Den magiska gra vardagen

Vi gor ett forsok igen da. Overvager starkt att avsluta denna blogg. Kanske ar det dags for nya stories. De stories som en gang kandes sa nya och frasha fran Hell's kitchen, kanns mest invanda och gamla nu. Nej, det ar inte sa att Hell's kitchen blivit en trakigare stadsdel, eller att det hander mindre omkring mig men jag skulle tro att den gra vardagen, som jag for ovrigt knappt trodde existerade i New York City forut, infunnit sig alltfor mycket.

I allmanhet tror jag annars att meningen med livet finns i att se magin och skonheten i de sma tingen mitt i, just precis, den gra vardagen. Fast det ar ju sa himla svart ibland ju. Att se en spannande berattelse i varje manniska vi moter, tror jag ar just precis det dar som de flesta av oss skulle behova gora lite oftare for att satta lite krydda pa livet, och dartill tror jag narheten till respekt och nastankarlek ligger nara. Jag menar, var och en av oss bar vi ju omkring pa langa romaner av livsupplevelser.

I alla fall, tillvaron ar lika livad har som forr. Dramatiska polisjakter utanfor fonstret, galningar som ar hoga som hus i gathornen, snubbar som dansar shamandans, ikladd dunjacka i Central Park nar det ar flera minusgrader kallt och sa dar. Och mitt eget kansloliv ska vi inte ens tala om. Tja, New York ar som vanligt. Det ar schysst att vara har.

Dagens vardagsmagi heter Dunkin Donut's varm choklad. Och bloggen fortsatter ett tag till i alla fall.

Tillbaka

Tillbaka, smatt liten kansla av att komma hem da jag stod i hornet av 40st/9av, varmebolja som overgatt i kyla, cyberforhallandet som overgatt till fysiskt forhallande igen, brorsan jag inte sett pa 1,5 ar pa besok fran San Diego/Kina och tillbaka igen, musik med kidsen som uppenbarligen ovat over julen och vill lara sig den dar sangen pa svenska, kramar, fantastiskt kul att traffa alla igen, och svenskaeleven, borjat bli serios med spanskan, agaren pa dinern som var glad att ha oss tillbaka och bjod pa kaffe, Margaritas m Metroganget pa El Azteca, middag pa El Deportivo. Och lika avlagset som Manhattan kandes i Jallby, kanns nu Jallby pa Manhattan. Nu ska alla negativa tankemonster bort. Nytt satt att tanka.

Det blir bra. Ska bli skoj med annu nagra manader har.

7.20

går planet imorgon, så om sex timmar bär det iväg till Landvetter. Måste skynda mig att gå och lägga mig nu. Ses i New York sen då.

Gott Nytt år...

...alla bloggläsare. Lite segt sådär i starten, men vänta er inget annat än att bloggen kommer att vara i full form även 2007. 2007 som ju för övrigt kommer att bli ett bra år. Precis som 2006 förutspåddes att bli (av mig, om mig). Och det blev det. Omvälvande upplevelser och äventyrliga resor, kulturkrockar och kulturchockar blev det. Tänker mig att 2007 kommer bli minst lika spännande. Men kanske kommer resan att gå mer i innåtriktningen den här gången.

Den som läser får se...

Labyrinter och stridsvagnar

Jag är uppvuxen i skuggan av ett skjutfält. Labyrinter av milslånga vägar ringlar sig fram därinnanför bommarna som numera alltid är öppna eftersom vårt land nu för tiden förlitar sig helt och fullt på hjälp utifrån om vi skulle bli angripna. På åttitalet däremot skallrade fönsterrutorna i vårt hus var och varannan dag när de lekte krig därborta bakom skogen. Nuförtiden ligger fältet oanvänt, tyst och mörkt. Endast en genväg för att ta sig hem från Vårgårda. En gammal rostig skylt visar riktningen in till "Trollsjön". Ryktet säger att det finns en gammal stridsvagn på botten av den bottenlösa(?) sjön. Kanske hann soldaterna ur den, kanske inte.

Vem har sagt att man behöver ge sig ut i världen för att finna spänning? Mellandagsrean i Alingsås däremot, var inte särskilt spännande. Det var där jag hade varit då jag tog vägen genom skjutfältet hem. Ett telefonkort för att ringa USA var vad jag fick med mig. Istället fick jag mig lite lunch hos mormor och lite kaffe och choklad hos morbror och moster. Och vips så var en trevlig fredag tillända.

Stora planer

Efter att ha cyklat uppför backen till S Björke (grannbyn) och hälsat på Anna-Klara (barndomskompisen) i hennes röda hus med vita knutar, drack vi elvakaffe (fast klockan va tio), klappade katten och tog en promenad genom skogen. Sen cyklade jag hem och satte mig i fluffsoffan och hade telefonkonferens med viktiga personer resten av dagen. Vi började så smått lägga upp planerna för våren. När, var och hur latten och vinet ska intas i Stockholm när jag kommer tillbaka. Så skönt att ha fått tillbaka lite struktur i vardan.

Har just öppnat AfterEightpaketet som jag fick av mormor i julklapp. Igår undrade Daniel om det inte är farligt att ge sig ut i skogarna häromkring eftersom man lätt kan attackeras av isbjörn här. Jo, det är farligt, sa jag. Superfarligt. Men jag är superwoman, så det är ingen fara. Jag har visst glömt att berätta det för honom.

Och var är snön?

Idag har jag kört racerbil till och från Alingsås. Fast alla dessa fartkameror gör ju att man bara får ana turbons krafter. Shit, lät jag som en riktig rallybrud nu eller? Trots att aldrig i hela mitt liv ha ägt en bil (min sex år yngre brorsa har haft fyra och krashat lika många), känner jag att jag gillar att köra bilar ganska mycket. Särskilt om de går fort. Men lite snö får det gärna komma....

Körkoköra frå Herrljungaaa

Å förrutom att bråka med CSN har jag varit ute och halkat runt i leran på grusvägarna här i Jällby. Sen åkte vi ner till Herrljunga en sväng, jag och mamma. Såg några folk från högstadiet. De handlade blöjor och barnmat, och han som var skolans snygging såg riktigt sliten ut faktiskt. Gick sen på konsert med Herrljunga kyrkokör, som brutalt slaktade Carolas julsång (fast jag tror det var i god tro). Och det är tillåtet att sjunga hellre än väl i juletid, så det var helt ok.

På vägen ut mötte vi på ett äldre par från byn som undrade "om jag fått permission från Ammerrikka". "Jaa, sa jag och skrattade". Här bryr sig folk, här känner man igen varandra. Folk vet vad man gör och vad man inte gör och nästan vad man tänkte på i morse att man skulle göra) och tro mig alldeles för länge och jag skulle gå i atomer av bristen på integritet)...men det är skönt att va hemma på nåt sätt. Lugnt och stillsamt. Och ikväll har jag kokat knäck.

Landet som dryper av havregrynsgröt

Mer motsats till Manhattan än så här kan det inte bli. Vägarna blev smalare och smalare, skogen blev tätare och tätare, igår på vägen från Arlanda. Där grusvägen är som allra smalast och där gräset växer som tätast i mitten av den, ligger Jällby. Här är jag nu, har andats frisk luft och sovit utan oljud en hel natt.

Träffade Anna och Lotta i Stockholm igår, och Rebecka i Göteborg idag. Så glad jag är för mina vänner!!! Och det känns alldeles vanligt att vara hemma. För två dygn sen kom jag hem från sista hysteriska julshoppingen på Manhattan i den verkligheten. Nu är jag här i tystnaden, i den här verkligheten. Här i Sverige där allt är så rent och fint. Och gediget. Husen, människorna, bilarna, tja, allt är så där REJÄLT! Som om allt och alla har vuxit upp på havregrynsgröt, typ.

Kollade på nån dålig actionfilm på tv ikväll. Från, ja..New York. Åh, mitt New York. Lilla Manhattan, och Times Square...känns skönt att veta att den verkligheten är tillbaka snart i alla fall.

Min tunga gör ont

Och det var inte för mycket hångel som gjorde det. Fick nämligen bita mig i tungan förut när mina amerikanska vänner ojade sig över hur Britterna snackar franska: " It just seems like they can´t heeeeeaaaaar what other languages sound like!" Eftersom "Calvados" inte uttalas "Calllvados (med betoning på andra stavelsen), utan mer "Cäääääällvääääädosss" (med betoning på sista).

Ok, amerikaner, jag är ledsen men ni är sannerligen inget vidare på att uttala andra språk heller. Fast jag hade inte hjärta att säga något, utan bet så hårt i tungan att jag fick ont, så nu måste jag skriva om det...

Ounou, douss, trrreeeiiiiss, queatrooouu, Hoollaaeee, comoeee estaaeeesssss?? Sorry, det där är inte spanska. Det där är nåt groteskt ljud som bara låter roligt.

Svenskar däremot är grymma på språk. Det är vetenskapligt bevisat att vi har lättast för att lära oss autentiska uttal. Och det kan ju vare sig britterna eller amerikanarna hjälpa, att de inte är svensktalande vill säga.

Hemåt dårå

FYYRA, nej FEEEMM dagar till jag kommer hem! Så sköööööönt!!! Fast igår drabbades jag av panik över att lämna den mest underbara staden på jorden. Vet hur det var när jag åkte till New Jersey över natten för några månader sen, hur svårt det var att se Manhattan försvinna där bakom bussen. Usch. Och då visste jag ju att jag skulle tillbaka dagen därpå. Vet inte hur jag känslomässigt ska förbereda mig på att lämna NY. Jaja, tur i alla fall att jag kommer tillbaka två och en halv vecka senare.

För att klargöra alltså: Femte Januari är jag tillbaka till New Yokr för att spendera ytterligare tre månader, så 22 mars kommer jag hem t Sverige för att stanna. Kommer att vara i Stockholm tre, kanske fyra timmar på eftermiddagen tisdagen den 19e, när jag åker hem från Arlanda...

Sanktaaa Luciaa

Jag undrar hur många bloggar idag som handlar om Luciatrauman. Jag menar, antingen de tjejer som INTE var blonda och hade långt hår och aldrig fick bli lucia för det, eller vi som hade blont långt hår, men som aldrig blev lucia för att det var så tyyyyypiskt med en blond lucia. Herregud. Lucia borde förbjudas i skolorna, eller också borde alla tjejer erbjudas gratis terapi sådär tio år senare. Det kan verka oskyldigt, men lucia är fasen i mig blodigt allvar. Känslorstormar som håller i sig i många år...(Jag blev lucia i första klass, men jag gav bort mitt luciaskap(?) till Jenny Johansson).

Julen har kommer jag

Sa dar, da har jag lamnat in mitt sista paper for det har aret. Skolan ar slut, och jag har bara julklapparna kvar att kopa. Julshopping i New York, halla?? det ar ju assoft ju! Och jag maste hitta mina julklappar, for fy sa snopet for den som kommer att fa julklappen som jag tvingas kopa i Knalleland i Boras annars.

Faddergalan....

Så läser man i svenska tidningar på nätet om Faddergalan. TV4s egen lilla charitysatsning. Precis sådana här evenemang som gör att klyftorna mellan fattiga och rika förstärks än mer. Först och främst, varför i hela världen dra ner hela TV4, med artister och allt till Colombia, jag menar vad kostar inte det då? Lägg de pengarna på barnen istället. Sedan, hela grejen med fadderverksamheten. Visst, det är jättefint och jättebra att ge pengar till fattiga barn, det är inte det jag säger, men med ett jippo som faddergalan så förstärks ju bara inställningen att det är "så synd om dem", och vi är de som kan "hjälpa" och dunkar varandra på axeln och säger "bra jobb". Medan den fattiga världen fortsätter att vara fattig.

Vi hjälper ingen genom att tycka synd om dem. Ska vi verkligen ändra på nåt, så är det exploateringen av dessa länder som sker tack vare oss vi måste få stopp på. Multinationella företag slår sig ned i dessa länder, slår ut det lokala näringslivet, och pengarna går rakt i kassan till länder som Sverige och USA. Och den exploateringen återspeglas tydligt i ett program som faddergalan. Vad tycker Colombias befolkning om att det kommer ner ett gäng med rika, vita och visar upp sin flashiga livsstil? Tja, återigen får de se att det är bland de vita som man kan lyckas.

Nej, vi kan inte bara stå och se på när barn svälter. Riktigt TV4, men att utnyttja dem för sin egen marknadsföring, eller sitt eget välbefinnandes skull, det är bara en förlängning av den exploatering som redan sker. Nej, avskriv statsskulderna, låt pengarna som dras in i de företag som slagit sig ned i landet stanna där de är (för ingen av oss kommer ju sluta handla på H&M eller sluta äta på Burger King, så är det ju bara). Fatta att det är vi, vår del av världen som orsakat den dåliga ekonomi som dessa länder befinner sig i.

Världen behöver inte fler som låtsas leka superhjältar, världen behöver sans och balans. NU!

Tree lightening, the pics

Från vår grymma utsikt...




...såg vi ner på den stora folkmassan, utan att spotta dem i huvudet...

Tja, en någotsånär oanständig position är ju ändå värd utsikten vi hade


Å så här ser granen ut på närmre håll

Sverige?

Nä, nu börjar jag längta hem faktiskt. Ska bli så skönt att komma hem om två veckor. Ser fram emot att träffa alla som jag tycker om därhemma. Kanske dags att tala om på riktigt också, att jag faktiskt skippar pissmånaderna januari, februari, mars i Sverige och åker till New York då. Skönt. SEN, när det våras, då kommer jag hem. Och alla ni som har en ledig lägenhet i Stockholm att erbjuda från april kan säga till nu! För då flyttar jag hem och avslutar mina studier (och vore oerhört tacksam över att slippa flytta in i studentrum igen, utan ha en EGEN lägenhet!). Wehee! Ser fram emot det. Då ska jag fika med ALLA som jag känner på alla fik i Stockholm som finns!! Äh, jag saknar er nu, allihop...

The Tree Lightening

De tände granen på Rockefeller Plaza ikväll. Jag och några kompisar gled förbi vakter, avspärrningar och folkmassor på gatorna med våra VIP inbjudningar och tillbringade sen kvällen på ett coctailparty på 29e våningen i ett av Rockefeller Center tornen. Lång historia hur vi hamnade där, men gratis mat, gratis drinkar och bästa utsikten över Manhattan tackar man ju inte nej till. Folkmassan som stod nedanför oss, trängdes för att se inte bara det gigantiska trädet, utan även Sting, Lionel Richie, Christina Aguillera, Enya, John Mayer med flera med flera, som ju vi såg alldeles utmärkt (även om de var rätt små så högt uppifrån) från fönstret där vi hängde ut.

Resten av partygänget var advokater som var väldigt upptagna med att se viktiga och superslisktrevliga ut, så att de kunde knyta så många kontakter som möjligt. De brydde sig inte särskilt mycket om de fyra svartklädda som halvlåg på skrivbordet ut genom fönstret i någons kontor för att få bästa möjliga blicken ner mot granen. Precis så här en Manhattan kväll ska vara...

En ateist och en katolik

Med en pappa, en katolik och en ateist som enbart var där för mig, i publiken predikade jag i morse. Första gången i en baptistkyrka, första gången på engelska. Jag hade kul. Predikan är väl inte synonymt med roligt, för de allra flesta men jag älskar verkligen att predika! Jag älskade det från första gången jag prövade, och idag blev jag påmind igen om hur mycket jag faktiskt vill bli präst. Pappan tyckte förståss om predikan. Katoliken och ateisten då? De var överväldigade.

Och nej, jag skulle aldrig (ALDRIG) drömma om att vilja "omvända" dem. Men självklart blir jag glad över att jag lyckades tala ett språk som de förstod, eftersom jag tror att det är det viktiga.

Predikan finns att läsa under länken "Stories by Jenny" här intill.

Dum liten tjej...

Det är den värsta känslan jag vet! HATAR människor som får mig att känna mig som en liten, dum, naiv och oförstående bruuud! Eller, är det jag som känner mig sån, jag kanske bara projicerar? Eller ÄR jag rent utav sån? Eller om jag själv känner mig som en liten dum brud, eller är rädd för att vara det, det kanske är då jag blir det och då har ju de där människorna rätt...eller....va tusan nu då...Lilla vän...lilla VÄN! Goda råd, är de bra att lyssna på eller är de bara provocerande? De där som vet så mycket bättre, vilka är de egentligen? Va?

Thanksgiving

Idag är det Thanksgiving och vi är alla tacksamma för att pilgrimmerna kom hit en dag för tusen (a, eller i alla fall många) år sen. Kalkonen räckte till över 160 hemlösa och ensamma som kom hit och åt, och de var alla säkerligen VÄLDIGT tacksamma. Pappa kom och hälsade på och var tacksam för att få se Bondfilmen innan den haft premiär i Sverige. Tack och lov klarade David Blane (killen i glasbubblan från i somras) av sitt försök med att hänga upp och ner på 46th st, så att en massa fattiga barn kan få handla gratis på Target. Det finns så mycket att vara tacksam för. Så lätt att glömma, så det är ju bra att ha en hel dag till att bara tänka på vad det finns att vara tacksam för. Tack.