Madonna

Jag är inte säker, men jag tror att det var Madonna jag mötte på min springtur i Central Park i morse. En liten, tunn medelålders, svartklädd kvinna med stor svart keps och STORA svarta märkessolglasögon. Måste ju varit Madonna. Jag är nog helt säker på det nu. Senast jag såg henne var på Champs Elysées i Paris. Fast då hade hon 25 stora livvakter med sig som gjorde att jag nästan inte såg henne. Nu hade hon bara en.

Är inte så mycket för kändisspotting, särskilt inte under mina löparrundor. Fast när det gäller Madonna så spelar vi ju i en helt annan dimension lixom...

Glögg från Herrljunga

I min inspiration och otålighet från förra veckans konferens som jag besökte, åkte jag ut till IKEA i lördags och handlade på mig köttbullar, Kalles kaviar, sill och: HERRLJUNGA GLÖGG! Inte för att jag saknar vare sig köttbullar, kaviar eller sill eller för att jag gillar saftglögg så vidare värst. Men på nåt sätt kändes det som om jag hittar Herrljunga glögg i New York måste jag köpa det. Om inte annat för att blogga om. I alla fall. Knäckemackor med Kalles kaviar är fantastiskt gott insåg jag när jag väl började äta dem. Tyckte dock inte Daniel. Han tyckte till och med att sillen smakade bättre (fast han lämnade 3/4 av sillbiten på sin tallrik). Köttbullarna gillade han.

Jag är inte en av de där svenskarna som är utomlands och suktar efter svenska produkter. Jag trivs bra med kulturen som är här. Men ändå, det är nåt i igenkännandet. Nåt i sillsmaken och färgerna på kexchokladförpackningen. För att inte tala om när dvd´n med "Änglagård" rullade igång senare på kvällen. Ljusa sommarkvällar och vacker natur, karaktärer som påminner om karaktärer hemifrån.

Återigen, igenkännandet. Det får mig att känna att jag mitt i den mångkulturella verklighet jag nu befinner mig har rötter. Rötter som är rotade djupt i den västgötska myllan. Det är en skön känsla och något som jag tror att vi alla behöver känna. Något att tänka på i vårt möte med systrar och bröder från runt om vår värld.

Måndag

Jag har lärt mig 100 spanskaord sen förra fredan. Och så var det bombhot mot busstationen idag, tror jag. Eller så brann det bara. Fick aldrig riktigt klart för mig vilket.

Och idag har dom satt på värmen. Så nu blev det plötsligt bastu istället för igloo. Fick flytta på stereon från elementet, för det började lukta bränd plast.

Jag har tappat bort min nyckel ca 580 gånger sen förra måndan också. Fast nu vet jag vart jag har den.

I övrigt deltar jag i en konferens i veckan, som kortfattat handlar om att rädda världen. Från högerkristna och Bush.

Just det ja, såg på nyheterna idag att en 14årig flicka från Californien blev offer för säkerhetspolisens brutala agerande och förödmjukande för att hon hade lagt ut en bild med "döda Bush" på sin Myspace sida på nätet. Osar lite Roman Empire, där man blev lejonmat eller brandfackla om man hånade kejsaren...ujujuj....

Lite tankar så här mitt i natten...

Hoboken

Har just kommit tillbaka från en mysig fredagkväll i New Jersey. Hoboken ligger bara på andra sidan Hudsonfloden, men är väldigt olikt New York. Mysig småstadskänsla sådär. Jag och Leighanne har inte haft tid att träffas och prata sen vår roadtrip (fast att vi nu bor i samma lägenhet), så över lite Mexicansk mat (inte på långt när så god som den autentiska jag fick lagat till mig till lunch) kollade vi läget, vad som hänt sen roadtripen osv. Uppenbarligen var det en hel del.

Busschaffisen snuvade mig på 15 bucks på vägen ut, då jag inte fick veta förrän jag matat i min 20 dollarssedel att automaten INTE gav nån växel. I övrigt hade jag en mycket trevlig kväll.

Skandinav

Var i Norska kyrkan igar och kakade lunch med Sofie, som ar prast i Svenska kyrkan.

Ensam svensk bland amerikaner dar jag bor, enda vita bland afroamerikaner i skolan, enda Svensk i forhallandet med min latinopojkvan, enda gang jag pratar Svenska ar med Pia, och hon har ju varit har i over 20 ar och pratar hellre engelska. Och ej att forglomma for en (forhoppningsvis) blivande prast; enda lutheranen bland baptister...

Jag tanker inte pa det jamt och standigt, men det ar alltid en liten, liten kansla av vilsenhet som vilar inom mig. Missforsta mig inte, det ar inte sa att jag gar omkring och mar daligt, tvartom jag stortrivs ju och kanner ocksa pa manga satt som att jag hor hit till Manhattan o NY, som ni sakert forstatt. Men anda... att ata sill och lax igar bland snygga, blonda manniskor (jo, men kom igen skandinaver AR ovanligt snygga), fick mig pa nagot satt att minnas att det var ju faktiskt sa har det brukade kannas. Prata prastsnack fick mig ocksa aterigen att kanna hur viktigt prastyrket nog ar for mig.

Jag trivs i New York. Har kant mig hemma har sedan jag kom hit i Januari. Jag alskar att prata engelska och kanna mig hemma med spraket. MEN jag ar Svensk. Jag har Svenska som modersmal, sa e d bara och sa kommer det alltid att vara. Att ha en "double counciousness" kallas det pa engelska. Vet inte vad det ar pa Svenska...dubbel medvetenhet. Skulle kanske hellre kalla det dubbel tillhorighet.

Att kanna likhet inom ett omrade, innebar olikhet inom ett annat. Sa ar det vi fungerar oavsett om det ar i relation till andra nationaliteter eller andra manniskor inom samma land. Vi kanner likhet med vissa manniskor, men dar finns ocksa olikheter inom omraden dar vi istallet liknar andra battre, hos vilka vi i sin tur kanner andra olikheter. Sa lever vi allesammans i denna dubbla tillhorighet. En dubbel tillhorighet eller medvetenhet som gor att vi aldrig kan kanna oss HELT forstadda, men som ocksa ger oss mojlighet att forsta varandra pa manga olika plan och utifran manga olika perspektiv.

Och kom ihag, nar jag kommer hem till Sverige och kan kopa lax och sill i mangder...guuuu vad jag kommer att sakna allt amerikanskt, allt det dar som vi ju har lart oss ar sa HIIIIMMMLLLAAA onyttigt...Burgers, sandwiches, doughnuts, pancakes, bbq, soulfood, Skittlers, Twizzlers, Mountain Dew, all amerikaniserad mexicansk mat...

2...

...av mina planerade moten blev "bortglomda" idag. Inte av mig, men av dem jag skulle mota med. Sant PISSES ME OFF!!! Att glomma av att man har ett mote inbokat med nagon ar ooooooerhort respektlost!!! Det far mig att kanna mig inte tagen pa allvar. OCH DET HATAR JAG!

Gu va skont det ar med en blogg ibland...

Autumn in New York

Och jag skulle ju saga ocksa att det ar kallt har i New York. Idag satte de tack o lov pa varmen. Natten tillbringade jag skakandes av kyla under tva filtar och med langbyxor och troja. Fast det snoar inte. Det ar upstate, i Buffalo det gor det. Har ar stralande sol och harligt, harligt hostvader. Ah, ni skulle se Central Park, sa harligt.

Hur ar det mojligt....

....att slarva bort saker i ett rum pa 11 kvadrat? Mina nycklar, mina glasogon och min mobil ar alla borta. Och jag VET att de finns i mitt rum...

En annan nykar...

Teencentret 4.15pm:

Dorrklockan ringer, vi trycker pa knappen for att slappa in vad vi tror ar en tonaring. Istallet for bullrande springande steg ar det hasande steg som hors fran trappan och in genom dorren kommer en till synes gammal kvinna med slitna klader, ihalig och dimmig blick, krycka under hoger arm och haltande gang.

"Hej, ar det har for tonaringar?" frar hon Katie och mig, som ser med formodligen ganska sa forvanad min fragande pa varandra och pa henne.
"Ohh...jaaa"
Kvinnan berattar att hon ar konstnar och har sett ungdomar ga in genom dorren. Sa hon ville komma hit och kolla laget. Hon ber om en bit papper for att kunna rita nagot. Katie och jag ar fortfarande oforstaende och vara hjarnor gar pa hogvarv for att fa koll pa situationen samtidigt som vi ser ut som fagelholkar...

Hon berattar for oss att hon ar fran Virginia, har varit i NY i fem dagar och ska ta bussen tillbaka nu, narsom helst. Tydligen var New Yorkvistelsen lyckad, for igar hade hon mott en man, Robert Dixon, i ett gathorn och de hade blivit stortforalskade och gatt och gift sig. Nu skulle han folja med henne till Virginia, fast han ville inte folja med till teencentret eftersom han tyckte att det var for tonaringar och inte for fyrtioaringar som de. "Men han ser ut som 20", forsakrade kvinnan vars namn vi inte visste, och menade att han visst skulle passa har. Sjalv, menade hon att folk alltid tog henne for 22, trots sina 40 ar. "Well, that´s great", nickade Katie och jag instammande, fortfarande med fagelholsklooken pa vara ansikten. Efter att ha berattat for oss om Robert som nu, trots att de bara kant varandra en dag, ar mannen i hennes liv, foreslar vi att Katie ska hjalpa henne ut, och ocksa traffa Robert.

Nu finns inte Robert pa gatan utanfor. Kanske ar han runt hornet, som kvinnan sager eller sa finns han bara i hennes huvud men Katie far ut henne i alla fall. Efter sig lamnar hon sin teckning. En streckgubbeteckning med en jordglob och en "glad sol" dar det star: " God´s focus is all around u". Av signaturen att doma heter denna markliga kvinna "Faith, hope & Charity".

Vi fick oss ett rejalt asgarv, Katie och jag da hon kom tillbaka. Vi var tvugna att satta upp teckningen pa vaggen som minne av denna nyfunna van fran Virginia.

Numera gar vi alltid ner och oppnar for dem som ringer pa. "En saker plats for tonaringar att vara pa efter skolan", ar vad vi erbjuder. I skenet av dodsskjutningarna i Pennsylvania far den har lite lustiga historian ratt otacka undertoner. Men anda, Faith Hope & Charity, visst ar det ett underbart namn?

Onsdagkväll på Manhattan och det regnar utanför fönstret...

..när jag sitter och lyssnar på alldeles speciell musik och ser på bilder från min Resa




..och där körde jag omkring på vägarna, med känslan av att vara totalt fri, funderandes över det som till synes verkade vara ett omöjligt förhållande. Leonard Cohen och Chris Isaak gav mig sin syn på det hela.

"Jag hoppas du finner vad du letar efter och snälla kom tillbaka", sa han till mig med en orolig blick innan jag åkte. Jag visste inte något om vad jag hade framför mig. Jag reste, sökte och fann. Lika hastigt som jag bestämde mig för att göra min roadtrip, kastades jag in på den resa som börjat strax innan, men som tog fart efter det att jag kom hem från westerns ödemarker.

Det regnar ute. Det är en lugn onsdagkväll. Han sitter i fåtöljen med sin dator, jag vid skrivbordet. Han ser upp och ler mot mig. Jag blir varm och glad, samtidig som jag får rysningar över hela kroppen. Vi? Det kanske är snudd på omöjligt. Men tro mig, det sa många att det var att ge sig iväg ensam i en bil på en resa genom westerns ödemarker också.

Älskar-hatar-älskar-hatar

Nåja, hatar är ett starkt ord, men skit i det nu...

Ibland ser jag bara ett land vars människor och politik har en mentalitet som i mina ögon bara kommer leda rakt åt hellskotta. En mentalitet som är så fokuserad på produktivitet att allt och alla som inte bidrar till denna produktivitet körs över och stampas med marken. Ett folk utan ryggrad som inte vågar stå upp för sig själva och sina handlingar. Vare sig de gjort slut på din tandkräm utan lov eller inte vågar kriga själva i det krig de själva har startat. Jag ser en egocentrism vars ögon är slutna för alla kringlevande varelser, som säger att de vill behandla lika för allas bästa, men som är för upptagen med att putsa på sina egna fjädrar att de inte märker att de krossar dem som de just satt sig på...

Ändå, en eftermiddag i Central Park. Människor promenerar omkring och njuter av sensommarsolen, så också jag. Tidig morgon i Utahs nationalpark där bergen och vinden är lika mäktiga denna morgon som de senaste årtusendena. Människor här får mig att skratta och ha kul. En lördagkväll med miljoner av resturanger. Jag går ut en sväng och jag känner att det är just här som världen blandas, det är ju här som människors olika bakgrunder och erfarenheter blir till denna myllrande massa och där drömmar får liv. Här finns en framåtanda som tillåter dig att vara bra, bättre och till och med bäst. Här tillåts möjligheterna att få finnas.

Jag tror att USA är ett imperium som kommer gå i graven. Men jag är glad att det förmodligen inte kommer att ske under min livstid.

Kanelbullar...

...kallas for cinnamonbuns har och kops som halvfabrikat med medfoljande glasyr. Gick upp 6:45 i morse for att baka dessa som frukost till 7 hungriga tonaringar som overnattat har. I alla fall, efter att ha sprungit upp for de fem trapporna och hamtat en fungerande konservoppnare (jo, man koper dem i konservliknande burkar), och forsokt ta mig igenom locket pa burkarna, gick det upp for mig att det helt enkelt fanns en perforering att oppna. Sa enkelt, sa latt. Upp med burken, ner med bullarna pa platen (ja, de var till och med delade pa), och in i ugnen. 25 min. Klart, pa med glasyren och akta sig for kackorlackorna...



Vad gor man pa en overnattning med tonaringar i New York? Minns mina egna overnattingar i kyrkor som tonaring. Vi spelade rundpingis, gjorde varma mackor och tog nattpromenad pa grusvagarna i Vesene. Ungefar sak samma har. Vi spelade bowling till midnatt, darefter tog vi en promenad kring Times Square, tog nagra bilder, kopte 99c pizza pa vagen hem. Darefter kollade vi (de) pa film resten av natten.

Jag fick lyxen att ga och lagga mig kl. 1:30 i natt mot att jag gick upp fixade frukost. De andra kom visst i sang omkring sexsnaret...Fraga mig inte hur man kan ata sota kanelbullar med glasyr till frukost, men efter narmare ett ar har vet jag battre an att forvanas over all mat med socker som man kan ata till frukost. Det gar. Allt gar. Only in America.

Heltäckningsmatta...

...är rätt äckligt tycker jag....

I alla fall har jag en i mitt rum och jag diskuterade det ofräsha med det hela med alla mina besökare som jag haft från Sverige föregående två veckor. Idag kom däremot min kompis Robert förbi. Han hade inte sett mitt rum förut, varvid han utropade förtjust "Åh, vad fint..och du har heltäckningsmatta också!"

...tja, olika kulturer, olika synsätt...

Alla mina Svenska besökare: John, Frida, Erik, Mamma, Iréne, Svante, Annbritt, Karl-Ivar och Nino, det var kul att ha er här! Kände ett tag att Sverige var på god väg att ta över USA (i alla fall Hell´s Kitchen). Särskilt när Daniel stolt valde att representera Sverige i förra veckans fusballturnering i teencentret (Sverige ledde starkt, men sen kom USA och vann helt otippat).

Jenny

Hey, it´s my NAMESDAY today...

Multilingvistiskt kär

Ok, jag är kär, så jag fortsätter på temat pojkvän nu dårå..

När jag och Daniel pratar med varandra pratar vi båda på vårt andraspråk, dvs engelska. Daniel har spanska som sitt modersmål och jag är som ni vet svensktalande. Daniel jobbar med polacker och kan lite polska. Så. Ibland säger han nåt som jag inte förstår på polska. Jag frågar vad det är på engelska, sedan vill jag veta vad det är på spanska, varvid mitt språksinne gör att jag måste översätta till franska och till sist översätter jag till svenska.





Polska-engelska-spanska-franska-svenska...herregud..allstå ni förstår ju att det tar ju tid att få nåt sagt ibland. Låter minsann som vi är nykära som står ut med hela den proceduren. Kanske räcker med engelska-spanska-svenska senare i framtiden...

HAaaallåååååå!!

Jag är tillbaka! Har ju varit här hela tiden...äh, ja vet inte. Ibland orkar jag inte gå in på min dator, den är så fruktansvärt seg. Måste köpa en ny. Får ju för tusan hjärtinfarkt på den! Å sen har jag haft en massa Sverigebesök också. Det är väldigt kul. Men jag blir så trött. Fast jag var sjuk också. Å sen har jag blivit kär också. Jag tycker det är jättedumt med förälskade par som lägger av med allt vad som heter personlighet och bara går upp i varandra. URDUMT. Därför ska jag fortsätta blogga. Fast det blev visst lite avbrott då. Ok. JAG ÄR KÄR! Ha, ha...Eftersom mamma redan har träffat honom kan jag ju presentera honom på bloggen också. Daniel heter han. Han är snäll. Och snygg. Och så är han en tänkare, som jag.



Och bor i New York. Så alla som vill ge mig pengar så jag kan fortsätta att pendla till New York efter det att jag kommit hem till Sverige i jul kan säga till. Nu. Eller senare. Efter fyra år som lycklig singel känns det som jag har hittat nån som jag vill vara tillsammans med. :-) :-)