Flykt

På en Peruansk resturang i Queens igår samlades vi, sex ganska nyfunna vänner från Mexico, Peru, Bolivia, Cuba, USA och Sverige, för att umgås.

Runt bordet fanns han som flydde från höga förväntningar och ytliga vänners utnyttjande. Där fanns han som inte ägde mer än kläderna han hade på kroppen då han kom hit, eftersom det var viktigt för honom att lämna ALLT i hemlandet. Kläder så väl som sin trasiga personlighet. Sakta men säkert har han nu genomgått en katharsis, där han börjat finna den personlighet han så länge sökt. Där fanns också hon som bröt upp från kärleken och för att undgå minnena köpte en enkel biljett till New York. Där fanns han som fann kärleken, gifte sig, och på grund av sitt numera amerikanska medborgarskap, kommer vara den enda Cubanen som en dag kämpar för att ta sig IN i Cuba. Där fanns också han som flytt ensamheten i hemlandet. Fann kärleken i Mexico och flyttade dit. Inte heller där undkom han ensamheten. Ett kort tag befann han sig i New York, på väg till Israel, mitt under brinnande krig, för att kanske finna det han söker. För honom börjar det gå upp att ensamheten inte går att fly från. Den finns inom honom.

Korruption, fattigdom, själslig död. Orsakerna är många till varför människor flytt. Gemensamt för alla är att New York symboliserar nystart och möjligheter.

Därför är New York är en stad som alltid är i rörelse. Det är staden där jordens alla rastlösa människor samlas, ständigt på väg någon annanstans. New York är drömmarnas stad. Både för drömmar som går i kras och de som förverkligas.

Fotbollscoachen

Minns alla gånger jag spelat fotboll "på skoj" med kompisar, väldigt ofta grabbar, som liksom inte fattat att vi spelat just på skoj utan använt ett mycket hårt vokabulär och en obehaglig attityd när de tyckt att man varit ivägen eller på fel plats på planen, eller inte sprungit efter bollen lika snabbt som man borde. Avskydde alltid dessa "fotbollscoachkompisar".

Spelade fotboll med kidsen i Central Park i eftermiddag. Amerikaner i allmänhet och Manhattankids i synnerhet, är inget vidare på fotboll. Ge dem en basketboll och de kan göra vad tusan som helst, men soccer-njet. Vilket betyder att jag glänste på fotbollsplanen.

Döm om min förvåning när jag upptäcker att jag får bita mig i tungan för att själv inte släppa fram den där obehagliga fotbollscoachen inom mig!

Fraser jag velat säga, men höll inne med för att vi ju faktiskt bara spelade "på skoj": "MEN MARKERA HONOM DÅ FÖR----", "NI SPELAR I SAMMA LAG!", "OK KILLEN, MARKERA MOTSTÅNDARNA, INTE MIG!", "MEN SÅ HJÄLP TILL DÅ!!!" "STÅ INTE BARA DÄR OCH GLO!"

En fras jag verligen sa: "MEN DU KAN JU INTE PRATA I MOBILTELEFON MITT UNDER MATCHEN!"

100...

Detta är mitt hundrade blogginlägg!!! Tjohoooo, grattis, hurraaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa!

Favoritsysselsättning...

...just nu är att hänga på caféer HELA dagen samt drömma om stundande roadtrip genom Arizonas öken. Jag sprang i morse också, inget ovanligt. Men den här morgonen öppnade sig hela himlen och jag blev nästan dränkt i vatten. Blev nästan döv av åskknallarna också och bländades av blixtrarna. Grymåskväder. Hade jag inte varit så totalt genomblöt hade jag stannat ute lite till. Gillar åska.

Stora planer

Ibland behöver man bara bestämma saker sådär snabbt. Fick en idé i förrgår om att jag kanske bör åka till Phoenix i Augusti. Nämde idén för mina "bröder", som blev begeistrade och gjorde snabbt och lätt upp en resplan för mig. Leighanne och jag har tillbringat eftermiddagen på caféer i Village och gjort upp planer. Stora planer. Roadtrip på gång. Hör här:



Jag flyger in till Salt Lake City August 5th. Kör genom Utah, via platser som Bryce Canyon och diverse öken. In i Arizona, Indian reservat, kanske Grand Canyon, ner till Phoenix. Nu är det August 12 och jag plockar upp Leighanne där, som flyger in från Texas. Vi kör söderut till öken och kaktusar i Tucson, sedan västerut genom Baja California till San Diego. Fortsätter norrut och avslutar vår lilla trip i LA. Låter ok?

Levnadsinstinkten

Just nu går min levnadsinstinkt helt och hållet rakt emot min svenskinstinkt. Svenskinstinkten säger inom mig "UT UT UT, passa på att njut, för det är sol och sommar ute!". Min levnadsinstinkt säger "Sitt kvar inne i rummet med gardinerna för fönstren och airconditioner på!" För ute är det så hett så man kan dö om man inte passar sig.

På kvällarna däremot, då det fortfarande är hett som tusan fast utan brännande sol då, kan man däremot glida ner till "the Village", och t ex kolla in en Etiopisk resturang eller nåt sånt. Sen kan man promenera runt där en stund med alla de andra New Yorkrarna som inte heller orkat ta sig ut förrns efter solnedgången. Sen tar man helt enkelt t-banan, som inte har nån luft, hem och går och lägger sig i sitt luftkonditionerade rum. Och så går en dag ifrån vårt liv och kommer aldrig åter...

Sex och nakenhet

Ok, vi fortsätter på temat film/amerikansk dubbelmoral...

Såg en fransk film ikväll. Det vill säga en hel del naket och lite sex. Sex är ju oerhört laddat i detta land. Sexscener på film leder till nervösa skratt och fnitter. Då jag var med kidsen på läger i North Carolina var jag FÖRBJUDEN att bära tvådelad bikini, samt linne. Jag var tvungen att täcka magen och axlarna för att inte visa för mycket hud. Jo, jag respekterade det faktiskt fast att hel baddräkt är bland det fulaste klädesplagg jag vet, vid sidan om Speedobadbrallor. Jag är ju ändå här, i deras kultur och det är viktigt att respektera kulturer. Samtidigt som denna rädsla finns för allt som har med sex att göra, så finns det ju också en del av kulturen som är oerhört sexualiserad i musik-, film- och modeindustri.

Med andra ord (om vi generaliserar lite lätt): Amerikanarna har ett allt annat än avspänt förhållande till sex och nakenhet, samt till kraftuttryck. Däremot HAR de ett avspänt förhållande till skjutvapen och dödande.

Men det är ju jättebra att det är just denna kultur som är den mest tongivande i världen just nu!

Säga vad man vill om ryktet om ett tråkigt och fegt Sverige med nakna dalkullor, men just nu (i alla fall i det här avseendet) tycker jag nog att Sverige regerar i popularitet hos mig.

Ok, jag älskar mina amerikaner också...Särskilt mina tre som jag bor med. Och mina släktingar. Och alla andra som är mina kompisar här. Är bara lite pissed off just nu på allt DUMT!

Svära vs Döda

Hade fått gratisbilljett till förhandsvisning av en actionrulle ikväll. Filmen (Miami Vice) var urusel, men intressant var att iaktta människors reaktioner. Hjältarna slåss mot bovarna och skjuter ut hela hjärnan på boven så det blir blodigt värre runt omkring. HELA biosalongen JUBLAR och SKRATTAR. Jag menar, herregud. Inte så att det var nån actionkomedi, det var dödligt allvar (i filmen)....

I teencentret får barnen inte svära. Absolut inte. Men det tycks vara helt ok att spela tevespel där man skjuter och dödar människor så att blodet skvätter. "För folk fattar ju skillnaden mellan tevespel och verklighet". Ok. Sure. Bland dessa kids finns också han som berättade för mig om sina tre pistoler som han har. Jag menar HALLÅÅÅÅÅ!!!!!!

Kanske är det min ovana att gå på actionfilmer och spela tevespel (mina games är ju mer på riktigt och är mer psykologiska), eller också håller jag på att bli gammal, eller så är det helt enkelt en sund reaktion som de som tycker jag är tråkig och gammal har blivit avtrubbade från. Kan va min Svenskhet också. Läste nånstans om att vi Svenskar är de som är mest rädda för saker i hela världen. Det är därför vi är så himla noga med cykelhjälm, säkerhetsbälte osv. MEN JAG TYCKER VERKLIGEN INTE ATT KRIG, DÖDANDE OCH BLOD SOM SKVÄTTER ÄR KUL!!!!

NJJJGGGGNNNNN jag blir tokig på den amerikanska dubbelmoralen ibland!!!!!

Super Nintendo asmycket megapower....

Ibland är livet som ett tevespel. Kraften dras fram o tillbaka mellan olika människor, när man förlorar lite i kraft, så går det automatiskt över till motståndaren. Man kan välja olika vapen, beroende på vilka svagheter motståndaren har. As mycket spännande är det.


En del hugg får en att känna sig lemlästad för ett tag, fast som tur är är det tevespel, så det går snabbt att få igen kraften igen, och då är det frestande att ge igen, fast knepet för att klara sig till nästa level är att lixom smidigt glida förbi motståndaren utan att skada honom för mycket. Det är enda sättet att vinna hederspriset.

Testa nån gång. Asskoj.

Superwackowoman

Såg en film ikväll om en tjej (Uma Thurman) i NY som hette Jenny. Hon var brunett, fast under hade hon blont hår och innehade superkrafter. DET ÄR JU MIN STORY JU!!! Det är jag som är Jenny superwoman i NY (blond, fast med färgat hår). De har snott min idé rakt av och gjort film av´et. (Förrutom superkrafterna hade hon dessutom ett hyffsat temperament och var rätt galen på grund av sitt wacko känsloliv......eeehhhh.....moi?) Hon fick i alla fall sin lika wacko guy te slut.

I alla fall, rätt schysst att sitta inne på biografen vid Times Square, och så filmas det in uppifrån, ner mot Manhattan, just där man sitter på biografen. Hej, hej här bor jag. Tänkte jag då.

Igår gick jag 170 kvarter (tio kvarter=1 mile=1.6km) i flip-flops. Det vill säga, blåsor på mina fötter idag. Det vill säga, superkrafterna kanske har tagit lite paus ett tag.

Lost and found

Ibland blir saker och ting plötsligt inte så roliga som de först var. Den där första passionen, förälskelsen, lyckan är plötsligt borta. Tänker ofta när jag hittar nåt nytt objekt för min passion att jag alltid kommer att känna som jag då gör. Men så blir det tråkigt en dag och man blir påmind om hur förgängligt allt är. Den där totala känslan av glädje, lycka och tillfredsställelse med livet finns visst inte. Så är det med förhållanden, så är det med platser, så är det med bloggande.

Har varit trött på att blogga ett tag. Har varit trött på New York ett tag. Har varit trött på mig själv ett tag.

Så tar jag en paus. Bloggar inte på en vecka. Åker bort från NY till North Carolina en vecka. Och ja..hrmm..har onekligen svårt att ta paus från mig själv, men att dela lägenhet med fyra tonårstjejer och umgås dygnet runt med tonåringar och andra gör helt klart att man får ta en liten paus från sig själv också.

Och, hej bloggen, här är jag igen. Älskar ju att blogga. Körde in mot Manhattans skyline i natt efter en 12 timmars bilresa, och hej New York, älskar ju dig! Har haft en lång dag för mig själv idag, och hej mig själv, jag älskar ju mig själv också.