Labyrinter och stridsvagnar

Jag är uppvuxen i skuggan av ett skjutfält. Labyrinter av milslånga vägar ringlar sig fram därinnanför bommarna som numera alltid är öppna eftersom vårt land nu för tiden förlitar sig helt och fullt på hjälp utifrån om vi skulle bli angripna. På åttitalet däremot skallrade fönsterrutorna i vårt hus var och varannan dag när de lekte krig därborta bakom skogen. Nuförtiden ligger fältet oanvänt, tyst och mörkt. Endast en genväg för att ta sig hem från Vårgårda. En gammal rostig skylt visar riktningen in till "Trollsjön". Ryktet säger att det finns en gammal stridsvagn på botten av den bottenlösa(?) sjön. Kanske hann soldaterna ur den, kanske inte.

Vem har sagt att man behöver ge sig ut i världen för att finna spänning? Mellandagsrean i Alingsås däremot, var inte särskilt spännande. Det var där jag hade varit då jag tog vägen genom skjutfältet hem. Ett telefonkort för att ringa USA var vad jag fick med mig. Istället fick jag mig lite lunch hos mormor och lite kaffe och choklad hos morbror och moster. Och vips så var en trevlig fredag tillända.

Stora planer

Efter att ha cyklat uppför backen till S Björke (grannbyn) och hälsat på Anna-Klara (barndomskompisen) i hennes röda hus med vita knutar, drack vi elvakaffe (fast klockan va tio), klappade katten och tog en promenad genom skogen. Sen cyklade jag hem och satte mig i fluffsoffan och hade telefonkonferens med viktiga personer resten av dagen. Vi började så smått lägga upp planerna för våren. När, var och hur latten och vinet ska intas i Stockholm när jag kommer tillbaka. Så skönt att ha fått tillbaka lite struktur i vardan.

Har just öppnat AfterEightpaketet som jag fick av mormor i julklapp. Igår undrade Daniel om det inte är farligt att ge sig ut i skogarna häromkring eftersom man lätt kan attackeras av isbjörn här. Jo, det är farligt, sa jag. Superfarligt. Men jag är superwoman, så det är ingen fara. Jag har visst glömt att berätta det för honom.

Och var är snön?

Idag har jag kört racerbil till och från Alingsås. Fast alla dessa fartkameror gör ju att man bara får ana turbons krafter. Shit, lät jag som en riktig rallybrud nu eller? Trots att aldrig i hela mitt liv ha ägt en bil (min sex år yngre brorsa har haft fyra och krashat lika många), känner jag att jag gillar att köra bilar ganska mycket. Särskilt om de går fort. Men lite snö får det gärna komma....

Körkoköra frå Herrljungaaa

Å förrutom att bråka med CSN har jag varit ute och halkat runt i leran på grusvägarna här i Jällby. Sen åkte vi ner till Herrljunga en sväng, jag och mamma. Såg några folk från högstadiet. De handlade blöjor och barnmat, och han som var skolans snygging såg riktigt sliten ut faktiskt. Gick sen på konsert med Herrljunga kyrkokör, som brutalt slaktade Carolas julsång (fast jag tror det var i god tro). Och det är tillåtet att sjunga hellre än väl i juletid, så det var helt ok.

På vägen ut mötte vi på ett äldre par från byn som undrade "om jag fått permission från Ammerrikka". "Jaa, sa jag och skrattade". Här bryr sig folk, här känner man igen varandra. Folk vet vad man gör och vad man inte gör och nästan vad man tänkte på i morse att man skulle göra) och tro mig alldeles för länge och jag skulle gå i atomer av bristen på integritet)...men det är skönt att va hemma på nåt sätt. Lugnt och stillsamt. Och ikväll har jag kokat knäck.

Landet som dryper av havregrynsgröt

Mer motsats till Manhattan än så här kan det inte bli. Vägarna blev smalare och smalare, skogen blev tätare och tätare, igår på vägen från Arlanda. Där grusvägen är som allra smalast och där gräset växer som tätast i mitten av den, ligger Jällby. Här är jag nu, har andats frisk luft och sovit utan oljud en hel natt.

Träffade Anna och Lotta i Stockholm igår, och Rebecka i Göteborg idag. Så glad jag är för mina vänner!!! Och det känns alldeles vanligt att vara hemma. För två dygn sen kom jag hem från sista hysteriska julshoppingen på Manhattan i den verkligheten. Nu är jag här i tystnaden, i den här verkligheten. Här i Sverige där allt är så rent och fint. Och gediget. Husen, människorna, bilarna, tja, allt är så där REJÄLT! Som om allt och alla har vuxit upp på havregrynsgröt, typ.

Kollade på nån dålig actionfilm på tv ikväll. Från, ja..New York. Åh, mitt New York. Lilla Manhattan, och Times Square...känns skönt att veta att den verkligheten är tillbaka snart i alla fall.

Min tunga gör ont

Och det var inte för mycket hångel som gjorde det. Fick nämligen bita mig i tungan förut när mina amerikanska vänner ojade sig över hur Britterna snackar franska: " It just seems like they can´t heeeeeaaaaar what other languages sound like!" Eftersom "Calvados" inte uttalas "Calllvados (med betoning på andra stavelsen), utan mer "Cäääääällvääääädosss" (med betoning på sista).

Ok, amerikaner, jag är ledsen men ni är sannerligen inget vidare på att uttala andra språk heller. Fast jag hade inte hjärta att säga något, utan bet så hårt i tungan att jag fick ont, så nu måste jag skriva om det...

Ounou, douss, trrreeeiiiiss, queatrooouu, Hoollaaeee, comoeee estaaeeesssss?? Sorry, det där är inte spanska. Det där är nåt groteskt ljud som bara låter roligt.

Svenskar däremot är grymma på språk. Det är vetenskapligt bevisat att vi har lättast för att lära oss autentiska uttal. Och det kan ju vare sig britterna eller amerikanarna hjälpa, att de inte är svensktalande vill säga.

Hemåt dårå

FYYRA, nej FEEEMM dagar till jag kommer hem! Så sköööööönt!!! Fast igår drabbades jag av panik över att lämna den mest underbara staden på jorden. Vet hur det var när jag åkte till New Jersey över natten för några månader sen, hur svårt det var att se Manhattan försvinna där bakom bussen. Usch. Och då visste jag ju att jag skulle tillbaka dagen därpå. Vet inte hur jag känslomässigt ska förbereda mig på att lämna NY. Jaja, tur i alla fall att jag kommer tillbaka två och en halv vecka senare.

För att klargöra alltså: Femte Januari är jag tillbaka till New Yokr för att spendera ytterligare tre månader, så 22 mars kommer jag hem t Sverige för att stanna. Kommer att vara i Stockholm tre, kanske fyra timmar på eftermiddagen tisdagen den 19e, när jag åker hem från Arlanda...

Sanktaaa Luciaa

Jag undrar hur många bloggar idag som handlar om Luciatrauman. Jag menar, antingen de tjejer som INTE var blonda och hade långt hår och aldrig fick bli lucia för det, eller vi som hade blont långt hår, men som aldrig blev lucia för att det var så tyyyyypiskt med en blond lucia. Herregud. Lucia borde förbjudas i skolorna, eller också borde alla tjejer erbjudas gratis terapi sådär tio år senare. Det kan verka oskyldigt, men lucia är fasen i mig blodigt allvar. Känslorstormar som håller i sig i många år...(Jag blev lucia i första klass, men jag gav bort mitt luciaskap(?) till Jenny Johansson).

Julen har kommer jag

Sa dar, da har jag lamnat in mitt sista paper for det har aret. Skolan ar slut, och jag har bara julklapparna kvar att kopa. Julshopping i New York, halla?? det ar ju assoft ju! Och jag maste hitta mina julklappar, for fy sa snopet for den som kommer att fa julklappen som jag tvingas kopa i Knalleland i Boras annars.

Faddergalan....

Så läser man i svenska tidningar på nätet om Faddergalan. TV4s egen lilla charitysatsning. Precis sådana här evenemang som gör att klyftorna mellan fattiga och rika förstärks än mer. Först och främst, varför i hela världen dra ner hela TV4, med artister och allt till Colombia, jag menar vad kostar inte det då? Lägg de pengarna på barnen istället. Sedan, hela grejen med fadderverksamheten. Visst, det är jättefint och jättebra att ge pengar till fattiga barn, det är inte det jag säger, men med ett jippo som faddergalan så förstärks ju bara inställningen att det är "så synd om dem", och vi är de som kan "hjälpa" och dunkar varandra på axeln och säger "bra jobb". Medan den fattiga världen fortsätter att vara fattig.

Vi hjälper ingen genom att tycka synd om dem. Ska vi verkligen ändra på nåt, så är det exploateringen av dessa länder som sker tack vare oss vi måste få stopp på. Multinationella företag slår sig ned i dessa länder, slår ut det lokala näringslivet, och pengarna går rakt i kassan till länder som Sverige och USA. Och den exploateringen återspeglas tydligt i ett program som faddergalan. Vad tycker Colombias befolkning om att det kommer ner ett gäng med rika, vita och visar upp sin flashiga livsstil? Tja, återigen får de se att det är bland de vita som man kan lyckas.

Nej, vi kan inte bara stå och se på när barn svälter. Riktigt TV4, men att utnyttja dem för sin egen marknadsföring, eller sitt eget välbefinnandes skull, det är bara en förlängning av den exploatering som redan sker. Nej, avskriv statsskulderna, låt pengarna som dras in i de företag som slagit sig ned i landet stanna där de är (för ingen av oss kommer ju sluta handla på H&M eller sluta äta på Burger King, så är det ju bara). Fatta att det är vi, vår del av världen som orsakat den dåliga ekonomi som dessa länder befinner sig i.

Världen behöver inte fler som låtsas leka superhjältar, världen behöver sans och balans. NU!

Tree lightening, the pics

Från vår grymma utsikt...




...såg vi ner på den stora folkmassan, utan att spotta dem i huvudet...

Tja, en någotsånär oanständig position är ju ändå värd utsikten vi hade


Å så här ser granen ut på närmre håll

Sverige?

Nä, nu börjar jag längta hem faktiskt. Ska bli så skönt att komma hem om två veckor. Ser fram emot att träffa alla som jag tycker om därhemma. Kanske dags att tala om på riktigt också, att jag faktiskt skippar pissmånaderna januari, februari, mars i Sverige och åker till New York då. Skönt. SEN, när det våras, då kommer jag hem. Och alla ni som har en ledig lägenhet i Stockholm att erbjuda från april kan säga till nu! För då flyttar jag hem och avslutar mina studier (och vore oerhört tacksam över att slippa flytta in i studentrum igen, utan ha en EGEN lägenhet!). Wehee! Ser fram emot det. Då ska jag fika med ALLA som jag känner på alla fik i Stockholm som finns!! Äh, jag saknar er nu, allihop...

The Tree Lightening

De tände granen på Rockefeller Plaza ikväll. Jag och några kompisar gled förbi vakter, avspärrningar och folkmassor på gatorna med våra VIP inbjudningar och tillbringade sen kvällen på ett coctailparty på 29e våningen i ett av Rockefeller Center tornen. Lång historia hur vi hamnade där, men gratis mat, gratis drinkar och bästa utsikten över Manhattan tackar man ju inte nej till. Folkmassan som stod nedanför oss, trängdes för att se inte bara det gigantiska trädet, utan även Sting, Lionel Richie, Christina Aguillera, Enya, John Mayer med flera med flera, som ju vi såg alldeles utmärkt (även om de var rätt små så högt uppifrån) från fönstret där vi hängde ut.

Resten av partygänget var advokater som var väldigt upptagna med att se viktiga och superslisktrevliga ut, så att de kunde knyta så många kontakter som möjligt. De brydde sig inte särskilt mycket om de fyra svartklädda som halvlåg på skrivbordet ut genom fönstret i någons kontor för att få bästa möjliga blicken ner mot granen. Precis så här en Manhattan kväll ska vara...

En ateist och en katolik

Med en pappa, en katolik och en ateist som enbart var där för mig, i publiken predikade jag i morse. Första gången i en baptistkyrka, första gången på engelska. Jag hade kul. Predikan är väl inte synonymt med roligt, för de allra flesta men jag älskar verkligen att predika! Jag älskade det från första gången jag prövade, och idag blev jag påmind igen om hur mycket jag faktiskt vill bli präst. Pappan tyckte förståss om predikan. Katoliken och ateisten då? De var överväldigade.

Och nej, jag skulle aldrig (ALDRIG) drömma om att vilja "omvända" dem. Men självklart blir jag glad över att jag lyckades tala ett språk som de förstod, eftersom jag tror att det är det viktiga.

Predikan finns att läsa under länken "Stories by Jenny" här intill.

Dum liten tjej...

Det är den värsta känslan jag vet! HATAR människor som får mig att känna mig som en liten, dum, naiv och oförstående bruuud! Eller, är det jag som känner mig sån, jag kanske bara projicerar? Eller ÄR jag rent utav sån? Eller om jag själv känner mig som en liten dum brud, eller är rädd för att vara det, det kanske är då jag blir det och då har ju de där människorna rätt...eller....va tusan nu då...Lilla vän...lilla VÄN! Goda råd, är de bra att lyssna på eller är de bara provocerande? De där som vet så mycket bättre, vilka är de egentligen? Va?

Thanksgiving

Idag är det Thanksgiving och vi är alla tacksamma för att pilgrimmerna kom hit en dag för tusen (a, eller i alla fall många) år sen. Kalkonen räckte till över 160 hemlösa och ensamma som kom hit och åt, och de var alla säkerligen VÄLDIGT tacksamma. Pappa kom och hälsade på och var tacksam för att få se Bondfilmen innan den haft premiär i Sverige. Tack och lov klarade David Blane (killen i glasbubblan från i somras) av sitt försök med att hänga upp och ner på 46th st, så att en massa fattiga barn kan få handla gratis på Target. Det finns så mycket att vara tacksam för. Så lätt att glömma, så det är ju bra att ha en hel dag till att bara tänka på vad det finns att vara tacksam för. Tack.

Skrivkraaaaammp

Jag har skirvkramp. Har inget att skriva, har inget att säga. Punkt slut. Jo, egentligen har jag en himla massa att säga, men jag vet inte hur, när, var...så jag blir bara frustrerad. Så får jag skrivkramp. Punkt. Slut. Gonatt.

Hemvan

Ok, tillbax igen. Haft ett litet uppehåll men here we go...

Efter att ha bott på Manhattan i snart ett år borde man ju veta hur man tar sig runt här, kan tyckas. Tydligen inte.

Åkte ut till JFK för att möta Lotta ikväll. Efter att jag kommit ca en halvtimma för sent efter det att Lotta kommit ut från tull och grejer skulle vi ta airtrain tillbaka. Det visade sig att vi tog tåget åt fel håll och hamnade vid Jamaica Avenue istället för Howard Beach. Jaja jag brukar ju alltid åka A- train från Howard Beach, men det går ju att ta E-train från Jamaica också.

Ok, köpa biljett i automat. Har jag ju gjort många gånger. För sent upptäckte jag dock att vi köpt biljett till Long Island Railroad, som skulle ta oss till Penn Station, inte Port Authority. Jaja, det är ändå bara 6 block, så det går bra. Visade sig också att vi betalat rusningstrafik priset, som är två dollar mer. Jaja, två dollar, vad gör det..

Rusa ner till Railroaden, fast jag behövde ju betala för airtrain, så jag köpte metrocard också. Nähä, behövde visst inte det. Sju dollar i onödan...herregud. Hade snart tjänat på att ta en taxi. Där står tåget. Spriiing!!! Puh, vi hann med. Vänta nu, Long Island Railroad, den kan väl gå ut mot Long Island också...? Mycket riktigt. Tåget vi satt på ville inte alls inåt Manhattan, utan tog oss med express utåt Long Island. Nästa stopp, av, byta sida av perrongen, spriiiiiiiinng, på tåget och ppppuuuuhh. In mot Manhattan. Taxi de sex blocken från Penn Station och hem.

Sorry Lotta, jag borde kunna bättre efter ett år här. Jag skyller det hela på hemvanhet. Vet ju att jag alltid tar mig fram på nåt sätt, och att det annars alltid bara är att fråga. Behöver helt enkelt inte ha 100% uppmärksamhet hela tiden, för jag vet ju hur jag tar mig fram. Fast ibland tar det en och en halv timma längre än det skulle gjort om jag varit uppmärksam...

Privat guidad tur i New York, nån??

Angels in the street

På trottoaren, 5th st, downtown Manhattan...




Konstnär: Okänd
Foto: Daniel Talonia Aguillar

Spegel

Foto: Daniel Talonia Aguillar

Cosmopolitan

Katie och jag var vid Union Square idag, när vi sprang in i Mr. Big från Sex and the City. Brydde mig mindre om honom än jag gjorde när jag joggade förbi Madonna häromdan, men för Katie, som är från Alabama, var lyckan total. Han var en av kändisarna på hennes "tio i topp lista", som hon ville se när hon flyttade till New York. Hon ringde minst fem telefonsamtal till vänner, och var på topphumör resten av dan.



Hey, jag har ingen tioitopplista. Och jag är från Sverige. Kanske är det det jag behöver för att komma ur tänkaalldelesfördjupaochjobbigatankar-träsket.

Köpte därför ett färgglatt nummer av Cosmopolitan idag (även om jag fick tvinga mina händer från att inte grabba tag i Time Magazie istället). Religion och politik är viktiga frågor, men jag försöker lära mig att Brangelina och Mischa Bartons dress success faktiskt är del av den här världen också!

Tänk

En av de där dagarna när jag bara önskade att min hjärna inte brydde sig så mycket om att tänka på saker...

Halloween

Aaah, it´s Halloween! Vårt "haunted house" i Metros källare, med teencentret som skräckinjagande spöken fick förstapladdarna att storgråtandes att fly uppför trapporna till godisskålarna och cupcakesen där de små tuffingarna i skräckinjagande masker tuffade genast till sig igen. (Ok, jag tycker inte det är kul att skrämma sexåringar så att de gråter, men uppenbarligen är det en del av kulturen...)

Ernestos lille femårige lillebror var uppenbarligen utklädd till humla. Själv var han övertygad om att han var nåt annat. En tant tyckte han var sååå gullig och nöp honom i kinderna samtidigt som hon sa "buzz buzz buzz buzz". Han tittade nonchalant på henne och sa: "Du, jag är faktiskt ingen humla. Jag är en Power Ranger!





Tunnelbanan downtown såg ut som spöktåget, eller nåt. Alla var på väg till den stora paraden på 6th avenue. Ja, ALLA. Fullkomligt smockat med folk var det. Vi såg inte ett dyft av själva paraden, men tro mig det var många sköna lirare att kolla på ändå.

Madonna

Jag är inte säker, men jag tror att det var Madonna jag mötte på min springtur i Central Park i morse. En liten, tunn medelålders, svartklädd kvinna med stor svart keps och STORA svarta märkessolglasögon. Måste ju varit Madonna. Jag är nog helt säker på det nu. Senast jag såg henne var på Champs Elysées i Paris. Fast då hade hon 25 stora livvakter med sig som gjorde att jag nästan inte såg henne. Nu hade hon bara en.

Är inte så mycket för kändisspotting, särskilt inte under mina löparrundor. Fast när det gäller Madonna så spelar vi ju i en helt annan dimension lixom...

Glögg från Herrljunga

I min inspiration och otålighet från förra veckans konferens som jag besökte, åkte jag ut till IKEA i lördags och handlade på mig köttbullar, Kalles kaviar, sill och: HERRLJUNGA GLÖGG! Inte för att jag saknar vare sig köttbullar, kaviar eller sill eller för att jag gillar saftglögg så vidare värst. Men på nåt sätt kändes det som om jag hittar Herrljunga glögg i New York måste jag köpa det. Om inte annat för att blogga om. I alla fall. Knäckemackor med Kalles kaviar är fantastiskt gott insåg jag när jag väl började äta dem. Tyckte dock inte Daniel. Han tyckte till och med att sillen smakade bättre (fast han lämnade 3/4 av sillbiten på sin tallrik). Köttbullarna gillade han.

Jag är inte en av de där svenskarna som är utomlands och suktar efter svenska produkter. Jag trivs bra med kulturen som är här. Men ändå, det är nåt i igenkännandet. Nåt i sillsmaken och färgerna på kexchokladförpackningen. För att inte tala om när dvd´n med "Änglagård" rullade igång senare på kvällen. Ljusa sommarkvällar och vacker natur, karaktärer som påminner om karaktärer hemifrån.

Återigen, igenkännandet. Det får mig att känna att jag mitt i den mångkulturella verklighet jag nu befinner mig har rötter. Rötter som är rotade djupt i den västgötska myllan. Det är en skön känsla och något som jag tror att vi alla behöver känna. Något att tänka på i vårt möte med systrar och bröder från runt om vår värld.

Måndag

Jag har lärt mig 100 spanskaord sen förra fredan. Och så var det bombhot mot busstationen idag, tror jag. Eller så brann det bara. Fick aldrig riktigt klart för mig vilket.

Och idag har dom satt på värmen. Så nu blev det plötsligt bastu istället för igloo. Fick flytta på stereon från elementet, för det började lukta bränd plast.

Jag har tappat bort min nyckel ca 580 gånger sen förra måndan också. Fast nu vet jag vart jag har den.

I övrigt deltar jag i en konferens i veckan, som kortfattat handlar om att rädda världen. Från högerkristna och Bush.

Just det ja, såg på nyheterna idag att en 14årig flicka från Californien blev offer för säkerhetspolisens brutala agerande och förödmjukande för att hon hade lagt ut en bild med "döda Bush" på sin Myspace sida på nätet. Osar lite Roman Empire, där man blev lejonmat eller brandfackla om man hånade kejsaren...ujujuj....

Lite tankar så här mitt i natten...

Hoboken

Har just kommit tillbaka från en mysig fredagkväll i New Jersey. Hoboken ligger bara på andra sidan Hudsonfloden, men är väldigt olikt New York. Mysig småstadskänsla sådär. Jag och Leighanne har inte haft tid att träffas och prata sen vår roadtrip (fast att vi nu bor i samma lägenhet), så över lite Mexicansk mat (inte på långt när så god som den autentiska jag fick lagat till mig till lunch) kollade vi läget, vad som hänt sen roadtripen osv. Uppenbarligen var det en hel del.

Busschaffisen snuvade mig på 15 bucks på vägen ut, då jag inte fick veta förrän jag matat i min 20 dollarssedel att automaten INTE gav nån växel. I övrigt hade jag en mycket trevlig kväll.

Skandinav

Var i Norska kyrkan igar och kakade lunch med Sofie, som ar prast i Svenska kyrkan.

Ensam svensk bland amerikaner dar jag bor, enda vita bland afroamerikaner i skolan, enda Svensk i forhallandet med min latinopojkvan, enda gang jag pratar Svenska ar med Pia, och hon har ju varit har i over 20 ar och pratar hellre engelska. Och ej att forglomma for en (forhoppningsvis) blivande prast; enda lutheranen bland baptister...

Jag tanker inte pa det jamt och standigt, men det ar alltid en liten, liten kansla av vilsenhet som vilar inom mig. Missforsta mig inte, det ar inte sa att jag gar omkring och mar daligt, tvartom jag stortrivs ju och kanner ocksa pa manga satt som att jag hor hit till Manhattan o NY, som ni sakert forstatt. Men anda... att ata sill och lax igar bland snygga, blonda manniskor (jo, men kom igen skandinaver AR ovanligt snygga), fick mig pa nagot satt att minnas att det var ju faktiskt sa har det brukade kannas. Prata prastsnack fick mig ocksa aterigen att kanna hur viktigt prastyrket nog ar for mig.

Jag trivs i New York. Har kant mig hemma har sedan jag kom hit i Januari. Jag alskar att prata engelska och kanna mig hemma med spraket. MEN jag ar Svensk. Jag har Svenska som modersmal, sa e d bara och sa kommer det alltid att vara. Att ha en "double counciousness" kallas det pa engelska. Vet inte vad det ar pa Svenska...dubbel medvetenhet. Skulle kanske hellre kalla det dubbel tillhorighet.

Att kanna likhet inom ett omrade, innebar olikhet inom ett annat. Sa ar det vi fungerar oavsett om det ar i relation till andra nationaliteter eller andra manniskor inom samma land. Vi kanner likhet med vissa manniskor, men dar finns ocksa olikheter inom omraden dar vi istallet liknar andra battre, hos vilka vi i sin tur kanner andra olikheter. Sa lever vi allesammans i denna dubbla tillhorighet. En dubbel tillhorighet eller medvetenhet som gor att vi aldrig kan kanna oss HELT forstadda, men som ocksa ger oss mojlighet att forsta varandra pa manga olika plan och utifran manga olika perspektiv.

Och kom ihag, nar jag kommer hem till Sverige och kan kopa lax och sill i mangder...guuuu vad jag kommer att sakna allt amerikanskt, allt det dar som vi ju har lart oss ar sa HIIIIMMMLLLAAA onyttigt...Burgers, sandwiches, doughnuts, pancakes, bbq, soulfood, Skittlers, Twizzlers, Mountain Dew, all amerikaniserad mexicansk mat...

2...

...av mina planerade moten blev "bortglomda" idag. Inte av mig, men av dem jag skulle mota med. Sant PISSES ME OFF!!! Att glomma av att man har ett mote inbokat med nagon ar ooooooerhort respektlost!!! Det far mig att kanna mig inte tagen pa allvar. OCH DET HATAR JAG!

Gu va skont det ar med en blogg ibland...

Autumn in New York

Och jag skulle ju saga ocksa att det ar kallt har i New York. Idag satte de tack o lov pa varmen. Natten tillbringade jag skakandes av kyla under tva filtar och med langbyxor och troja. Fast det snoar inte. Det ar upstate, i Buffalo det gor det. Har ar stralande sol och harligt, harligt hostvader. Ah, ni skulle se Central Park, sa harligt.

Hur ar det mojligt....

....att slarva bort saker i ett rum pa 11 kvadrat? Mina nycklar, mina glasogon och min mobil ar alla borta. Och jag VET att de finns i mitt rum...

En annan nykar...

Teencentret 4.15pm:

Dorrklockan ringer, vi trycker pa knappen for att slappa in vad vi tror ar en tonaring. Istallet for bullrande springande steg ar det hasande steg som hors fran trappan och in genom dorren kommer en till synes gammal kvinna med slitna klader, ihalig och dimmig blick, krycka under hoger arm och haltande gang.

"Hej, ar det har for tonaringar?" frar hon Katie och mig, som ser med formodligen ganska sa forvanad min fragande pa varandra och pa henne.
"Ohh...jaaa"
Kvinnan berattar att hon ar konstnar och har sett ungdomar ga in genom dorren. Sa hon ville komma hit och kolla laget. Hon ber om en bit papper for att kunna rita nagot. Katie och jag ar fortfarande oforstaende och vara hjarnor gar pa hogvarv for att fa koll pa situationen samtidigt som vi ser ut som fagelholkar...

Hon berattar for oss att hon ar fran Virginia, har varit i NY i fem dagar och ska ta bussen tillbaka nu, narsom helst. Tydligen var New Yorkvistelsen lyckad, for igar hade hon mott en man, Robert Dixon, i ett gathorn och de hade blivit stortforalskade och gatt och gift sig. Nu skulle han folja med henne till Virginia, fast han ville inte folja med till teencentret eftersom han tyckte att det var for tonaringar och inte for fyrtioaringar som de. "Men han ser ut som 20", forsakrade kvinnan vars namn vi inte visste, och menade att han visst skulle passa har. Sjalv, menade hon att folk alltid tog henne for 22, trots sina 40 ar. "Well, that´s great", nickade Katie och jag instammande, fortfarande med fagelholsklooken pa vara ansikten. Efter att ha berattat for oss om Robert som nu, trots att de bara kant varandra en dag, ar mannen i hennes liv, foreslar vi att Katie ska hjalpa henne ut, och ocksa traffa Robert.

Nu finns inte Robert pa gatan utanfor. Kanske ar han runt hornet, som kvinnan sager eller sa finns han bara i hennes huvud men Katie far ut henne i alla fall. Efter sig lamnar hon sin teckning. En streckgubbeteckning med en jordglob och en "glad sol" dar det star: " God´s focus is all around u". Av signaturen att doma heter denna markliga kvinna "Faith, hope & Charity".

Vi fick oss ett rejalt asgarv, Katie och jag da hon kom tillbaka. Vi var tvugna att satta upp teckningen pa vaggen som minne av denna nyfunna van fran Virginia.

Numera gar vi alltid ner och oppnar for dem som ringer pa. "En saker plats for tonaringar att vara pa efter skolan", ar vad vi erbjuder. I skenet av dodsskjutningarna i Pennsylvania far den har lite lustiga historian ratt otacka undertoner. Men anda, Faith Hope & Charity, visst ar det ett underbart namn?

Onsdagkväll på Manhattan och det regnar utanför fönstret...

..när jag sitter och lyssnar på alldeles speciell musik och ser på bilder från min Resa




..och där körde jag omkring på vägarna, med känslan av att vara totalt fri, funderandes över det som till synes verkade vara ett omöjligt förhållande. Leonard Cohen och Chris Isaak gav mig sin syn på det hela.

"Jag hoppas du finner vad du letar efter och snälla kom tillbaka", sa han till mig med en orolig blick innan jag åkte. Jag visste inte något om vad jag hade framför mig. Jag reste, sökte och fann. Lika hastigt som jag bestämde mig för att göra min roadtrip, kastades jag in på den resa som börjat strax innan, men som tog fart efter det att jag kom hem från westerns ödemarker.

Det regnar ute. Det är en lugn onsdagkväll. Han sitter i fåtöljen med sin dator, jag vid skrivbordet. Han ser upp och ler mot mig. Jag blir varm och glad, samtidig som jag får rysningar över hela kroppen. Vi? Det kanske är snudd på omöjligt. Men tro mig, det sa många att det var att ge sig iväg ensam i en bil på en resa genom westerns ödemarker också.

Älskar-hatar-älskar-hatar

Nåja, hatar är ett starkt ord, men skit i det nu...

Ibland ser jag bara ett land vars människor och politik har en mentalitet som i mina ögon bara kommer leda rakt åt hellskotta. En mentalitet som är så fokuserad på produktivitet att allt och alla som inte bidrar till denna produktivitet körs över och stampas med marken. Ett folk utan ryggrad som inte vågar stå upp för sig själva och sina handlingar. Vare sig de gjort slut på din tandkräm utan lov eller inte vågar kriga själva i det krig de själva har startat. Jag ser en egocentrism vars ögon är slutna för alla kringlevande varelser, som säger att de vill behandla lika för allas bästa, men som är för upptagen med att putsa på sina egna fjädrar att de inte märker att de krossar dem som de just satt sig på...

Ändå, en eftermiddag i Central Park. Människor promenerar omkring och njuter av sensommarsolen, så också jag. Tidig morgon i Utahs nationalpark där bergen och vinden är lika mäktiga denna morgon som de senaste årtusendena. Människor här får mig att skratta och ha kul. En lördagkväll med miljoner av resturanger. Jag går ut en sväng och jag känner att det är just här som världen blandas, det är ju här som människors olika bakgrunder och erfarenheter blir till denna myllrande massa och där drömmar får liv. Här finns en framåtanda som tillåter dig att vara bra, bättre och till och med bäst. Här tillåts möjligheterna att få finnas.

Jag tror att USA är ett imperium som kommer gå i graven. Men jag är glad att det förmodligen inte kommer att ske under min livstid.

Kanelbullar...

...kallas for cinnamonbuns har och kops som halvfabrikat med medfoljande glasyr. Gick upp 6:45 i morse for att baka dessa som frukost till 7 hungriga tonaringar som overnattat har. I alla fall, efter att ha sprungit upp for de fem trapporna och hamtat en fungerande konservoppnare (jo, man koper dem i konservliknande burkar), och forsokt ta mig igenom locket pa burkarna, gick det upp for mig att det helt enkelt fanns en perforering att oppna. Sa enkelt, sa latt. Upp med burken, ner med bullarna pa platen (ja, de var till och med delade pa), och in i ugnen. 25 min. Klart, pa med glasyren och akta sig for kackorlackorna...



Vad gor man pa en overnattning med tonaringar i New York? Minns mina egna overnattingar i kyrkor som tonaring. Vi spelade rundpingis, gjorde varma mackor och tog nattpromenad pa grusvagarna i Vesene. Ungefar sak samma har. Vi spelade bowling till midnatt, darefter tog vi en promenad kring Times Square, tog nagra bilder, kopte 99c pizza pa vagen hem. Darefter kollade vi (de) pa film resten av natten.

Jag fick lyxen att ga och lagga mig kl. 1:30 i natt mot att jag gick upp fixade frukost. De andra kom visst i sang omkring sexsnaret...Fraga mig inte hur man kan ata sota kanelbullar med glasyr till frukost, men efter narmare ett ar har vet jag battre an att forvanas over all mat med socker som man kan ata till frukost. Det gar. Allt gar. Only in America.

Heltäckningsmatta...

...är rätt äckligt tycker jag....

I alla fall har jag en i mitt rum och jag diskuterade det ofräsha med det hela med alla mina besökare som jag haft från Sverige föregående två veckor. Idag kom däremot min kompis Robert förbi. Han hade inte sett mitt rum förut, varvid han utropade förtjust "Åh, vad fint..och du har heltäckningsmatta också!"

...tja, olika kulturer, olika synsätt...

Alla mina Svenska besökare: John, Frida, Erik, Mamma, Iréne, Svante, Annbritt, Karl-Ivar och Nino, det var kul att ha er här! Kände ett tag att Sverige var på god väg att ta över USA (i alla fall Hell´s Kitchen). Särskilt när Daniel stolt valde att representera Sverige i förra veckans fusballturnering i teencentret (Sverige ledde starkt, men sen kom USA och vann helt otippat).

Jenny

Hey, it´s my NAMESDAY today...

Multilingvistiskt kär

Ok, jag är kär, så jag fortsätter på temat pojkvän nu dårå..

När jag och Daniel pratar med varandra pratar vi båda på vårt andraspråk, dvs engelska. Daniel har spanska som sitt modersmål och jag är som ni vet svensktalande. Daniel jobbar med polacker och kan lite polska. Så. Ibland säger han nåt som jag inte förstår på polska. Jag frågar vad det är på engelska, sedan vill jag veta vad det är på spanska, varvid mitt språksinne gör att jag måste översätta till franska och till sist översätter jag till svenska.





Polska-engelska-spanska-franska-svenska...herregud..allstå ni förstår ju att det tar ju tid att få nåt sagt ibland. Låter minsann som vi är nykära som står ut med hela den proceduren. Kanske räcker med engelska-spanska-svenska senare i framtiden...

HAaaallåååååå!!

Jag är tillbaka! Har ju varit här hela tiden...äh, ja vet inte. Ibland orkar jag inte gå in på min dator, den är så fruktansvärt seg. Måste köpa en ny. Får ju för tusan hjärtinfarkt på den! Å sen har jag haft en massa Sverigebesök också. Det är väldigt kul. Men jag blir så trött. Fast jag var sjuk också. Å sen har jag blivit kär också. Jag tycker det är jättedumt med förälskade par som lägger av med allt vad som heter personlighet och bara går upp i varandra. URDUMT. Därför ska jag fortsätta blogga. Fast det blev visst lite avbrott då. Ok. JAG ÄR KÄR! Ha, ha...Eftersom mamma redan har träffat honom kan jag ju presentera honom på bloggen också. Daniel heter han. Han är snäll. Och snygg. Och så är han en tänkare, som jag.



Och bor i New York. Så alla som vill ge mig pengar så jag kan fortsätta att pendla till New York efter det att jag kommit hem till Sverige i jul kan säga till. Nu. Eller senare. Efter fyra år som lycklig singel känns det som jag har hittat nån som jag vill vara tillsammans med. :-) :-)

Vive la SUEDE

Svenskar, svenskar, svenskar. Hela huset är fullt av svenskar! Jag har förätit mig på salta fiskar och jag har blivit blond igen.

Psykologi

Äh, kanske uppstår min frustration över likgiltigheten därför att jag vet hur nära jag har till likgiltigheten själv.

LIK som i LIKgiltig

Likgiltig. L-I-K-G-I-L-T-I-G. Usch. Otäckt ord.



Varför tänker du så mycket på såna där saker? Frågade han mig. Han refererade till vårt samtal om hur USA rekryterar soldater till Irak från Syd- och centralamerika, mot att de blir lovad ett grönt kort (som, om de nu överlever, inte får, för det "fördröjs"). Han var den som hade fått mailet, och blivit lovad grönt kort till USA, men jag var mest upprörd. Vårt samtal fortsatte via korruptionen i sydamerika, Imperialismen USA utövar mot resten av världen, hur det är den rika delen av världen som sätter reglerna för vad som sker i vår tid av globalisering osv. osv.

Ja, jag tänker mycket på sånt där. Jag tänker, jag reagerar, jag bloggar ibland och diskuterar. Mer kan jag kanske inte göra just nu.

Varför bryr jag mig? Är jag som Don Quichotte och slåss mot väderkvarnar? Är jag en ekande röst, en skrällande cymbal. Vet ju att engagemang faktiskt stör vissa. En del ler lite smått och tänker "ja, ja...det går nog över".

Men jag kan helt enkelt inte låta bli. Och jag hoppas att det ALDRIG går över. Jag HATAR likgiltighet. Jag ser orättvisor, och jag ser att jag är priviligierad. Jag ser mitt ansvar att reagera, reflektera och påverka. Kanske är det en spott i havet, en fis i rymden. Men jag vill inte vara LIKGILTIG. Ett liv i likgiltighet är för mig precis lika dött som det låter.

Herrljunga, i hjärtat av Västergötland

Ja, och valet gick som det gick...försökte tima in CNN intervjun med vår nye primeminister idag, men missade den. Han gör sig väl rätt bra i rutan annars, den där Reinfeldt. Behöver nog inte lika mycket träning som Persson. Lite gullig så där, inga hemska brillor som behöver bytas ut. Ja, ja. Borgerlig regering. Tja, kanske är det sak samma nuförtia.

I kommunvalet i Herrljunga, kommunen där jag har mina rötter, skrällde däremot det nybildade partiet "kommunens väl" stort och tog hem mestadelen av rösterna.

"Kommunens väl" vill alltså sina kommuninvånare VÄL, enligt det innovativa namnet (trodde i min enfald att det var det som var vitsen med kommunpolitik, men det kan ju helt klart ifrågasättas).



Fler jobb åt alla, billigare barnomsorg, mer omsorg om de äldre, bättre villkor för bönderna (har ju varit en hetpotatis förr, fast nu finns det väl inga kvar)...tja, det är vad jag skulle tippa på att kommuninvånare önskar sig för det ska gå kommunen väl. Nepp. Inte i Herrljunga kommun. "Återöppna Annelundsbadet" är vad "Kommunens väl" har som största angelägenhet. Eftersom de nu fick majoriteten av rösterna får vi väl tro att Herrljunga kommun mår väl av det. Partiledaren var den som stod i spetsen för dem som hade den goda smaken att hyra in en strippa för något år sedan till den årliga familjehögtiden "Mörlanda marknad", vilken ordnas för att stödja barn och ungdomsarbete i Annelunds IF.

Ett parti med en partiledare som tycker att strippor och barn och ungdomsarbete hör samman måste ju stå för liberala och progressiva värden och bry sig om både kvinnor och barn, eller??

Och en kommun där återöppnandet av simhallen står som högsta angelägenhet måste väl ändå vara rena drömkommunen? Troligtvis där problem som arbetslöshet, missbruk och platsbrist i barnomsorg redan är lösta. Det är säkert också rena paradiset att åldras på.

FLYTTA TILL HERRLJUNGA ALLESAMMANS! En kommun som står för progressivitet, liberalism och simkunnighet!

Starka tjejer

Läste på CNN att Jane Fonda marknadsför FI i det svenska valet. Neat. Hoppas hon kan ta några röster från Sverige Demokraterna i alla fall.

Swedish massage

VAD TUSAN ÄR SWEDISH MASSAGE FÖR NÅT??? Den här killen utbildar sig inom Swedish Massage. Folk åker till Mexico för att få "Swedish massage" billigare för att det är så himla dyrt här. Och nej, det är inte så porrigt som man kan tro, utan seriöst. Aldrig hört talat om det innan jag kom hit, men här pratar alla om det. Å andra sidan har jag nog New Yorks stelaste axlar så jag är kanske inte rätt person att fråga om massage...

Hö, hö...i alla fall börja den här hottien prata med mig på bussen och ville bjuda mig på en drink ikväll...Sorry rutmage, but I´m not single anymore...Förresten skulle jag aldrig gå ut med någon som ger ut sitt kort med bild av sig själv halvnaken i spännig pose. Hur singel jag än var.

Politisk

En av mina klasser jag tar den här terminen heter "the Politics of Jesus". Det verkar bli en mycket spännande klass, med perspektivet på Jesus som en politisk revolutionär med ett starkt och provokativt socialistiskt budskap.

De kyrkliga/ teologiska sammanhang jag just nu befinner mig är starkt politiska. Jag befinner mig inte bland de amerikaner som gör politik till religion, utan snarare bland de som anser att religion är politik (för det är en skillnad i den distinktionen, tänk efter). Mera Demokratiska än Republikanska och helt klart socialt Liberala. Tanken kom till mig på tunnelbanan: Om Jesus var en politisk revolutionär, har vi plats för honom i våra Svenska kyrkor, eller vill vi hellre frottera oss med "mys/ teddybjörns-Jesus"? (Nu vil jag säga att jag står för en holistisk syn och inte enbart vill se Jesus som revolutionär, utan också som någon som står för personlig befrielse, fast det får jag ta i en annan blogg).



Politisk radikalism verkar uppstå där behovet av förändring är som störst. Antingen bland människor tillhörande en minoritet, som lever i fattigdom, eller på annat sätt är i behov av att förändra kringvarande situation. Hur är läget i Sverige, frågar jag mig. Är det fult att vara politisk i Sverige? Är vi så rädda för att skuldbelägga att vi hellre blundar för omvärldens misär och fattigdom? Kan vi blunda för omvärldens misär i vår tid av globalisering?

Snälla, lämna gärna en kommentar! Jag är intresserad, nyfiken och lite fundersam, men jag vill höra vad ni tänker!

Najnelevven

Alla har sin historia om var de befann sig den här dan, för fem år sen. Är det verkligen fem år sen? Känns så nyss på många sätt. Själv hade jag just börjat musikhögskolan och bodde med Hannes i ett litet rum på 14 kvadrat i Kärrtorp. Han satt på madrassen som fungerade som soffa/säng och kollade på nyhetssändningarna när jag kom hem, just som planet kraschade in i det andra tornet.

Kanske förändrades världen den där ödesdigra dagen. Kanske skedde en klimatförändring i världspolitiken. Man kan ha åsikter huruvida vem gjorde rätt och fel, vem som inte borde skylla på vem och vem som istället borde ha fått pengarna som satsats vid det som idag kallas Ground Zero. Men jag undrar om det egentligen finns nåt rätt och nåt fel. Man kan också fråga sig om något egentligen skett.

Mitt liv förändrades kanske inte just precis den där dagen, men jag kan bara konstatera att mitt liv förändrats radikalt sen dess i alla fall. "Blir det inte mer än så här?" var en ständigt återkommande fråga (som man kanske inte bör ha när man är 22, men jag ändå hade...).

Jo. Det blev mer än sådär. Tror jag har upplevt mina fem värsta och mina fem bästa år sen den 11 September 2001. Det har inget med terrorister eller världspolitik att göra, men mycket har hänt ändå. Jag frågar mig inte längre huruvida det blir mer eller inte. Jag förlitar mig på framtiden och jag vet med största sannolikhet att det faktiskt kommer mera. Väntar på framtiden med spänning.

Slut på sommaren

Jaha, då var det slut på sommaren, då. Igår var det officiellt. Sol och varmt väder, brunch i dinern på hörnet och eftermiddagen i Central Park. Tror jag fick full poäng på firande av Labour day. Idag ska jag iväg till skolan för att registrera mig för höstens termin. Sen, ja...är det igång igen...

Modersmålet

Ibland när jag pratar eller skriver på Svenska, inser jag att jag har börjat tappa språket. Det går trögt att få fram orden och jag känner många gånger att jag hellre pratar engelska. En känsla jag alltid undrat hur det känns, nu vet jag.

Därför blir man ju extra glad när man helt otippat hör det svenska språket pratas runt omkring en. För att påminnas litegrann. Som idag, inne på Duane Read, Broadway uppe vid Columbia t ex, hörde jag följande:

"Faaaaan Monica, jag börjar bli så jäääävla röksugen nu!"

Svenska är ett fantastiskt språk...

Populärreligiöst

Köpte Cohens senaste idag. Inte. Den är från -67, den jag köpte tror jag. Bra i alla fall. Efter ett par timmar i bokhandeln uppe vid Lincoln Plaza köpte jag också Paolo Coelhos "The Pilgrimage". Handlar om pilgrimsleden som går från södra Frankrike till Santiago de la Compostella i norra Spanien. En av tre viktiga pilgrimsleder för det första årtusendets kristna. Ska vandra den någon gång. Trots det "populärreligiösa" värde både boken och leden har fått i och med Coelhos popularitet ska väl boken kunna funka för att livnära en gammal dröm.

Populärreligiositet är för övrigt ett intressant fenomen...

Eastern time

Kan bara inte komma tillbaka till "eastern time". Lever fortfarande på "pacific time", vilket betyder sena nätter och sena morgnar. Tre timmars skillnad, det gör en del. Kanske vill min kropp egentligen inte vara här i regnandet i NY, utan önskar att jag var kvar i solen i LA...

Det bästa?

Vissa saker man gör i livet är bra saker, andra mindre bra. Att ge sig in i Mexico med hyrbil och utan alla giltiga papper som låter en komma tillbaka till USA var kanske inte det bästa jag gjort (ha, ha..så har jag gett lite hintar om min Mexicohistoria, då), även om det är en rätt bra story (som jag ska återkomma till) och rätt kul i efterhand.

Att ge mig ut på roadtrip genom USA är en sån där bra sak jag gjort. Bland det bästa tror jag. Mycket har hänt de senaste månaderna. Tvära kast och vändningar, fantastiska upplevelser, enorma kulturchockar och känslostormar etc. etc. har gjort att jag var jag ganska emotionellt utmattad när jag gav mig iväg till Salt Lake City den där kvällen för snart tre veckor sedan.

Så sitter jag ensam i en bil, mitt i den amerikanska ödemarken. Skräckscenariot spelas genast upp för många mammor och andra. En del undrade om jag verkligen skulle klara av en sån här sak, eller om jag visste hur hett det skulle bli i Arizona. Nej, jag visste inte hur 110 gradig hetta i Arizona känns. Men låt mig åka dit och se på egen hand, så kan jag svara på frågan sen. Nu har jag varit där, så nu vet jag. Andra var uppmuntrande och förstod äventyret i det hela. Vissa saker i livet bara måste man göra, och när den inre känslan talar, då stänger jag öronen för vad de yttre rösterna säger. Ge mig ut på roadtrip var en sådan sak.

Och jag lovar, att tidigt en morgon vandra ner bland klippor och canyons och veta att man är den enda människan på mils avstånd är en känsla som är obeskrivbar. Att sedan sitta högt på ett berg och se ut över skogar och bergstrakter, där en korps ödsliga läte är det enda som hörs vid sidan om mina egna hjärtslag, måste vara högsta formen av själsligt läkande. Tanken på att all denna natur alltid finns här och har så gjort i många tusen år är mäktig. Hur stressigt och tufft livet än är på Manhattan, i Stockholm eller var som, så finns klipporna och bergen och floderna alltid där.

Jag är tillbaka i New York och jag är glad och nöjd över livet. Precis som de gånger jag körde vilse, jag fick ta ett djupt andetag, ta det lugnt och lokalisera platsen jag var på just DÅ, precis så får jag göra med livet då och då. Stanna upp, ta ett djupt andetag och lokalisera min position i livet. Lösa det som behöver lösas på bästa möjliga sätt, sedan kan jag gå vidare. Det är ingen idé att rusa på och tro att man lever i framtiden. Det är ingen idé att oroa sig över saker som faktiskt inte har hänt än. Jag är HÄR. Ingen annanstans.

N´a kinda´ like it....

New York, New York!!!

Så härligt det är att vara tillbaka i NY! Freakade nästan ut på en maktgalen busskonduktör på flygbussen in till stan från JFK och tänkte att amerikanarna är ett folk med emotionella störningar och maktgalenhet och att jag inte vill stanna en sekund till i det här ruttna landet. Förvisso har jag rätt angående en stor del av amerikanarna, men när jag kom hem och kom ut på 9e avenyn kände jag: ÅÅÅHHHHH VAD JAG ÄLSKAR NEW YORK!! (Och ruttna, obearbetade människor finns ju överallt även i Sverige).

Sommaren är inte över än på länge i NY. Hettan är fortfarande påtaglig, men det svalnar av på kvällen nu i alla fall. Kom just hem från en fantastisk operaföreställning i Central Park. Det var magi i luften. Hela den mörka parken, med en stor upplyst scen och med skyskraporna i kanterna. Ovanför flög flygplanen, och man kunde till och med se några stjärnor. Ja, New York är en fantastisk stad.

Har förresten lagt ut lite fler bilder i mitt fotoalbum.. Klicka bara på länken här bredvid och leta dig fram bland de olika albumen som finns..Lite bilder tagna under året som bidragit till att jag gillar det här landet.

Pics

Under rubriken "Pics", till höger, ovanför länkarna går det bra att klicka på "Roadtrip", så kommer du åt 38 utvalda bilder från min resa. Klicka sedan på "slideshow", så får du se ett fint litet bildspel med trevliga kommentarer. Det kommer fler...det är bara första delen. Har 500 att välja av....Har förresten inte sovit än. Sov inget på planet och inte när jag kom hem, så jag börjar bli lite borta nu...

New York, NY

Hemma igen. Tog "the red eye" från LA i gårkväll, försening gjorde att jag missade anslutning i DC, och tja, jag behöver inte gissa varför det kallas som det gör. Mina ögon är allt annat än blå just nu. Shit, jag hatar verkligen nattflygningar.

Snart kommer bilderna. Ska ladda upp dem på datorn...ska bara sova först....lite. Måste försöka omställa mig till New York tid nu då.

Los Angeles, CA II

Misstänker att LA är som bäst om man har ett avslappnat förhållande till staden. Därför har jag hängt på stranden i stort sett hela dagen. Gick dit i morse, satt ett tag, skrev lite, tittade på vågorna, funderade och tänkte att det är rätt perfekt att avsluta en resa, som innehållit både berg och öken, vid havet. Stilla Havet. Märkte sen att jag glömt att ta på solskyddsfaktor, så nu är min hud än mer rödbrun än tidigare. Den börjar nästan se lite sådär obehagligt läderartad ut. Tur att jag åker tillbaka till NY imorgon. Där finns inga stränder och palmer som inbjuder till hudcancer. Bara betong.

Igår tog jag bilen och körde upp till Hollywoodskylten. Körde sedan genom Hollywood och Beverly Hills på vägen tillbaka. Käkade lunch i Hollywood och gled runt i Beverly Hills ett tag. Dessvärre hade jag inte köpt någon "kändiskarta", och eftersom min kändisigenkänningsförmåga inte är nåt vidare (har sett en kändis på gatorna i NY sen jag kom dit), såg jag vare sig George Clooney eller Brad Pitt. Men det såg ut precis som i min gamla favorit-TVserie från högstadiet "Beverly Hills 90210", och det gjorde mig glad.

Los Angeles, CA

Olikheterna mellan New York och Los Angeles tycks vara oändliga. Till mig verkar det som båda dessa mytomspunna städer har det enda gemensamma att berömda personligheter tycks samlas både i LA och NY. Klimatet, folket, traffiken, själva stadsstrukturen, atmosfären, attityden...ja, det mesta verkar annars vara helt olikt NY. Har sett för lite av LA för att kunna avgöra vilket jag bäst tycker om, men det jag sett så här länge gillar jag mycket.

Alla ser så annorlunda ut här. Alla ser ut att vara solbrända och hälsosamma och bär omkring på en surfingbräda. Vi har nått resans slutmål. Nu är det slut på ändlösa motorvägar och jakt på billigaste motellet. Lite sorgligt. Hade gärna varit ute ett tag till. Vi bor hos Nell i ett helschysst hus i Santa Monica, ett stenkast från stranden (visst var det på Santa Monicas stränder som Baywatch utspelade sig?). Eftersom hon kör cab, är jag inte helt orolig för att lämna tillbaka hyrbilen imorgon. Här i LA känns det helt rätt att åka omkring i cab istället för SUV.

San Diego, CA II

Tre viktiga motton av Jenny och Leighanne:

"Basta sattet att upptacka en ny storstad ar att sitta ner pa ett cafe och lata storstaden komma till en."

"Det gar inte att ha for manga is-latte pa en dag"

"Let's just play it by ear"


San Diego ar trevligt. Lagom varmt och rent och friskt pa nat satt. Jag tycker om alla platser med palmer, och San Diego har manga sana, sa jag ar nojd. Jag borjar fa lite separationsangest fran Explorer, bilen alltsa. Maste vi verkligen lamna den i LA? Jag gillar att kora runt i ett stort bensinslukande monster, precis som alla amerikanerna.

San Diego, CA

We made it to California! Vi ar har nu, och har till och med hunnit over gransen till Mexico och tillbaka. Jag har en Mexicansk stampel i passet och jag har kort bil i Mexico! Yes. Inget jag rekomenderar. Foredrar faktiskt den sexfiliga motorvagen i San Diego framfor stadskorning i Tijuana. I alla fall, we made it och nu ar vi i tryggt forvar hos Leighannes gammelmoster i en trevlig del av San Diego. Klimatet ar gudomligt har. Luften borjade bli friskare redan da vi kom nedfor bergssluttningarna in mot kusten. Varma, skona dagar och svala kvallar. Fast jag saknar redan oknen och hettan i Arizona...

Yuma, AZ

Stjärnhimel och svajande palmer över mig när jag tittade upp, där jag låg på rygg i poolen. Det är cirka 35 grader ute, fast att klockan är över tio på kvällen. Helt ok med ett kvällsdopp alltså. Vi börjar göra oss redo för att lämna Arizona. Yuma gränsar till Californien, och vi har Mexico närmre än någonsin. Vägen hit kantades av milsvid öken. Runt om kunde vi se åskväder och sandstormar som drog omkring. Fast där vi körde fram sken förstås solen.

Annars shoppade vi, helt oväntat, loss i Tucson idag. Monsunperiod är lågsässong och därmed lågprissässong. Mycket att köpa.

Klicka på pilen nedan och vrid på huvudet ett kvarts varv, så får du se vår favorit Arizona kille. Sällan har jag sett någon bära upp en dräkt med sådan stolthet. Sällan har jag sett någon ta sitt arbete på så stort allvar som denne highschoolgrabb. All cred till honom:

Tucson, AZ

"En Texas-tös och en Svenska, från New York, och som reser tillsammans på vägarna i södra Arizona! Det är en intressant kombination!" Tyckte farbrorn i turistinformationen till Saguraros National Park. Jo, det kanske det är. Men vi har kul! Vi vill helst aldrig åka hem! Vi skulle kunna åka och åka och åka på vägarna i USA. Det är kul att Leighanne är med nu!

Vi körde till Tucson [Tu:san] idag på morgonen, efter att ha övernattat på ett sunkigt motell med otrevlig personal i Casa Grande. Söder om Tucson fann vi Mission San Xavier del Bac. En gammal kyrka från 1600 talet, byggd av Spaniarderna. Här nere finns något jag saknat i USA annars. Byggnader, äldre än 100 år! De finns här i de gamla spanska områdena. För två dollar köpte vi fried Cornbread with beans, serverat av Native Americans utanför kyrkan. Vi intog vår lunch invid kyrkans västra gavel i skydd undan den gassande middagssolen.

Vi är nära gränsen till Mexico nu. Riktigt nära. Det märks i mataffärerna, där mexicansk mat samsas med helgonbilder och böneljus med jungru Marias bild, och musiken som ska få oss att handla är mexicansk. Inte långt härifrån sätter människor sina liv på spel när de vandrar dagar genom öknen för att korsa gränsen från Mexico till USA. Öknen är fashinerande. Vacker men ändå farlig. Inte enbart för vilda djur och giftiga kaktusar eller för torka och hetta, som gör att du är förlorad utan vatten. Gränsområdet är också fullt av människo- och drogsmugglare som inte drar sig för att använda sina vapen. Vi håller oss borta från de områdena, så gott vi kan. Självklart skriver jag det här för att göra er alla oroliga. Men min ökenupplevelse är vacker, fridfull och, tro det eller ej, men också färgglad. Grön av kaktusar och ökenväxter och lilablå av solnedgången som kom över oss när vi var där.

Kör vi mot Californien imorgon? Vet inte, kanske. Det är ju det som är så härligt. Vi behöver inte planera nåt! Mitt plan går från LA på söndag kväll. Den enda tid jag har att passa!

Phoenix, AZ

Sa var jag da i Phoenix och min resa pa egen hand ar over. Imorgon hamtar jag upp Leighanne pa flygplatsen och vi fortsatter mot Tucson. Ska bli kul att fa sallskap, men jag maste saga att jag har verkligen gillat att resa runt pa egen hand. Det ar ocksa slut pa berg och canyons. Nu ar det oken, kaktusar och stader som galler.

Korde in mot Phoenix i rusningstraffik och gassande sol i eftermiddags. Kaktusarna borjade visa sig langs sluttningarna nagra miles utanfor Phoenix. Saguarokaktusen. Den dar som alltid ar med i Westernfilmer, som har som tva armar som sticker upp.




Fick ocksa mobiltackning for forsta gangen pa fem dagar idag. Det skedde i Winslow, AZ. Staden som bara ar kand for att Eagles namner den i en av sina latar. Passade pa att ringa nagra New York kompisar, for att tala om att the Swede klarar av Amerikanska western ratt bra.

Kykotsmovi, AZ II

Oken, oken, oken...Jag gillar oken! Stallde klockan pa halv sex i morse for att kolla in soluppgangen. Vaknade, tittade ut genom fonstret och konstaterade "Wow, det ar vackert". Hade tankt ga ut for att fota, men fem dagars bilkorning blandat med hiking kanns i min kropp, sa jag somnade om istallet.

Kykotsmovi, AZ

Oken, oken, oken...klart att det var det samsta landet som de gav at indianerna. Om jag var i Mormons land tidigare sa ar jag i Indianernas land nu. Narmare bestamt Hopiindianernas.

Det ar tragiskt att se hur torftigt det ar har. Skjulliknanade hus vittnar om fattigdom, skyltar langs vagen som sager "don't drink and drive" vittnar om hog alkoholism. Vanligt fenomen bland dem vars identitet och stolthet tagits ifran dem.

Annu ett verk av den vite mannen. Tanker pa hur den vite mannen sedan har romantiserat indianerna (eller native americans som ar mer politiskt korrekt) och gjort stora pengar. Verkligheten ar mindre romantisk.

Kykotsmovi dar jag ska bo tva natter ar inte likt nagot annat jag sett tidigare. Ett tjugotal hus omgivna av milsvid oken, dar den enda vagen stracker sig langt bort mot horisonten i bada riktningarna. Det blir tva spannande dagar.

Moab, UT

Befinner mig i Moab, ostra Utah. Jag har sett fler canyons an vad jag kan rakna till, och min hud har tagit samma farg som jorden runt omkring mig. Rodbrun. Korde fran den minimala okenhalan Hanksville klockan sex i morse. Manen sken over prarien igar nar jag drog for gardinerna. I morse korde jag genom prarien i soluppgang. Vet inte vilket som var vackrast. Jag maste bara brista ut i nan slags lycka: DET AR SA VACKERT OVERALLT HAR!!!!!

Efter ett par dygn i total odemark ska jag stanna en natt i turiststaden Moab, dar butiksinnehavarna prackar pa turisterna dromfangare, rokelse och indiansmycken. Sjalv beger jag mig till Najavo och Hopi indianreservatet imorgon, och koper mina dromfangare dar. Mer rattvist sa mot den indianska befolkningen.

Escalante, UT

Befinner mig i Mormons land. Just nu på ett litet motel mitt bland bergen i Utah. Paret som äger motellet berättade ivrigt för mig om Israels förlorade stammar, och en av dess profet, som liksom Noa byggde ett skepp och for till USA. Jag fick Mormons bok att ha som kvällsläsning av dem.

Sömnigt och stilla ligger Escalante längs väg 12 från Bryce Canyon in mot nationalparkerna. Dammiga vägar med korsande boskap leder hit genom bergen, och vyerna tar minst sagt andan ur mig gång på gång. Känner mig som the "lonesome cowboy" när jag kör fram i min Jeep.



Leonard Cohens djupa stämma, Bob Dylans poetiska texter och Chis Isaaks ödsliga gitarrspel samt många, många andra hjälper mig att sätta soundtracket till denna resa, som så här långt är bland det bästa jag gjort.

"Hey kid rock and roll, nobody tells you where to go, baby" sjöng Michael Stipe för mig idag när jag rullade ut från Salt Lake City. Så sant. Jag bestämmer själv. Helt. Läskigt ibland som ju den totala friheten är.

Salt Lake City, UT

Klockan är tre på natten, fem enligt New York tid. Jag har kommit fram till motellet i Salt Lake City och behöver varva ner lite innan jag kan sova.

På planet läckte min vattenflaska och förstörde alla mina guideböcker. Panik. Utan guidebok mitt i USA vet jag inte om jag överlever! Ett gäng servetter gjorde dock susen. Hyrbilsfirman hade slarvat bort min minibil som jag skulle hyra fick jag veta när jag kom dit klockan ett på natten. Det löste sig dock, så nu kör jag en SUV, med tio procent tilltjatad rabatt. Kör MYCKET hellre SUV genom USA än liten pyttebil. Fick vända några gånger och krångla fram och tillbaka innan jag hittade rätt avfarter hit och dit. Jag tycker i alla fall att det känns coolt att det står Las Vegas på skyltarna. Kortmaskinen funkade inte när jag skulle checka in här på hotellet. Men det fixade sig efter ett tag. Då upptäckte jag att min mobil var borta. Inte i någon av mina väskor. Inte i bilen fanns den. Inte hade jag lagt ur den i badrummet heller. Men den hade visst gömt sig i en liten, liten ficka i datorväskan.

Små krångligheter, men med lite coolhet och stoiskt lugn löser sig allt. Ska hålla ORDNING på mina saker från och med nu.



Gonatt...zzzzzzzz....förresten, Salt Lake Citys berg i månsken och i skenet av åskblixtar var vad jag såg när jag krånglade mig genom staden till motellet....vackert! Zzzzzzz...

All set

Ryggsäcken är packad inklusive de nyinköpta shortsen, cd-fodralet är fyllt, kartorna är utskrivna, checkat in för mitt flight online och skrivit ut boardingcard har jag gjort...Nä, då är det väl bara för mig att traska över till Port Authority, ta tunnelbanan ut till JFK och lämna storstadsbruset bakom sig för ett par veckor.

Ska försöka vara ihärdig med bloggandet och uppsöka internetcaféer så ofta jag kan. Det blir ju liksom min enda länk till den kända omvärlden för mig ett tag.

Hej så länge. Vi ses i öknen.

Denna längtan

Augusti är månaden då alla åker bort. Hela New York verkar resa till Maine, Dominikanska Republiken, Vermont eller Minnsesota.

Få reser till hettan i Arizona (nån måste ju våga gå mot strömmen).

Vanessa 15 år beklagade sig över att hon skulle behöva vara kvar "i tråkiga New York där inget händer". Tänkte att allt är relativt. Tänkte på hur många jag känner som GÄRNA skulle vilja åka till New York.

I världen sitter människor och längtar till New York, i New York sitter folk och längtar ut i världen.

Forforda

Varenda Starbucks i stan ar smockfullt av manniskor som star i ko for gratis kaffe just nu. Jag har redan fatt min, sa jag ar nojd. Starbucks bjuder pa gratis ice coffee eller ice coffe con leche idag mellan ett och tre. Smart marketingknep. Hela stan springer just nu omkring med kaffemuggar fran Starbucks. Och vi gick pa det. Allihop.

Hett just nu

Sitter har i hettan och vantar pa kidsen. Kanske ar det for varmt for att de ska orka ut idag. Svetten rinner, nej flodar. Jag har bytt om tre ganger idag, duschat tva. Hettan ar vidrig just nu. Skulle visst bli varmerekord idag. Far veta via weather.com att det ar 97 grader F just nu, men att det kanns som 107.
Inte ens pa kvallarna svalnar det av. Fuktigheten gor att det ar HETT aven klockan 11 pa kvallen. Det ar inte ens skont att tillbringa kvallarna pa taket langre.



Pa lordag reser jag fran storstadsdjungeln, sydvast mot oken och berg. Mer hetta, men torrare. Stekande sol med tjugominuters thunderstorms over ode okenlandskap. Pratade med Sharon igar. Hon bor i Hopi indian-reservatet. Dar ska jag stanna tva natter innan jag aker till Phoenix for att mota Leighanne.

Forberedelserna for resan ar igang. Satter ihop spellistor pa min mac, som jag ska branna till den ultimata roadtripblandningen. Jag maste kopa shorts ocksa. Ager inga shorts. Avskyr shorts, men jag kan ju inte hika omkring i Bryce Canyon i kjol...

Flykt

På en Peruansk resturang i Queens igår samlades vi, sex ganska nyfunna vänner från Mexico, Peru, Bolivia, Cuba, USA och Sverige, för att umgås.

Runt bordet fanns han som flydde från höga förväntningar och ytliga vänners utnyttjande. Där fanns han som inte ägde mer än kläderna han hade på kroppen då han kom hit, eftersom det var viktigt för honom att lämna ALLT i hemlandet. Kläder så väl som sin trasiga personlighet. Sakta men säkert har han nu genomgått en katharsis, där han börjat finna den personlighet han så länge sökt. Där fanns också hon som bröt upp från kärleken och för att undgå minnena köpte en enkel biljett till New York. Där fanns han som fann kärleken, gifte sig, och på grund av sitt numera amerikanska medborgarskap, kommer vara den enda Cubanen som en dag kämpar för att ta sig IN i Cuba. Där fanns också han som flytt ensamheten i hemlandet. Fann kärleken i Mexico och flyttade dit. Inte heller där undkom han ensamheten. Ett kort tag befann han sig i New York, på väg till Israel, mitt under brinnande krig, för att kanske finna det han söker. För honom börjar det gå upp att ensamheten inte går att fly från. Den finns inom honom.

Korruption, fattigdom, själslig död. Orsakerna är många till varför människor flytt. Gemensamt för alla är att New York symboliserar nystart och möjligheter.

Därför är New York är en stad som alltid är i rörelse. Det är staden där jordens alla rastlösa människor samlas, ständigt på väg någon annanstans. New York är drömmarnas stad. Både för drömmar som går i kras och de som förverkligas.

Fotbollscoachen

Minns alla gånger jag spelat fotboll "på skoj" med kompisar, väldigt ofta grabbar, som liksom inte fattat att vi spelat just på skoj utan använt ett mycket hårt vokabulär och en obehaglig attityd när de tyckt att man varit ivägen eller på fel plats på planen, eller inte sprungit efter bollen lika snabbt som man borde. Avskydde alltid dessa "fotbollscoachkompisar".

Spelade fotboll med kidsen i Central Park i eftermiddag. Amerikaner i allmänhet och Manhattankids i synnerhet, är inget vidare på fotboll. Ge dem en basketboll och de kan göra vad tusan som helst, men soccer-njet. Vilket betyder att jag glänste på fotbollsplanen.

Döm om min förvåning när jag upptäcker att jag får bita mig i tungan för att själv inte släppa fram den där obehagliga fotbollscoachen inom mig!

Fraser jag velat säga, men höll inne med för att vi ju faktiskt bara spelade "på skoj": "MEN MARKERA HONOM DÅ FÖR----", "NI SPELAR I SAMMA LAG!", "OK KILLEN, MARKERA MOTSTÅNDARNA, INTE MIG!", "MEN SÅ HJÄLP TILL DÅ!!!" "STÅ INTE BARA DÄR OCH GLO!"

En fras jag verligen sa: "MEN DU KAN JU INTE PRATA I MOBILTELEFON MITT UNDER MATCHEN!"

100...

Detta är mitt hundrade blogginlägg!!! Tjohoooo, grattis, hurraaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa!

Favoritsysselsättning...

...just nu är att hänga på caféer HELA dagen samt drömma om stundande roadtrip genom Arizonas öken. Jag sprang i morse också, inget ovanligt. Men den här morgonen öppnade sig hela himlen och jag blev nästan dränkt i vatten. Blev nästan döv av åskknallarna också och bländades av blixtrarna. Grymåskväder. Hade jag inte varit så totalt genomblöt hade jag stannat ute lite till. Gillar åska.

Stora planer

Ibland behöver man bara bestämma saker sådär snabbt. Fick en idé i förrgår om att jag kanske bör åka till Phoenix i Augusti. Nämde idén för mina "bröder", som blev begeistrade och gjorde snabbt och lätt upp en resplan för mig. Leighanne och jag har tillbringat eftermiddagen på caféer i Village och gjort upp planer. Stora planer. Roadtrip på gång. Hör här:



Jag flyger in till Salt Lake City August 5th. Kör genom Utah, via platser som Bryce Canyon och diverse öken. In i Arizona, Indian reservat, kanske Grand Canyon, ner till Phoenix. Nu är det August 12 och jag plockar upp Leighanne där, som flyger in från Texas. Vi kör söderut till öken och kaktusar i Tucson, sedan västerut genom Baja California till San Diego. Fortsätter norrut och avslutar vår lilla trip i LA. Låter ok?

Levnadsinstinkten

Just nu går min levnadsinstinkt helt och hållet rakt emot min svenskinstinkt. Svenskinstinkten säger inom mig "UT UT UT, passa på att njut, för det är sol och sommar ute!". Min levnadsinstinkt säger "Sitt kvar inne i rummet med gardinerna för fönstren och airconditioner på!" För ute är det så hett så man kan dö om man inte passar sig.

På kvällarna däremot, då det fortfarande är hett som tusan fast utan brännande sol då, kan man däremot glida ner till "the Village", och t ex kolla in en Etiopisk resturang eller nåt sånt. Sen kan man promenera runt där en stund med alla de andra New Yorkrarna som inte heller orkat ta sig ut förrns efter solnedgången. Sen tar man helt enkelt t-banan, som inte har nån luft, hem och går och lägger sig i sitt luftkonditionerade rum. Och så går en dag ifrån vårt liv och kommer aldrig åter...

Sex och nakenhet

Ok, vi fortsätter på temat film/amerikansk dubbelmoral...

Såg en fransk film ikväll. Det vill säga en hel del naket och lite sex. Sex är ju oerhört laddat i detta land. Sexscener på film leder till nervösa skratt och fnitter. Då jag var med kidsen på läger i North Carolina var jag FÖRBJUDEN att bära tvådelad bikini, samt linne. Jag var tvungen att täcka magen och axlarna för att inte visa för mycket hud. Jo, jag respekterade det faktiskt fast att hel baddräkt är bland det fulaste klädesplagg jag vet, vid sidan om Speedobadbrallor. Jag är ju ändå här, i deras kultur och det är viktigt att respektera kulturer. Samtidigt som denna rädsla finns för allt som har med sex att göra, så finns det ju också en del av kulturen som är oerhört sexualiserad i musik-, film- och modeindustri.

Med andra ord (om vi generaliserar lite lätt): Amerikanarna har ett allt annat än avspänt förhållande till sex och nakenhet, samt till kraftuttryck. Däremot HAR de ett avspänt förhållande till skjutvapen och dödande.

Men det är ju jättebra att det är just denna kultur som är den mest tongivande i världen just nu!

Säga vad man vill om ryktet om ett tråkigt och fegt Sverige med nakna dalkullor, men just nu (i alla fall i det här avseendet) tycker jag nog att Sverige regerar i popularitet hos mig.

Ok, jag älskar mina amerikaner också...Särskilt mina tre som jag bor med. Och mina släktingar. Och alla andra som är mina kompisar här. Är bara lite pissed off just nu på allt DUMT!

Svära vs Döda

Hade fått gratisbilljett till förhandsvisning av en actionrulle ikväll. Filmen (Miami Vice) var urusel, men intressant var att iaktta människors reaktioner. Hjältarna slåss mot bovarna och skjuter ut hela hjärnan på boven så det blir blodigt värre runt omkring. HELA biosalongen JUBLAR och SKRATTAR. Jag menar, herregud. Inte så att det var nån actionkomedi, det var dödligt allvar (i filmen)....

I teencentret får barnen inte svära. Absolut inte. Men det tycks vara helt ok att spela tevespel där man skjuter och dödar människor så att blodet skvätter. "För folk fattar ju skillnaden mellan tevespel och verklighet". Ok. Sure. Bland dessa kids finns också han som berättade för mig om sina tre pistoler som han har. Jag menar HALLÅÅÅÅÅ!!!!!!

Kanske är det min ovana att gå på actionfilmer och spela tevespel (mina games är ju mer på riktigt och är mer psykologiska), eller också håller jag på att bli gammal, eller så är det helt enkelt en sund reaktion som de som tycker jag är tråkig och gammal har blivit avtrubbade från. Kan va min Svenskhet också. Läste nånstans om att vi Svenskar är de som är mest rädda för saker i hela världen. Det är därför vi är så himla noga med cykelhjälm, säkerhetsbälte osv. MEN JAG TYCKER VERKLIGEN INTE ATT KRIG, DÖDANDE OCH BLOD SOM SKVÄTTER ÄR KUL!!!!

NJJJGGGGNNNNN jag blir tokig på den amerikanska dubbelmoralen ibland!!!!!

Super Nintendo asmycket megapower....

Ibland är livet som ett tevespel. Kraften dras fram o tillbaka mellan olika människor, när man förlorar lite i kraft, så går det automatiskt över till motståndaren. Man kan välja olika vapen, beroende på vilka svagheter motståndaren har. As mycket spännande är det.


En del hugg får en att känna sig lemlästad för ett tag, fast som tur är är det tevespel, så det går snabbt att få igen kraften igen, och då är det frestande att ge igen, fast knepet för att klara sig till nästa level är att lixom smidigt glida förbi motståndaren utan att skada honom för mycket. Det är enda sättet att vinna hederspriset.

Testa nån gång. Asskoj.

Superwackowoman

Såg en film ikväll om en tjej (Uma Thurman) i NY som hette Jenny. Hon var brunett, fast under hade hon blont hår och innehade superkrafter. DET ÄR JU MIN STORY JU!!! Det är jag som är Jenny superwoman i NY (blond, fast med färgat hår). De har snott min idé rakt av och gjort film av´et. (Förrutom superkrafterna hade hon dessutom ett hyffsat temperament och var rätt galen på grund av sitt wacko känsloliv......eeehhhh.....moi?) Hon fick i alla fall sin lika wacko guy te slut.

I alla fall, rätt schysst att sitta inne på biografen vid Times Square, och så filmas det in uppifrån, ner mot Manhattan, just där man sitter på biografen. Hej, hej här bor jag. Tänkte jag då.

Igår gick jag 170 kvarter (tio kvarter=1 mile=1.6km) i flip-flops. Det vill säga, blåsor på mina fötter idag. Det vill säga, superkrafterna kanske har tagit lite paus ett tag.

Lost and found

Ibland blir saker och ting plötsligt inte så roliga som de först var. Den där första passionen, förälskelsen, lyckan är plötsligt borta. Tänker ofta när jag hittar nåt nytt objekt för min passion att jag alltid kommer att känna som jag då gör. Men så blir det tråkigt en dag och man blir påmind om hur förgängligt allt är. Den där totala känslan av glädje, lycka och tillfredsställelse med livet finns visst inte. Så är det med förhållanden, så är det med platser, så är det med bloggande.

Har varit trött på att blogga ett tag. Har varit trött på New York ett tag. Har varit trött på mig själv ett tag.

Så tar jag en paus. Bloggar inte på en vecka. Åker bort från NY till North Carolina en vecka. Och ja..hrmm..har onekligen svårt att ta paus från mig själv, men att dela lägenhet med fyra tonårstjejer och umgås dygnet runt med tonåringar och andra gör helt klart att man får ta en liten paus från sig själv också.

Och, hej bloggen, här är jag igen. Älskar ju att blogga. Körde in mot Manhattans skyline i natt efter en 12 timmars bilresa, och hej New York, älskar ju dig! Har haft en lång dag för mig själv idag, och hej mig själv, jag älskar ju mig själv också.

Il pleut [il plö]

Varje måndagkväll samlas människor i Bryant Park med filtar och picknickkorgar. Efter solnedgången visas sedan gamla filmer på en stor bioduk. Det är en trevlig och mysig stämning att sitta där och se gamla svart-vita filmer.



Tydligen befinner sig dock samma problem här som överallt, att fast att det finns miljoner roliga saker att göra så är det så himla bekvämt hemma ibland...så hiiimmmlllaa lååååångt att gå 3 kvarter t Bryant Park. Lixom. Elle hur??

Det har regnat här en vecka nu. Undrar om det är för att det var midsommar i fredags. Eller också för att Sverige åkte ur VM. Grymt varmt är det i alla fall ändå.

100°

New York är...rätt...varmt just nu... Särskilt för en Swede...

Flykten till New York/ Klassfesten

Tre kreativa människor funderar lite från Manhattantaket sent en kväll:

Filmscenariot fortsätter. Tänk actionfilm/ feelgood-komedi med framtids scenario:

Tänk att hela Europa måste utrymmas och flyttas till en stad i USA, säg New York. Alla städer och samhällen skulle kunna få var sin skyskrapa. Herrljunga kommun skulle få en, Vårgårda en, Stockholm skulle ju behöva en hel stadsdel, medan Jällby skulle klara sig med en eller två våningar i Herrljunga skrapan.

Och så skulle alla vara tvugna att flytta tillbaka till den staden/ byn där de kom ifrån. Vilken kul återträff det skulle kunna bli. Så skulle man kunna hälsa på varandra i skyskraporna, ta hissen till grannbyn, ses nere i kvartersbutiken och ha grillfester på innergården tillsammans med människor från andra städer. Det skulle kunna bli ganska så trevligt tror jag...

USA....

...hänger sig kvar i VM trots blod och röda kort...Så härligt med lite äkta hjältar...

Dödligt vapen...8?

Kolla här då...Vardagsaction i NYC.





Nej, ingen filminspelning av dödligt vapen 8 utan torsdag eftermiddag utanför 410 w 40th, där jag satt och läste på trappan. Nu vet jag hur äckligt snabbt det går för en bil att ta eld och bli helt övertänd med flera meter höga lågor. FDNY kom precis i tid innan bensinen på gatan började brinna sådär hotfullt som den alltid gör i filmer innan bilen exploderar.

Ingen skadad, ingen explosion och jag har sett en bil brinna, på riktigt.

SVEA

Sverige..sverige..sverige.. SVERIGE SVERIGE SVERIGE SVERIGE....!!!!!! UIIIIHHIIUUUUUUUUU!!!!!!!! YES Asså!!! Fasen va snyggt! SVÄÄÄÄÄÄRRIIIIIJJJÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ!!!!

89e minuten!! Ljungberg...

Så spöa skiten ur England nu då!!



Sällan har jag känt mig så SVENSK!

Grrryyymmmt...

...är vad det är att sitta på taket, dricka sitt morgonkaffe och kolla ut över Manhattan.

Skräck..

Ibland drabbas jag av skräck över att ingen förstår mig. Tror att det är min största skräck i livet faktiskt, att inte bli förstådd. Tänker att jag aldrig kan va säker på att det jag menar verkligen går fram genom det jag säger. Ingen kan ju vara i min hjärna och se hur jag tänker. Jag menar, hur mycket kan jag egenligen lita på att den jag pratar med verkligen hör vad jag menar när jag pratar? Klassiska filosofiska tankar, jag vet, men jag tänker dem och känner mig rädd för dem ibland ändå.

Och det är ju så sant. Allas våra olika upplevelser och livshistorier gör att vi uppfattar och tolkar ord olika. AAaAAAAaaahhhh. Otäckt!! Får mig att se svart ibland.

Fast så mitt i skräcken, så upptäcker jag att förståelse inte har med språk att göra. Ett par dagar med mina kusiner påminner mig om det, långa promenader och samtal med besökande vänner påminner mig om det, middag med en av mina närmsta amerikanska tjejkompisar på ninth avenue påminner mig om det, sitta hemma och prata med mina "bröder" påminner mig om det, e-mail från nya och gamla kompisar påminner mig om det.

Förståelse handlar inte om språk. Det handlar inte om nationalitet heller. Det är något mer, något annat. En slags kontakt som ger känslan av att befinna sig på samma våglängd och modet att våga visa för varandra vad som finns bakom ytan.

Och jag vet inte exakt hur, men jag tror att den där kontakten på nåt sätt har med meningen med livet att göra, och skräck är dess motsats...

VEEEÄÄÄMMMM

Idag satt Metros två Jn gulklädda framför TVn och glodde på fotbolls VM. Närmsta månaden har Fotboll högsta prioritet på tvn här i huset. Amerikaner är inte så mycket för soccer. Inte denna Swede heller, förutom när det är VM. Då blir hon intresserad. Min gula tröja har svenska flaggan och SVERIGE skrivit över ryggen. Har fått förklara flera gånger att det inte är namnet på en spelare, utan namnet på mitt land. På Jesses tröja står det dock Brazil. För hur kul är det egentligen att hålla på USA när man är amerikan? Jag menar, vem 17 blir lycklig av att USA skulle vinna fotbolls VM? Amerikanerna bryr sig inte och resten av världen är ju van att USA alltid tar för sig. Så alltså, eftersom jag pratar Europeiska(?) håller jag på alla europeiska lag, och han pratar spanska, så håller han på alla spansktalande lag.

Följaktligen står det alltså 1-1 till oss efter dagens spelade matcher som vanns av Tyskland och Equador. Imorgon spelar SVÄRIGEEEE!!! Kan knappt bärga mig. Suger ju lite att alla matcherna spelas typ på förmiddagen här...

Happy Sweden

Happy Swedens independenceday that is not an independenceday, but a day when Gustav Vasa, sort of our first King, gave us some kind of law or whatever...

The American: "How do you celebrate Swedens Independenceday in Sweden? Do you have any special traditions and so?"
The Swede; "No".

666 number of the beast. Maidenlåt? Nähe, Sveriges nationaldag. Elle? Jag har gått runt i Sverigelinne hela dan. Och flätor. What? Varför då för? Har jag gått och blivit svensk eller?

I två dagar...

...har jag vandrat runt i New York med en av mina bästa vänner, som är på väg tillbaka till Sverige efter ett år i Chicago, och pratat om livet och meningen med det.

Kanske var vi ganska nära den, meningen, alltså ikväll när vi var på väg över Brooklyn bridge i solnedgången, eller när vi satte oss på uteserveringen i Little Italy, eller under valven i den gigantiska Riverside Church, eller när vi stod och lyssnade på bandet, med sångaren vars röst jag förälskade mig i, på den lilla scenen vid Washington Square igår, eller nyss när vi stod uppe på vårt tak och tittade in i de tusentals fönster bakom vars glas lika många liv pågår samtidigt som våra...

Att vandra runt planlöst i New York, sätta sig och ta en drink eller en kopp kaffe när det känns som en bra idé, och fortsätta prata.

Jo, det är nog meningen med livet. Vänner. Människor att vara nära, människor att förstå och att bli förstådd av.

Jag minns en dag då jag kände att människor är robotar och jag levde i en bubbla. En otäck känsla. Idag har jag levt nästan hela dagen utanför bubblan och där mitt bland robotarna finns det faktiskt människor! Levande, med känslor, liv och bakgrund. Det är sant. De är bara så svåra att se inifrån glaset på min bubbla...

En veranda i Montreal?

Tog tåget från Penn Station i onsdags morse och reste sju timmar upstate längs Hudson river. Vacker natur och lång tid för att tänka fick mig att känna att min själ faktiskt längtat efter lugn och ro ett tag. Vaknade torsdag morgon till fågelkvitter istället för till ljudet av trafik och sirener.

Irene har ett hus mitt bland gröna träd och löv utanför Plattsburgh, NY. Fem miles till Canada. En timma till Montreal. Vi var där igår jag, hon och Rob.

Lugna dagar. Tid att tänka. Bara ta bilen och åka ett tag, genom bergen förbi vattenfall och sjöar. Sitta på verandan med en kopp kaffe och titta ut över fälten och skogen, spela gitarr och prata med dem, mina kusiner.

Jag trodde att min rastlöshet inte gällde i New York, men uppenbarligen är det inte så. Trodde också att min uppväxt i lugn och sömnig Svensk landsbygd gjort mig, med mina tendenser av ytterligheter, till en obotlig citygirl. Men en dag kommer jag kanske att ha ett hus med veranda och en katt. Någonstans. Nära en skog. Vem vet?

Fast inte än. Det kändes så bra att komma tillbaka till New York. Det är ju här jag bor. Just nu.

Klycha

Är glad att jag kunde ta med min vän på en fest i Harlem med lite svåra skådisfolk. Känns bra för New York immagen. Hängde lite på en uteservering sen och the Swedes blev uppraggade av Italiensk servitör med mat, vin och dessertvin. Nice. Fast vi spelade visst svårflörtade och kom tillbaka 25 min efter avtalad tid. Bra för New York immagen. Inga klyschor här. Eva vill inte åka hem. Bra betyg för New York.

Applestore

Eftersom jag kan blogga harifran maste jag gora det: Jag ar i Applestoren pa 5th avenue and 59th, klockan ar tjugo i tva pa natten. Sant man gor i New York nar kompisar (Eva) halsar pa. Eller nat. Jag ska da inte shoppa...

Lagom

Lagom är ett så läskigt ord...

Påfågeln

Tyst.

Nu har jag flyttat. Exakt typ fem meter. Shooney håller till i DC över sommaren, så jag har fått hennes rum för några månader. Dubbelsäng, målade väggar och utsikt mot Empire State Building. OCH mot innergården! Alltså: INGA BUSSAR SOM STÖR FRÅN PORT AUTHORITY BUS TERMINAL!!

Jag ser fram emot min första natt i tystnad, nåja..tyst är väl att överdriva..men tystare. Fast jag kommer sakna solnedgångarna över Hudson River. Får soluppgång över skyskraporna istället. Och en fungerande persienn...Great! Dessutom är utsikten mot solnedgången grym från vårt tak. Ska hänga där hela sommaren. Nästan.

Godnatt...

Gitarrlektion

Idag återgick jag till min forna identitet som musiklärare ett tag. Körde gitarrlektioner med teencentret. Tio minuter var. En del tyckte det skulle bli läskigt först, och gnällde igår när vi på-annonserade att det skulle bli gitarrlektion idag. Lösnaglar och attityder utgjorde ytterligare hinder.

Jag hade tio minuter av hög koncentration och massa beröm med varje trettonåring. De lärde sig spela förenklade C och G. Under tio minuter var bara de i centrum. De och gitarren. Detta konstiga instrument. De strålade av stolthet när de lyckades (nåja, nästan lyckades i alla fall) ta sina två ackord.

Nästa gitarrlektion blir på tisdag upplyste vi om innan de gick hem. "Åh, jag som hade velat spela mer gitarr imorgon...", sa Steve, som först inte tänkt komma.

Jag kände mig varm i hjärtat när jag gick från teencentret idag. Tio minuter gör ingen gitarrgud, men tio minuter att bli sedd kan göra underverk med människor. Kanske tar jag med gitarrerna imorgon med...

Elden

"...då blir det i mitt bröst som brann där en eld, instängd i mitt innersta..." (Jer. 20:9)

Drömmen

Jag har alltid trott på drömmar...

Kapitalismens ljusa sida

Idag har jag leende stått på ninth avenue och ropat "Help kids go to camp this summer!" "Homemade cookies!". Det har varit foodfestival idag. Hela 9th avenue var full av folk som sålde (och köpte) mat, kakor och prylar.

Det har slagit mig att det är en viss skillnad i mindset när det kommer till volontärarbete och att stötta med pengar här och i Sverige. Kanske är det kapitalismens ljusa sida. Min upplevelse av det hela idag var att folk var mycket villigare att hjälpa till och även att skänka pengar än vad jag upplevt i Sverige. Många av tonåringarna, som inte ens ska åka med på lägret till North Carolina i sommar stod och sålde kakor i timmar. Inga tonåringar gnällde över att de behövde vara där, inga kunder gnällde över dyra priser. I Sverige skulle man inte jobba flera timmar sådär om man inte fick ut nåt av det. Eller? Inte ens i frikyrkan, som ju är ett föredöme när det gäller volontärarbete annars tror jag. (Och om nu volontärarbete verkar vara kopplat till kapitalism..så...ja, nä det är en annan historia som inte hör hit...)

I ett kapitalistiskt samhälle kan man inte förllita sig på att staten tar hand om de utslagna. Därför blir människors hjälp så mycket viktigare. Det avspeglas också i kyrkornas roll. På så sätt kan det socialistiska samhället så mycket lättare bli ett "sköt dig själv och skit i andra" samhälle.

Jag tror fortfarande på socialism framför kapitalism. Men uppenbarligen funkar ju inget av systemen renodlat, så vi bör nog ta och lära oss av varandra. Plocka godbitarna och försöka undvika misstagen...

Betraktaren

Hon har nog alltid varit en betraktare. Ofta i centrum, men ändå vid sidan om på nåt sätt. Ensam mitt i folkmassan. Lite sorgligt ibland är det förståss. Ibland tror jag hon längtar efter att känna sig med, helt och hållet och vara som de andra. Men då hade hon inte kunnat betrakta som hon gör. Och hon vill betrakta. Det är det viktigaste för henne. För henne är det detta som är att leva i världen, men inte av den..