Labyrinter och stridsvagnar

Jag är uppvuxen i skuggan av ett skjutfält. Labyrinter av milslånga vägar ringlar sig fram därinnanför bommarna som numera alltid är öppna eftersom vårt land nu för tiden förlitar sig helt och fullt på hjälp utifrån om vi skulle bli angripna. På åttitalet däremot skallrade fönsterrutorna i vårt hus var och varannan dag när de lekte krig därborta bakom skogen. Nuförtiden ligger fältet oanvänt, tyst och mörkt. Endast en genväg för att ta sig hem från Vårgårda. En gammal rostig skylt visar riktningen in till "Trollsjön". Ryktet säger att det finns en gammal stridsvagn på botten av den bottenlösa(?) sjön. Kanske hann soldaterna ur den, kanske inte.

Vem har sagt att man behöver ge sig ut i världen för att finna spänning? Mellandagsrean i Alingsås däremot, var inte särskilt spännande. Det var där jag hade varit då jag tog vägen genom skjutfältet hem. Ett telefonkort för att ringa USA var vad jag fick med mig. Istället fick jag mig lite lunch hos mormor och lite kaffe och choklad hos morbror och moster. Och vips så var en trevlig fredag tillända.

Stora planer

Efter att ha cyklat uppför backen till S Björke (grannbyn) och hälsat på Anna-Klara (barndomskompisen) i hennes röda hus med vita knutar, drack vi elvakaffe (fast klockan va tio), klappade katten och tog en promenad genom skogen. Sen cyklade jag hem och satte mig i fluffsoffan och hade telefonkonferens med viktiga personer resten av dagen. Vi började så smått lägga upp planerna för våren. När, var och hur latten och vinet ska intas i Stockholm när jag kommer tillbaka. Så skönt att ha fått tillbaka lite struktur i vardan.

Har just öppnat AfterEightpaketet som jag fick av mormor i julklapp. Igår undrade Daniel om det inte är farligt att ge sig ut i skogarna häromkring eftersom man lätt kan attackeras av isbjörn här. Jo, det är farligt, sa jag. Superfarligt. Men jag är superwoman, så det är ingen fara. Jag har visst glömt att berätta det för honom.

Och var är snön?

Idag har jag kört racerbil till och från Alingsås. Fast alla dessa fartkameror gör ju att man bara får ana turbons krafter. Shit, lät jag som en riktig rallybrud nu eller? Trots att aldrig i hela mitt liv ha ägt en bil (min sex år yngre brorsa har haft fyra och krashat lika många), känner jag att jag gillar att köra bilar ganska mycket. Särskilt om de går fort. Men lite snö får det gärna komma....

Körkoköra frå Herrljungaaa

Å förrutom att bråka med CSN har jag varit ute och halkat runt i leran på grusvägarna här i Jällby. Sen åkte vi ner till Herrljunga en sväng, jag och mamma. Såg några folk från högstadiet. De handlade blöjor och barnmat, och han som var skolans snygging såg riktigt sliten ut faktiskt. Gick sen på konsert med Herrljunga kyrkokör, som brutalt slaktade Carolas julsång (fast jag tror det var i god tro). Och det är tillåtet att sjunga hellre än väl i juletid, så det var helt ok.

På vägen ut mötte vi på ett äldre par från byn som undrade "om jag fått permission från Ammerrikka". "Jaa, sa jag och skrattade". Här bryr sig folk, här känner man igen varandra. Folk vet vad man gör och vad man inte gör och nästan vad man tänkte på i morse att man skulle göra) och tro mig alldeles för länge och jag skulle gå i atomer av bristen på integritet)...men det är skönt att va hemma på nåt sätt. Lugnt och stillsamt. Och ikväll har jag kokat knäck.

Landet som dryper av havregrynsgröt

Mer motsats till Manhattan än så här kan det inte bli. Vägarna blev smalare och smalare, skogen blev tätare och tätare, igår på vägen från Arlanda. Där grusvägen är som allra smalast och där gräset växer som tätast i mitten av den, ligger Jällby. Här är jag nu, har andats frisk luft och sovit utan oljud en hel natt.

Träffade Anna och Lotta i Stockholm igår, och Rebecka i Göteborg idag. Så glad jag är för mina vänner!!! Och det känns alldeles vanligt att vara hemma. För två dygn sen kom jag hem från sista hysteriska julshoppingen på Manhattan i den verkligheten. Nu är jag här i tystnaden, i den här verkligheten. Här i Sverige där allt är så rent och fint. Och gediget. Husen, människorna, bilarna, tja, allt är så där REJÄLT! Som om allt och alla har vuxit upp på havregrynsgröt, typ.

Kollade på nån dålig actionfilm på tv ikväll. Från, ja..New York. Åh, mitt New York. Lilla Manhattan, och Times Square...känns skönt att veta att den verkligheten är tillbaka snart i alla fall.

Min tunga gör ont

Och det var inte för mycket hångel som gjorde det. Fick nämligen bita mig i tungan förut när mina amerikanska vänner ojade sig över hur Britterna snackar franska: " It just seems like they can´t heeeeeaaaaar what other languages sound like!" Eftersom "Calvados" inte uttalas "Calllvados (med betoning på andra stavelsen), utan mer "Cäääääällvääääädosss" (med betoning på sista).

Ok, amerikaner, jag är ledsen men ni är sannerligen inget vidare på att uttala andra språk heller. Fast jag hade inte hjärta att säga något, utan bet så hårt i tungan att jag fick ont, så nu måste jag skriva om det...

Ounou, douss, trrreeeiiiiss, queatrooouu, Hoollaaeee, comoeee estaaeeesssss?? Sorry, det där är inte spanska. Det där är nåt groteskt ljud som bara låter roligt.

Svenskar däremot är grymma på språk. Det är vetenskapligt bevisat att vi har lättast för att lära oss autentiska uttal. Och det kan ju vare sig britterna eller amerikanarna hjälpa, att de inte är svensktalande vill säga.

Hemåt dårå

FYYRA, nej FEEEMM dagar till jag kommer hem! Så sköööööönt!!! Fast igår drabbades jag av panik över att lämna den mest underbara staden på jorden. Vet hur det var när jag åkte till New Jersey över natten för några månader sen, hur svårt det var att se Manhattan försvinna där bakom bussen. Usch. Och då visste jag ju att jag skulle tillbaka dagen därpå. Vet inte hur jag känslomässigt ska förbereda mig på att lämna NY. Jaja, tur i alla fall att jag kommer tillbaka två och en halv vecka senare.

För att klargöra alltså: Femte Januari är jag tillbaka till New Yokr för att spendera ytterligare tre månader, så 22 mars kommer jag hem t Sverige för att stanna. Kommer att vara i Stockholm tre, kanske fyra timmar på eftermiddagen tisdagen den 19e, när jag åker hem från Arlanda...

Sanktaaa Luciaa

Jag undrar hur många bloggar idag som handlar om Luciatrauman. Jag menar, antingen de tjejer som INTE var blonda och hade långt hår och aldrig fick bli lucia för det, eller vi som hade blont långt hår, men som aldrig blev lucia för att det var så tyyyyypiskt med en blond lucia. Herregud. Lucia borde förbjudas i skolorna, eller också borde alla tjejer erbjudas gratis terapi sådär tio år senare. Det kan verka oskyldigt, men lucia är fasen i mig blodigt allvar. Känslorstormar som håller i sig i många år...(Jag blev lucia i första klass, men jag gav bort mitt luciaskap(?) till Jenny Johansson).

Julen har kommer jag

Sa dar, da har jag lamnat in mitt sista paper for det har aret. Skolan ar slut, och jag har bara julklapparna kvar att kopa. Julshopping i New York, halla?? det ar ju assoft ju! Och jag maste hitta mina julklappar, for fy sa snopet for den som kommer att fa julklappen som jag tvingas kopa i Knalleland i Boras annars.

Faddergalan....

Så läser man i svenska tidningar på nätet om Faddergalan. TV4s egen lilla charitysatsning. Precis sådana här evenemang som gör att klyftorna mellan fattiga och rika förstärks än mer. Först och främst, varför i hela världen dra ner hela TV4, med artister och allt till Colombia, jag menar vad kostar inte det då? Lägg de pengarna på barnen istället. Sedan, hela grejen med fadderverksamheten. Visst, det är jättefint och jättebra att ge pengar till fattiga barn, det är inte det jag säger, men med ett jippo som faddergalan så förstärks ju bara inställningen att det är "så synd om dem", och vi är de som kan "hjälpa" och dunkar varandra på axeln och säger "bra jobb". Medan den fattiga världen fortsätter att vara fattig.

Vi hjälper ingen genom att tycka synd om dem. Ska vi verkligen ändra på nåt, så är det exploateringen av dessa länder som sker tack vare oss vi måste få stopp på. Multinationella företag slår sig ned i dessa länder, slår ut det lokala näringslivet, och pengarna går rakt i kassan till länder som Sverige och USA. Och den exploateringen återspeglas tydligt i ett program som faddergalan. Vad tycker Colombias befolkning om att det kommer ner ett gäng med rika, vita och visar upp sin flashiga livsstil? Tja, återigen får de se att det är bland de vita som man kan lyckas.

Nej, vi kan inte bara stå och se på när barn svälter. Riktigt TV4, men att utnyttja dem för sin egen marknadsföring, eller sitt eget välbefinnandes skull, det är bara en förlängning av den exploatering som redan sker. Nej, avskriv statsskulderna, låt pengarna som dras in i de företag som slagit sig ned i landet stanna där de är (för ingen av oss kommer ju sluta handla på H&M eller sluta äta på Burger King, så är det ju bara). Fatta att det är vi, vår del av världen som orsakat den dåliga ekonomi som dessa länder befinner sig i.

Världen behöver inte fler som låtsas leka superhjältar, världen behöver sans och balans. NU!

Tree lightening, the pics

Från vår grymma utsikt...




...såg vi ner på den stora folkmassan, utan att spotta dem i huvudet...

Tja, en någotsånär oanständig position är ju ändå värd utsikten vi hade


Å så här ser granen ut på närmre håll

Sverige?

Nä, nu börjar jag längta hem faktiskt. Ska bli så skönt att komma hem om två veckor. Ser fram emot att träffa alla som jag tycker om därhemma. Kanske dags att tala om på riktigt också, att jag faktiskt skippar pissmånaderna januari, februari, mars i Sverige och åker till New York då. Skönt. SEN, när det våras, då kommer jag hem. Och alla ni som har en ledig lägenhet i Stockholm att erbjuda från april kan säga till nu! För då flyttar jag hem och avslutar mina studier (och vore oerhört tacksam över att slippa flytta in i studentrum igen, utan ha en EGEN lägenhet!). Wehee! Ser fram emot det. Då ska jag fika med ALLA som jag känner på alla fik i Stockholm som finns!! Äh, jag saknar er nu, allihop...