The Tree Lightening

De tände granen på Rockefeller Plaza ikväll. Jag och några kompisar gled förbi vakter, avspärrningar och folkmassor på gatorna med våra VIP inbjudningar och tillbringade sen kvällen på ett coctailparty på 29e våningen i ett av Rockefeller Center tornen. Lång historia hur vi hamnade där, men gratis mat, gratis drinkar och bästa utsikten över Manhattan tackar man ju inte nej till. Folkmassan som stod nedanför oss, trängdes för att se inte bara det gigantiska trädet, utan även Sting, Lionel Richie, Christina Aguillera, Enya, John Mayer med flera med flera, som ju vi såg alldeles utmärkt (även om de var rätt små så högt uppifrån) från fönstret där vi hängde ut.

Resten av partygänget var advokater som var väldigt upptagna med att se viktiga och superslisktrevliga ut, så att de kunde knyta så många kontakter som möjligt. De brydde sig inte särskilt mycket om de fyra svartklädda som halvlåg på skrivbordet ut genom fönstret i någons kontor för att få bästa möjliga blicken ner mot granen. Precis så här en Manhattan kväll ska vara...

En ateist och en katolik

Med en pappa, en katolik och en ateist som enbart var där för mig, i publiken predikade jag i morse. Första gången i en baptistkyrka, första gången på engelska. Jag hade kul. Predikan är väl inte synonymt med roligt, för de allra flesta men jag älskar verkligen att predika! Jag älskade det från första gången jag prövade, och idag blev jag påmind igen om hur mycket jag faktiskt vill bli präst. Pappan tyckte förståss om predikan. Katoliken och ateisten då? De var överväldigade.

Och nej, jag skulle aldrig (ALDRIG) drömma om att vilja "omvända" dem. Men självklart blir jag glad över att jag lyckades tala ett språk som de förstod, eftersom jag tror att det är det viktiga.

Predikan finns att läsa under länken "Stories by Jenny" här intill.

Dum liten tjej...

Det är den värsta känslan jag vet! HATAR människor som får mig att känna mig som en liten, dum, naiv och oförstående bruuud! Eller, är det jag som känner mig sån, jag kanske bara projicerar? Eller ÄR jag rent utav sån? Eller om jag själv känner mig som en liten dum brud, eller är rädd för att vara det, det kanske är då jag blir det och då har ju de där människorna rätt...eller....va tusan nu då...Lilla vän...lilla VÄN! Goda råd, är de bra att lyssna på eller är de bara provocerande? De där som vet så mycket bättre, vilka är de egentligen? Va?

Thanksgiving

Idag är det Thanksgiving och vi är alla tacksamma för att pilgrimmerna kom hit en dag för tusen (a, eller i alla fall många) år sen. Kalkonen räckte till över 160 hemlösa och ensamma som kom hit och åt, och de var alla säkerligen VÄLDIGT tacksamma. Pappa kom och hälsade på och var tacksam för att få se Bondfilmen innan den haft premiär i Sverige. Tack och lov klarade David Blane (killen i glasbubblan från i somras) av sitt försök med att hänga upp och ner på 46th st, så att en massa fattiga barn kan få handla gratis på Target. Det finns så mycket att vara tacksam för. Så lätt att glömma, så det är ju bra att ha en hel dag till att bara tänka på vad det finns att vara tacksam för. Tack.

Skrivkraaaaammp

Jag har skirvkramp. Har inget att skriva, har inget att säga. Punkt slut. Jo, egentligen har jag en himla massa att säga, men jag vet inte hur, när, var...så jag blir bara frustrerad. Så får jag skrivkramp. Punkt. Slut. Gonatt.

Hemvan

Ok, tillbax igen. Haft ett litet uppehåll men here we go...

Efter att ha bott på Manhattan i snart ett år borde man ju veta hur man tar sig runt här, kan tyckas. Tydligen inte.

Åkte ut till JFK för att möta Lotta ikväll. Efter att jag kommit ca en halvtimma för sent efter det att Lotta kommit ut från tull och grejer skulle vi ta airtrain tillbaka. Det visade sig att vi tog tåget åt fel håll och hamnade vid Jamaica Avenue istället för Howard Beach. Jaja jag brukar ju alltid åka A- train från Howard Beach, men det går ju att ta E-train från Jamaica också.

Ok, köpa biljett i automat. Har jag ju gjort många gånger. För sent upptäckte jag dock att vi köpt biljett till Long Island Railroad, som skulle ta oss till Penn Station, inte Port Authority. Jaja, det är ändå bara 6 block, så det går bra. Visade sig också att vi betalat rusningstrafik priset, som är två dollar mer. Jaja, två dollar, vad gör det..

Rusa ner till Railroaden, fast jag behövde ju betala för airtrain, så jag köpte metrocard också. Nähä, behövde visst inte det. Sju dollar i onödan...herregud. Hade snart tjänat på att ta en taxi. Där står tåget. Spriiing!!! Puh, vi hann med. Vänta nu, Long Island Railroad, den kan väl gå ut mot Long Island också...? Mycket riktigt. Tåget vi satt på ville inte alls inåt Manhattan, utan tog oss med express utåt Long Island. Nästa stopp, av, byta sida av perrongen, spriiiiiiiinng, på tåget och ppppuuuuhh. In mot Manhattan. Taxi de sex blocken från Penn Station och hem.

Sorry Lotta, jag borde kunna bättre efter ett år här. Jag skyller det hela på hemvanhet. Vet ju att jag alltid tar mig fram på nåt sätt, och att det annars alltid bara är att fråga. Behöver helt enkelt inte ha 100% uppmärksamhet hela tiden, för jag vet ju hur jag tar mig fram. Fast ibland tar det en och en halv timma längre än det skulle gjort om jag varit uppmärksam...

Privat guidad tur i New York, nån??

Angels in the street

På trottoaren, 5th st, downtown Manhattan...




Konstnär: Okänd
Foto: Daniel Talonia Aguillar

Spegel

Foto: Daniel Talonia Aguillar

Cosmopolitan

Katie och jag var vid Union Square idag, när vi sprang in i Mr. Big från Sex and the City. Brydde mig mindre om honom än jag gjorde när jag joggade förbi Madonna häromdan, men för Katie, som är från Alabama, var lyckan total. Han var en av kändisarna på hennes "tio i topp lista", som hon ville se när hon flyttade till New York. Hon ringde minst fem telefonsamtal till vänner, och var på topphumör resten av dan.



Hey, jag har ingen tioitopplista. Och jag är från Sverige. Kanske är det det jag behöver för att komma ur tänkaalldelesfördjupaochjobbigatankar-träsket.

Köpte därför ett färgglatt nummer av Cosmopolitan idag (även om jag fick tvinga mina händer från att inte grabba tag i Time Magazie istället). Religion och politik är viktiga frågor, men jag försöker lära mig att Brangelina och Mischa Bartons dress success faktiskt är del av den här världen också!

Tänk

En av de där dagarna när jag bara önskade att min hjärna inte brydde sig så mycket om att tänka på saker...

Halloween

Aaah, it´s Halloween! Vårt "haunted house" i Metros källare, med teencentret som skräckinjagande spöken fick förstapladdarna att storgråtandes att fly uppför trapporna till godisskålarna och cupcakesen där de små tuffingarna i skräckinjagande masker tuffade genast till sig igen. (Ok, jag tycker inte det är kul att skrämma sexåringar så att de gråter, men uppenbarligen är det en del av kulturen...)

Ernestos lille femårige lillebror var uppenbarligen utklädd till humla. Själv var han övertygad om att han var nåt annat. En tant tyckte han var sååå gullig och nöp honom i kinderna samtidigt som hon sa "buzz buzz buzz buzz". Han tittade nonchalant på henne och sa: "Du, jag är faktiskt ingen humla. Jag är en Power Ranger!





Tunnelbanan downtown såg ut som spöktåget, eller nåt. Alla var på väg till den stora paraden på 6th avenue. Ja, ALLA. Fullkomligt smockat med folk var det. Vi såg inte ett dyft av själva paraden, men tro mig det var många sköna lirare att kolla på ändå.