Klycha

Är glad att jag kunde ta med min vän på en fest i Harlem med lite svåra skådisfolk. Känns bra för New York immagen. Hängde lite på en uteservering sen och the Swedes blev uppraggade av Italiensk servitör med mat, vin och dessertvin. Nice. Fast vi spelade visst svårflörtade och kom tillbaka 25 min efter avtalad tid. Bra för New York immagen. Inga klyschor här. Eva vill inte åka hem. Bra betyg för New York.

Applestore

Eftersom jag kan blogga harifran maste jag gora det: Jag ar i Applestoren pa 5th avenue and 59th, klockan ar tjugo i tva pa natten. Sant man gor i New York nar kompisar (Eva) halsar pa. Eller nat. Jag ska da inte shoppa...

Lagom

Lagom är ett så läskigt ord...

Påfågeln

Tyst.

Nu har jag flyttat. Exakt typ fem meter. Shooney håller till i DC över sommaren, så jag har fått hennes rum för några månader. Dubbelsäng, målade väggar och utsikt mot Empire State Building. OCH mot innergården! Alltså: INGA BUSSAR SOM STÖR FRÅN PORT AUTHORITY BUS TERMINAL!!

Jag ser fram emot min första natt i tystnad, nåja..tyst är väl att överdriva..men tystare. Fast jag kommer sakna solnedgångarna över Hudson River. Får soluppgång över skyskraporna istället. Och en fungerande persienn...Great! Dessutom är utsikten mot solnedgången grym från vårt tak. Ska hänga där hela sommaren. Nästan.

Godnatt...

Gitarrlektion

Idag återgick jag till min forna identitet som musiklärare ett tag. Körde gitarrlektioner med teencentret. Tio minuter var. En del tyckte det skulle bli läskigt först, och gnällde igår när vi på-annonserade att det skulle bli gitarrlektion idag. Lösnaglar och attityder utgjorde ytterligare hinder.

Jag hade tio minuter av hög koncentration och massa beröm med varje trettonåring. De lärde sig spela förenklade C och G. Under tio minuter var bara de i centrum. De och gitarren. Detta konstiga instrument. De strålade av stolthet när de lyckades (nåja, nästan lyckades i alla fall) ta sina två ackord.

Nästa gitarrlektion blir på tisdag upplyste vi om innan de gick hem. "Åh, jag som hade velat spela mer gitarr imorgon...", sa Steve, som först inte tänkt komma.

Jag kände mig varm i hjärtat när jag gick från teencentret idag. Tio minuter gör ingen gitarrgud, men tio minuter att bli sedd kan göra underverk med människor. Kanske tar jag med gitarrerna imorgon med...

Elden

"...då blir det i mitt bröst som brann där en eld, instängd i mitt innersta..." (Jer. 20:9)

Drömmen

Jag har alltid trott på drömmar...

Kapitalismens ljusa sida

Idag har jag leende stått på ninth avenue och ropat "Help kids go to camp this summer!" "Homemade cookies!". Det har varit foodfestival idag. Hela 9th avenue var full av folk som sålde (och köpte) mat, kakor och prylar.

Det har slagit mig att det är en viss skillnad i mindset när det kommer till volontärarbete och att stötta med pengar här och i Sverige. Kanske är det kapitalismens ljusa sida. Min upplevelse av det hela idag var att folk var mycket villigare att hjälpa till och även att skänka pengar än vad jag upplevt i Sverige. Många av tonåringarna, som inte ens ska åka med på lägret till North Carolina i sommar stod och sålde kakor i timmar. Inga tonåringar gnällde över att de behövde vara där, inga kunder gnällde över dyra priser. I Sverige skulle man inte jobba flera timmar sådär om man inte fick ut nåt av det. Eller? Inte ens i frikyrkan, som ju är ett föredöme när det gäller volontärarbete annars tror jag. (Och om nu volontärarbete verkar vara kopplat till kapitalism..så...ja, nä det är en annan historia som inte hör hit...)

I ett kapitalistiskt samhälle kan man inte förllita sig på att staten tar hand om de utslagna. Därför blir människors hjälp så mycket viktigare. Det avspeglas också i kyrkornas roll. På så sätt kan det socialistiska samhället så mycket lättare bli ett "sköt dig själv och skit i andra" samhälle.

Jag tror fortfarande på socialism framför kapitalism. Men uppenbarligen funkar ju inget av systemen renodlat, så vi bör nog ta och lära oss av varandra. Plocka godbitarna och försöka undvika misstagen...

Betraktaren

Hon har nog alltid varit en betraktare. Ofta i centrum, men ändå vid sidan om på nåt sätt. Ensam mitt i folkmassan. Lite sorgligt ibland är det förståss. Ibland tror jag hon längtar efter att känna sig med, helt och hållet och vara som de andra. Men då hade hon inte kunnat betrakta som hon gör. Och hon vill betrakta. Det är det viktigaste för henne. För henne är det detta som är att leva i världen, men inte av den..

Acklimatiserad

Det är en konstig känsla att ringa till en av sina bästa vänner och känna att man får kämpa lite med svenskan innan det flyter...

Det är också en konstig känsla att gå omkring mellan skyskraporna, taxibilarna och människorna i en av världens coolaste städer och känna att allt känns vardagligt...

Acklimatisering, antar jag att det kallas.

I vissa avseenden är jag en acklimatiserad Svensk New Yorker. Ibland får jag dock fortfarande nypa mig i armen för att kolla om jag verkligen är här på riktigt, vilket jag varit än så länge. Och tja, när det kommer till vissa politiska frågor hoppas jag att jag aldrig blir acklimatiserad.

Ett exempel från Fox newschannel ikväll, angående frågan om FBI ska ha rätt att lyssna av folk utan vidare för att förhindra terrorattentat, gjordes dikotomin upp mellan:

"Those who are against terrorism and those who are for personal itegrety.."

Dvs. Är du för personlig integritet är du också för terrorism...eeeehh..make sense?? Skulle inte tro det.

Kulturkrock. Rejäl.

AAAAARRRRRGGGGGGHHHHH!!!!! Jag hatar diskussionen över huvudtaget! Blir alldeles darrig i hela kroppen och känner hur adrenalinet pumpar...

Spanking kids! Handlar diskussionen om. Alltså barn-aga. Så här långt har nästan varenda amerikan jag pratat med om det varmt försvarat varför man ska ha rätt att SLÅ BARN!!! AAAAAAARRRRRRRGGGHHHHHHH!!!! Igen.

Hur fasen kan man försvara att slå den minsta, försvarslösa av alla varelser???? Dessutom när det är människor som tror på ickevåld i övrigt...Jag menar, säger de till sina barn: "Du, sluta slåss!" BAMMM.

Konstigt att jag bor i ett land som tror att invasion och dödande av människor är bästa sätt att få fred i världen. NOT! Herregud.....

Sommarlov

Jag är klar! Jag är klaaaaaaarrrrr!!!! Två 25 sidiga papers, ett 10 sidigt och en fotopresentation. Det har varit en kamp senaste veckorna, men nu har jag mailat in det sista! Shit, grymt. Jag har sommarlooooooovvvvv! I FYRA månader!

Nu ska jag läsa böcker, jag ska skriva, jag ska tänka....hmmm...låter ju som jag ska göra samma saker som jag just nu är så glad att jag är färdig med..ja, ja, det är väl den obotlliga anarkisten i mig som inte tycker om att göra det som måste göras. Jag ska upphäva mitt kaffeförbud (som jag redan upphävt, eftersom jag har anarkistiska drag), jag ska gå på gratiskonserter, jag ska träffa kompisar, jag ska dricka vin uppe på taket, jag ska hyra film, jag ska hänga med kompisar som har hus i Brooklyn och Queens, jag ska måla tavlor, jag ska spela en massa gitarr, jag ska inte stressa, jag ska ta dagen som den kommer och jag ska NJUTA AV NEW YORK!!!

Some action in my life

Äntligen lite action på det här stället...Vaknade igår morse av blåljus och sirener utanför. Inget ovanligt, i och för sig här, bara det att nu var det hit till vårt hus de var på väg!

Gatan utanför var fullsmockad av poliser, brandmän, nyhetsankare med efterföljande kameramän...Tvekade om jag skulle ta duschen före eller efter det att vår byggnad blev stormad.

En kille hade försökt göra inbrott, genom att ta sig in på innergården mellan vårt hus och grannbygnaden. Istället för att lyckas, hade stackarn ramlat ner mellan husen (aj!) och kunde inte ta sig up, utan var tvungen att ropa på hjälp.

Stackarn. Så misslyckad han måste känt sig. Och så TV och allt också...



Finally, some action in this place... Woke up yesterday morning by sirens and bluelights outside. Nothing unusual, for sure in the city, but now they were coming to our house!

The street outside was crowded by policemen, firemen, CBS-newchannel...doubted about my shower, should I take it before or after our building was assaulted?

A guy had tried to rob the neighbor building, by getting into the courtyard. Instead of succeeding, the poor guy fell down between the buildings (ouch!) and was stuck there, so he had to call for help.

Poor guy. He must have felt so humiliated. And the TV and everything...

Window to another reality...

It´s cool, in some way...the blog-thing...

Here we are, a bunch of people, behind our computer-screens, staring into each others realities. Reading about each other´s lives and destinies and form a relationship to each other...

Almost like an icon, is the computer-screen.

A window to another reality,
Or the same reality...

...but from a different perspective...

Tur att de finns, mitt i kampen...

Idag och igår var det inget bra. Swede hade en urusel dag. De kära "bröderna" tyckte jag var rolig. De har ju aldrig sett mig sån här förr, sa de. Stor kram hjälpte litegrann. Mitt paper går inte framåt. Det går bakåt. Mitt i kampen lagade Jesse lunch åt mig. Kev diskade. Eftermiddagen förflöt. Knåpade ihop två sidor.

Då pajja datorn.
Jag sa inte ens "the f-word".
Ingen idé. Jag somnade.

Datorn funkade i alla fall, konstaterade jag yrvaket. Fast hälften av vad jag skrivit idag är borta. Skyndade till den Kubanska resturangen för att möta NYTS-folket. Några Sangria, och några framtidsplander senare var Swede i lite bättre form. Promenerade hem.

Någon hade ställt nåt utanför dörren. Tittade närmare. En gul-blå påse med Swedish fishes!

Min engelska räcker inte alltid till för att förklara hur jag känner och mår. Det är frustrerande.
Vissa saker funkar utanför språkbarriärerna. Kramar, lunch och Swedish fishes.

Pärlan runt hörnet

Mitt bord står längst borta i hörnet, dit det dimmiga ljuset från solkiga fönster inte når. Framför den gamla baren med stor barspegel, som hämtad ur en westernsaloon, står ett piano. Kanske det mest samlar damm. Tänker att nån borde frigöra det från tystnaden. Men det tiger. Skeva bord och gamla stolar i mörkt trä står spridda längs tegelväggarna. Musiken från radion raspar, som om den spelades från en trattgramofon från 20-talet. Jag hör sorl från andra gäster, ett högt skratt och en livlig diskussion om politik mellan några stamgäster. Den söt-starka doften av kaffe och kakor känns hemtrevlig. Stekoset från våfflorna gör luften klibbig och lite tjock. Här får jag inspiration att skriva. Här bryter jag mitt kaffeförbud, sitter i timmar och låter tankarna flöda. Jag har hittat en pärla vid 40th and 9th. Ett andhål, en plats med själ...

...önskar bara att det var tankarna till mitt paper som flödade, och inte enbart dagbokstankarna...

20 $

20 bucks kostade det mig att få 10 sidor skrivna på mitt paper om Martin Luther King Jr. idag. Ingen inspiration på mitt rum, ingen inspiration i köket, ingen inspiration här inne över huvudtaget. Var tvungen att gå ut. Tre caféer/ lunchställen, två islatte, tre kakor, en kebab och 20 $ senare hade jag i alla fall hittat inspiration för 10 sidor. Antar att det var värt det. Kostar ju att ligga på topp...

En man i en bubbla

Nä, mitt liv är inte superspännande just nu. Jag pluggar mest. Slutuppgifterna ska snart vara inne. Idag skrev jag:

"Christ is central in the whole thinking of Martin Luther King, since the love of God, immanently percieved in people´s hearts makes a universal salvation through liberation possible."

Var sjukt nöjd över formuleringen. Satt sedan och stirrade på meningen i en och en halv timma. Sen gick jag ut.

Jag och Jesse skulle gått på Tribeca filmfestival ikväll, fast biljetterna var slut. Såg "Down in the valley" istället. En wannabecowboy som blir kär, och sen dör alla. Söt film tar plötslig vändning och slutar i blodbad. Utan vändningen hade den varit olidlig. Nu var den grym (ja, i dubbel bemärkelse, sort of).

Vi gick förbi Lincoln Center på vägen hem. En man befinner sig i en akvariebubbla med vatten där, mitt på plazan. Han ska vara där i vattnet i en vecka. Får mat genom en slang. Folk går förbi (ärligt talat, skockas) och tittar på honom.

Man kan fråga sig varför. Eller så tittar man på honom och konstaterar att, ja..det är lite konstigt. Eller så sätter man pekfingret snett över läppen, rynkar ögonbrynen, nickar och säger hmmm. De kallas för "posers".

Jag undrar mest om han har spännande där han är. Undrar vad han tänker på och så...

Jag tyckte hursom helst att det var ganska så vackert. Gillade färgen på ljuset som lyste genom bubblan. Som en stor snökula. Utan snö.

Down by Hudson river

Vattnet ligger näst intill spegelblankt. Krusningarna från båtarna som gungar i takt med varandra ute på floden är obefintliga. Asfalten, jag springer på, är täckt av miljontals små vita kronblad, nyss nedfallna ner från körsbärsträden.

Körsbärsträden sträcker ut sina kronor över mitt huvud.
Människor sträcker ut sina kroppar i mjuka chi-gongrörelser, på gräset mellan träd och blommor.

Det är varmt och fuktigt, trots att det är tidig morgon. Solens strålar anas bakom skyskraporna på Upper West Side. New Jersey på andra sidan floden, badar däremot redan i solljus. En stråle blänker till i en skyskrapas fönster och når min ögonpupill. George Washington Bridge skymtar borta i diset.

Jag vänder vid 96e.

Det är stilla. Det luktar asfalt, gräs och havsvatten mot gammalt trä. Bruset från motorvägen är ganska nära, men det är ett slags monotont ljud, som mest är behagligt, inte störande.

Henry Hudson parkway svävar på gröna pelare, i luften ovanför mig när jag kommer längre söderut. Snart närmar jag mig pierområdet. Här blir trafiken påtagligt bullrigare. Jag springer parallellt med West Side Highway nu. Till vänster om mig har solen nu stigit så högt att den blänker i skyskrapornas tak.

Jag korsar motorvägen, ger mig av in mot avenyerna. In mot livet, skyskraporna och rörelsen. Korsar mellan gator, avenyer, bilar och människor som skyndar till sina jobb.

Den lugna morgonen har just blivit dag, fredag den 5e Maj, på Manhattan.

Envis bland andra envisa

På coffe shopen, dag II:

Plötsligt rycktes stolen, där jag lagt min väska och stödde min fot på, undan bredvid mig där jag satt vid fönsterbrädsbordet och skrev. En himla tönt med bakåtkammat hår och glasögon som fick honom att se smart ut, var det, som hade bestämt sig för att han skulle sitta och äta sina två chokladkex där.

"You can always ask, first", sa jag och tittade med en lätt irriterad min upp från min dagbok.
"You shouldn´t have put your bag on the chair you´re not sitting on", sa han och demonstrerade för mig hur han HÄNGDE sin väska bakom sig på stolen han satt.
"I don´t see any problem with that, as long as there are other chairs that not are occupied", sa jag och visade på de 25 andra tomma stolarna, varav tre av dem var på andra sidan om mig.
"I think that´s a problem, ´cause I want to sit on that chair" sa han och öppnade plastförpackningen på sitt ena chokladkex.
"Well, i don´t have a problem with you sitting there, but you could have asked..." sa jag och fortsatte skriva.
"But you shouldn´t keep your stuff on the chair beside you. ´Cause if you keep your stuff there, you´ll be interrupted all the time, as people are asking to sit there", sa han och tuggade frenetiskt på sitt kex, med antydan till ett leende i mungipan.
"It doesn´t bother me at all. If it would, then I should have stayed home" sa jag stirrandes ner i boken, med uppenbara besvär att hålla leendet borta.
Han suckade djupt...
"If people stayed in their homes, we wouldn´t have to deal with war and that kind of stuff..."
Han åt upp sina två chokladkex. Samlade ihop smulorna, reste sig och sa med dramatisk röst:
"I hate to leave, but I must!"

Vi skiljdes som vänner. Han försvann leende ut i folkvimlet på gatan. Jag avslutade min is te och satte punkt för dagens funderingar och tankar. Med ett, vid det här laget, ganska så stort leende, gick jag ut i folkvimlet jag med. Fast åt andra hållet.

Mmmmm......

....det är nåt särskilt med att promenera hem genom städer, sena kvällar i ljummet vårregn....

Robot bland andra robotar

Tankar från en coffeshop på 7th av, idag ca kl 15.48:

Alla de där människorna som myllrar förbi mig borde ha ett unikt liv, en egen historia bakom det där ansiktet som de visar upp. Fast ibland undrar jag. Hur många som verkligen har nåt bakom ytan. Ibland får jag nämligen den obehagliga känslan av att jag är omgiven av robotar i detta märkliga land. I denna märkliga värld.

En tjej sa till mig att hon inte umgås med människor som inte har en bra relation till Gud. De påverkar hennes andlighet negativt. Jag blev livrädd och iskall för vad hon sa...

Kanske är mina tankar lika illa. För själv vill jag inte umgås med robotar. Känner att de påverkar mig negativt...Men robotar är också människor, eller....?


Jag är nog inne i en av mina omvända robotperioder. Har en massa på gång där under ytan, fast jag är instängt i en bubbla, och är därför oförmögen att kommunicera med omvärlden.

Men jag har fått ett rymdskepp nu. Bra.

För som en av de mesta bloggarna jag "känner", brukar säga. Allt hänger ihop. Ska fortsätta försöka klura ut hur bara.


...Och samtidigt som mina tankar var klartänkta, var filmteamet utanför fönstret färdigfilmade. Och jag gav mig ut i vimlet bland robotarna. Lika barn leka bäst tänkte jag och hoppade på tunnelbanan till skolan.