Error.....Error..err...or

Och idag fyller väl kungen år...fasen att jag missade honom också. Ja, ja...äh..jag ska inte va så förutsägbar att jag säger nåt endaste litet ord om vad jag tycker om monarkin....Jag hoppas han hade en fin födelsedag i alla fall. Vår Kung. Hans dotter e ju oxå i NY. Hoppas hon ringde honom. Fast hon kanske fick åka privatjet hem och fira? Med tårta o allt. Nä, asså jag är inte FIENTLIGT inställd t det hela....Jag vill ju försöka se kungen som en människa, han med. Ja...just det, det är väl just det...om han inte ens TILLÅTS att tilltalas av sin fru med förnamn (i TV i alla fall), då får man ju lixom aldrig ens en liten chans att låtsas att han e människa ens. Jag tror fortfarande inte att han går på toaletten.

... när jag var liten trodde jag att mamma och pappa kände kungen och Silvia. Att om vi skulle möta på dem nånstans, så skulle de prata med varandra och jag skulle kunna leka med kungabarnen. Så var det förståss inte. Har jag förstått.

Helena Svensson fyller år idag också! Tänka sig att jag kommer ihåg nästan alla mina barndomsvänners födelsedagar och telefonnummer...mina nutida vänner har jag ingen aning om när de fyller år. Sånt ska ju va så himla hemligt...tydligen. Räknar med att alla som läser min blogg för alltid kommer att minnas min födelsedag i framtiden. Och pappas.

Annars...jo, tack. Bra här i City. Har suttit framför min lilla powerbook hela dan. Kanske märks....ssxzzxcxvxm.reoiewet+0...? Med pizza och Twizzlers. Mådde bättre innan både pizzan och twizzlern...

Så himla sen jämt...

...It´s still April 29th, it´s still April 29th...


Äh, jag skulle ju ringt och gratulerat pappa på födelsedan, men har varit i Princeton, New Jersey hela dan och där fanns det visst inga såna där telefonkort som jag behöver för att ringa utlandssamtal på mobilen...



GRATTIS PAPPA, Hoppas du hade en bra dag i alla fall. Och jag skickade ju ett e-card....ringer imorrn...

Att bestiga ett berg

Såg ett tv-program om människor som dött då de bestigit Everest. Varför? Varför gör man sånt? Jag undrar jag om de tänker att det var värt det, när de ligger där och fryser ihjäl? Inte räddade de 1000 svältande barn i Darfur, eller stoppade Al Quaidas framfart eller byggde upp husen efter Katrina i New Orleans.

Jag tror att de tyckte det var värt det.

Kanske måste inte allt som utförs ha ett tydligt högre skäl. Kanske är det viktigaste att följa sin längtan och göra det man "måste" göra. Kanske måste inte konst alltid kunna pryda väggen i vardagsrummet, kanske måste inte musiken alltid vara behaglig och klinga rent. Kanske måste inte allt förstås och ha en funktion.

Kanske måste några människor våga utmana. Göra det som är på gränsen. Vara "lite för mycket". För att väcka liv i samhället.
De har kallats profeter, rebeller, konstnärer, visionärer...De är mina idoler.

Att låsa sig vid funktion, är att låsa in mänskligheten. Det är att fastna i normer och mönster. Vi behöver inte låsa in människan mer. Vi har gjort det tillräckligt nu. Vi behöver bli befriade!






...och så skulle d behövas lite brudar till samlingen grabbar...

Uffe

Ninth avenue är en mycket trevlig aveny ljumma försommarkvällar som den här. Massor av folk som är ute. Hundratals restauranger där folk sitter och äter och umgås.

Själv var jag bara ute för att köpa schampoo. Jag har jag inga pengar och jag behöver plugga. Vanligt vårfenomen det där: För mycket att plugga och för lite pengar för att kunna njuta av vårkvällarna.

Jag lyssnade på Ulf Lundell tidigare. Tänkte lite på Sverige då. Hans låtar får en att tro att det där som man egentligen inte gillar är nåt man längtar efter. Typ regninga somrar och brusten kärlek. Bra gjort Uffe.

En dag ska jag skriva om vårfenomenet, och få det att låta som att jag gillar det...Så ska folk köpa det jag skriver och så ska jag bli en av dem som sitter på resturangerna och njuter av de ljumma försommarkvällarna.

..fast ärligt talat så ogillar jag inte min tillvaro...Kanske ska skriva om min sommar utan pengar i ett ösregnande Stockholm för några år sen i stället. När jag åt GRÖT tre gånger om dan. För det gillade jag INTE!

NYC- STHLM 1-0

15 år

Hon heter Anna och är 15 år. Söt men skitjobbig. Tjejer är ofta det i tonåren. Hon har en röst som skär sönder mina trumhinnor och är uppkäftig och provocerande. Grabbarna i teencentret, däremot är enkla att ha att göra med. De är roliga, schyssta. Vi spelar dodgeball och foosball. Anna tycker inte om sport. Hon tycker inte om några av de grejer vi gör på teencentret. Tycker det mesta är löjligt. Killarna är enkla. Inte så hiiiimmlla komplicerade som ju tjejer är!

Jag tror att Anna bara vill att någon ger henne en kram, fast att hon hatar kroppskontakt. Tror att hon bara vill känna sig älskad och sedd. Som hon är. Fast hon vet nog inte riktig hur hon är. Det finns ju så många som säger att hon ska vara på så många olika sätt. Tror att hon bara vill slippa att bli jämförd med José, Angelo och Steve som är så mycket roligare och "enklare". Borde inte hon, som är tjej ändå kunna ta lite mer ansvar? Veta bättre, inte bete sig sådär?

15 år. Det är ingen kul ålder. Jag tror bestämt att fenomenet "jobbiga tonårstjejer" har en given koppling till högre krav på 15 åriga tjejer än på killar i samma ålder. Hur många tidningar med lättklädda snygga män finns det t ex, som talar om hur män "borde" se ut? Inte en bråkdel av så många som finns där det kvinliga idealet exponeras. Vara snygg, men inte för utmanande. Vara duktig men fortfarande inte utgöra ett hot vare sig mot killarna eller de andra tjejerna.

Det verkar vara ett universellt drag det där. Oavsett var i världen vi växer upp. Kanske är det också ett universellt drag oberoende vilken ålder vi befinner oss i. Inget som försvinner för att vi passerar 15. Men vi lär oss väl att leva med det. Och sen kommer nästa generation...

Timbuktu

Vaknade av åska i morse. Spelade svensk hiphop, Timbuktu, för teencenterkidsen idag. Trodde de skulle skratta, men de gillade det. Såg en välklädd man bli nedslagen/ nedbrottad oprovocerat av en annan välklädd man på gatan utanför coffeeshopen där jag satt och skrev dagbok idag. Polisen kom. Ungefär som Mrs Peaches i Jackson, tänkte jag. Fast copsen där gjorde liksom mer action av det hela. NY-copsen hade inte ens blåljusen på.






I övrigt är jag nog kvar med tankarna lite i den djupa södern. Hade gärna varit kvar i vädret också.

Hemma igen

Värme och luftfuktighet, Soulfood och BBQ, medborgarrättsrörelse och Klu Klux Klan, Martin L King och Malcolm X, ensam vit bland afroamerikaner och Queens/ Bronxdialekt som jag inte fattar riktigt, personliga berättelser om vänner/ familj som blivit lynchade och personliga berättelser om modiga människor som formade rörelsen som genom ickevåld ledde till förändring, tusen frågor och inga givna svar, känslor av skratt, gråt, förfasning, förhoppning, ilska, kärlek, inspiration och hopp. 8 människor som var totala främlingar för mig för en vecka sedan, känner jag nu som underbara, nära vänner!


...Mrs Peaches just wanna say hello...
(Hon blev hämtad av fem polisbilar sen, efter att ha hotat att slänga whiskeyflaskan i huvet på servitrisen. Fem polisbilar. Med sirener. Och cops m pilotbrillor. Det var visst en daglig procedur i sömniga Jackson, Mississippi)

Har precis kommit hem från "The Deep South". Känns som jag varit borta i veckor. Den djupa södern är verkligen djup. Under en veckas tid har vi rest, 9 New Yorkers, i en van, från Montgommery, Alabama, via Jackson och Vicksburg, Mississippi upp till Memphis, Tennesee, och sen tillbaka igen. Resan har inte enbart varit geografisk, utan även historisk, andlig, medmänsklig...och tja, kulinarisk kanske, o en massa annat...

Rasism är komplext. Förståelse för olika kulturer är också komplext och jag har bara börjat nosa på förståelsen för det hela. Jag tror att jag i och med denna resas slut just påbörjat en annan resa, som jag inte riktigt vet var den ska sluta...vi får se. Jag snackar om nån slags livsresa tror jag. Jag är fylld av spänning i alla fall. Måste bearbeta det här nu...

Påsk, Park och King

Jag hade en underbar påskafton med Martin Luther King Jr i Central Park. Inte han själv, men likväl hans "Testament of Hope". Solen sken, det var omkring 25 grader varmt, blommor och träd blommade.

Hittade ett perfekt sitta-och-luta-sig-mot-för-att-läsa-träd. Satt där i flera timmar och läste Dr. Kings skrifter. Tog en paus ibland och lyssnade musiken från en konsert på avstånd, applåderade åt barnen som tävlade om att springa upp på kullen bakom trädet där jag satt, och ibland bara jag tittade på folkmassorna som vällde fram på stigarna i parken. Lycklig över att det inte var "runningday" och att jag därmed slapp trängas med folkmassorna den dagen. Har förresten börjat springa längs Hudsonriver nu istället.

Kommande vecka blir det mera King. Imorgon bitti klockan 5 åker jag ut till La Guardia, för att flyga till Montgommery, Alabama. Under veckan kommer jag även att resa till Tenessee, och Mississippi. Platser där medborgarrättsrörelsen växte fram i mitten av 50-talet. Kommer bli spännande och gripande har jag en känsla av. Är helt tagen av Dr. Kings skrifter just nu.

Att ett så förtryckt och förnedrat folk, som de svarta var i USA på femtiotalet kunde gå till protest och få så mycket gjort, helt genom ickevåld och kärlek till fienden, är för mig oftattbart, men på samma gång oerhört hoppfullt för männskligheten! Gång på gång betonar King ickevåldet i sina skrifter. Jag är väl inte den första att förundras av denne man, och denna rörelse. Jag återkommer om detta, var så säker.

Som en match på Yankee stadium

Jag var på mitt livs första baseballgame i går. Yankees vs Kansas city Royals på Yankee stadium.





Baseballregler är näst intill självklara för en riktig amerikan. För mig var det bara konstigt. Gubbarna på planen såg ut att veta vad de gjorde, men jag tyckte mest det såg ut som de sprang omkring huller om buller. Själv befann jag mig mitt folkhavet där alla applåderade och ropade. Ibland mest hela tiden, men ibland kom vrålen och applåderna som på en osynlig, given signal. Jag hängde på applåderna när de andra applåderade (Yankeesfansen, så klart. Ja e ju New Yorker), ställde mig upp när de andra ställde sig upp.

Jag började fatta reglerna i slutet av matchen. Och ja, det lär bli fler matcher. Jag gillar baseball...

"Ja, ja förstår mig inte på´t. Såna könnnsiheter" Vet inte vem jag citerar när jag säger så där, kanske är det nån gammal människa i min hemtrakt, kanske är det mig själv, eller kanske dig, kanske...

Konstigheter är någons självklarheter som verkar konstiga för betraktaren, just för att förståelse och kunskap saknas. Konstig är bara en dålig ursäkt för att inte skaffa sig mera kunskap. Med kunskap kommer förståelse, och nya världar öppnar sig.

Se på Kevin..han har skaffat sig kunskap i det där med feminism t ex...(You may click on the pic)

En och annan födelsedag

Började min födelsedag med en promenad bortåt 9th av, via 44th upp till 5th av.. Satte mig på trappan t biblioteket (det med lejonen) och kontemplerade ett tag i den fantastiska vårsolen. 27 år, värt att fira?


Värt att fira eller ej, mina vänner tog ut mig på lunch. Till Hell´s kitchens bästa Indiska resturang. Jesse o Kevin hade specialtränat "Happy Birthday in Swedish". Fint. Bara för att de ville att jag skulle skriva det på min blogg, och så att det skulle se ut som om de verkligen sjöng "Happy Birthday" på Svenska. Kul va. Generation X? Söta pojkar det där i alla fall...

...å sen tog jag min dagliga dos på gitarren som jag eventuellt ska köpa. En Guild från 1953...




..på väg mot NYTS för en föreläsning med James Cone...















...sen drog jag och Linda ut till Brooklyn, till Hebrewpentecostlarna. Jag spelade flöjt och hon sjöng på deras passoverfirande...Pastor Fred sjöng han med. Och serverade potatismos.
Ja, det var ju en typ av födelsedag...

27. A very good year.

Jag må jag leva....

27 år...

det ändrade sig automatiskt om man kollar under min profil här på bloggen.

Coolt.

Janis Joplin dog när hon var 27. Precis som Jimi Hendrix, Jim Morrison, Kurt Cobain, Brian Jones, den gamle bluesgitarristen Robert Johnson, Ron McKernan från Greatful Dead...och en del fler.

Kevin fyllde 33 häromdan. Jesus dog när han var 33.

Shit.

Tur att jag inte är rockstjärna och tur att inte Kevin är världens frälsare. Dessutom dog de flesta av dem jag räknat upp av överdos eller korsfästelse. Varken jag eller Kevin ligger särskilt mycket i riskszonen där...

Nej, jag tror att det blir bra det här. 27. En bra ålder. Känner redan att jag kan identifiera mig med den. Livet blir bara bätte och bättre. Eftersom jag fortfarande får visa leg vid 18 årsgräns, och för inte alltför många månader sedan blev tillfrågad om jag skulle åka för vuxenpris eller barnpris på t-banan i Stockholm, känner jag absolut ingen åldersnoja.

Avslutar med några nostalgiska ord från Frank Sinatra, samt en sista vers av framåtblickar från mig själv:

When I was seventeen
It was a very good year
It was a very good year for small town girls
And soft summer nights
We’d hide from the lights
On the village green
When I was seventeen

When I was twenty-one
It was a very good year
It was a very good year for city girls
Who lived up the stair
With all that perfumed hair
And it came undone
When I was twenty-one

I´m twentyseven this year
it will be an awesome time
I live in the city I love, i´m living the dream
that I´ve always had
Sometimes, though, it makes me sad
that life is a fear
But I´m twentyseven this year

Its a crazy world, right?

Jag älskar New York, för här funkar det att folk "Michael Jackson-dansar" gatan fram, till musiken i sina hörlurar. Eller varför inte, Boomchackalack sjunger reaggae högt och ljudligt till sin dito i tunnelbanan, eller helt enkelt rappar som man känner när man går gatan fram.

Har sett massor med människor som pratar med sig själva.

Det är helt normalt.

Människor gör det när de inte behöver bry sig om ifall nån tittar konstigt på dem eller ej.

Så prata på med er själva. Jag pratar med mig själv lite nu å då. Ibland får man ju det vettigaste svaret på det sättet. Come on people, let´s stop pretending we´re normal. We´re all crazy. Just need to admit it!

Stunden, nuet.

Jag tror på att leva i nuet. Inte leva i tankarna om vad som ska hända ett halvår från nu, eller "då, när jag är klar med vad jag gör just nu". Jag tror inte heller på nostalgi i bemärkelsen att inte vilja släppa taget om det förflutna.

Tror att det näst viktigaste, eller kanske är det precis samma sak som att leva i nuet, är just att våga släppa taget. Våga kasta sig ut, våga chansa, våga lita på magkänslan. Ibland, våga gå vidare.


(Jo, jag vet solnedgångar är rätt kitchiga, men rätt snygga när allt kommer omkring)


Därmed inte sagt att jag tycker drömmar är oviktiga. Drömmar är viktiga. Drömmarna är själva drivkraften i handlandet i sökandet efter riktning i livet. Inte heller sagt att jag tycker all planering är av ondo. Drömmar och planering kan hjälpa oss att släppa taget, och därmed leva i nuet. Men stunden, nuet måste vara viktigare än både drömmarna och planeringen.

Att leva i nuet, att leva i stunden innebär att se de små tingen omkring sig för vad de är. Se det vackra i livet mitt i vardagen. Lite av att gräva efter den stora skatten där vi står. Det är där de stora rikedomarna finns.

Smart ass

I´m a smart ass in my second language. Jag kan vara ironisk och sarkastisk på mitt andraspråk. Det är kul. Och bra, för det skulle vara så jobbigt om jag skulle vara tvungen att leva utan sarkasmen och ironin.

Som om en dimension av verkligheten skulle saknas.

Då.

Liksom. ;-I´


Sarkastisk, ironisk, generation X.

Coffeeeee

Jag kan sluta med kaffe om jag bara vill...jag kan sluta med kaffe om jag bara vill...jag KAN sluta med kaffe om jag bara vill...det är bara en illusion att ögonen känns tunga som bly, att jag inte kan koncentrera mig på vad jag ska, att jag är så rastlös så jag måste ta en promenad runt Times Square mitt i natten...jag vet att jag kan klara mig utan det...

Jag bestämmer helt och hållet själv vad som ska påverka mig negativt i livet...

Kaffe, eller avsaknaden av det ska deffinitivt inte få göra det...Finns ju värre saker att vara beroende av för den delen.

Olika sammanhang, va..

38 år sedan Martin Luther King mördades idag. Lyssnade till Jesse Jackson och några andra medborgarrättsmänniskor som talade på NYTS ikväll. Vi avslutade vårt meeting med att stå i ring och hålla varandras händer samt sjunga "We shall overcome". Trots en alldeles för hög tonart, funkade det tydligen bättre i detta sammanhang än när Birgit Friggebo gjorde det i Rinkeby på 90talet.

Ett typexempel på hur saker kan fungera som uppmuntrande och stöttande i ett sammanhang, medan de kan vara hånfulla och stötande i ett annat.

Naturligtvis beroende på människors olika historia och upplevelser, samt vem som säger vad till vem. Är ni med mig?

(Om någon skulle ha glömt vad Friggebohistorian handlade om, eller kanske inte ens var född då, läs Lasermannen! Mycket bra och informativ bok om ett Sverige vi helst inte vill kännas vid,)

April, april..

Blommande fruktträd som vita moln, på gatan här utanför. Varma dagar och kvällar så ljumma att det går att gå ute utan jacka till sent. Soldis över Manhattan. En roadtrip med Irene, som hälsar på upstate ifrån, upp till the Cloisters i Washington Heights, via the Bronx, upp längs Hudson River genom städer och vacker natur. Cheesecake och Fried dough på ett hak i West Point. Tillbaka mot Manhattan igen, fast på New Jerseysidan den här gången. Vi åker över George Washingtonbridge, och Manhattans skyline skymtar åter igen. Hemma på 40th/ 9th, där de spelar livejazz på bottenvåningen ikväll igen. Middag med Irene, mamma, pappa och gänget på Thairestaurangen runt hörnet. Luften är fortfarande ljummen. Imorgon blir det picknick-brunch i Central Park.

April, apil. Det är faktiskt vår och inget skämt!