Som en match på Yankee stadium

Jag var på mitt livs första baseballgame i går. Yankees vs Kansas city Royals på Yankee stadium.





Baseballregler är näst intill självklara för en riktig amerikan. För mig var det bara konstigt. Gubbarna på planen såg ut att veta vad de gjorde, men jag tyckte mest det såg ut som de sprang omkring huller om buller. Själv befann jag mig mitt folkhavet där alla applåderade och ropade. Ibland mest hela tiden, men ibland kom vrålen och applåderna som på en osynlig, given signal. Jag hängde på applåderna när de andra applåderade (Yankeesfansen, så klart. Ja e ju New Yorker), ställde mig upp när de andra ställde sig upp.

Jag började fatta reglerna i slutet av matchen. Och ja, det lär bli fler matcher. Jag gillar baseball...

"Ja, ja förstår mig inte på´t. Såna könnnsiheter" Vet inte vem jag citerar när jag säger så där, kanske är det nån gammal människa i min hemtrakt, kanske är det mig själv, eller kanske dig, kanske...

Konstigheter är någons självklarheter som verkar konstiga för betraktaren, just för att förståelse och kunskap saknas. Konstig är bara en dålig ursäkt för att inte skaffa sig mera kunskap. Med kunskap kommer förståelse, och nya världar öppnar sig.

Se på Kevin..han har skaffat sig kunskap i det där med feminism t ex...(You may click on the pic)

En och annan födelsedag

Började min födelsedag med en promenad bortåt 9th av, via 44th upp till 5th av.. Satte mig på trappan t biblioteket (det med lejonen) och kontemplerade ett tag i den fantastiska vårsolen. 27 år, värt att fira?


Värt att fira eller ej, mina vänner tog ut mig på lunch. Till Hell´s kitchens bästa Indiska resturang. Jesse o Kevin hade specialtränat "Happy Birthday in Swedish". Fint. Bara för att de ville att jag skulle skriva det på min blogg, och så att det skulle se ut som om de verkligen sjöng "Happy Birthday" på Svenska. Kul va. Generation X? Söta pojkar det där i alla fall...

...å sen tog jag min dagliga dos på gitarren som jag eventuellt ska köpa. En Guild från 1953...




..på väg mot NYTS för en föreläsning med James Cone...















...sen drog jag och Linda ut till Brooklyn, till Hebrewpentecostlarna. Jag spelade flöjt och hon sjöng på deras passoverfirande...Pastor Fred sjöng han med. Och serverade potatismos.
Ja, det var ju en typ av födelsedag...

27. A very good year.

Jag må jag leva....

27 år...

det ändrade sig automatiskt om man kollar under min profil här på bloggen.

Coolt.

Janis Joplin dog när hon var 27. Precis som Jimi Hendrix, Jim Morrison, Kurt Cobain, Brian Jones, den gamle bluesgitarristen Robert Johnson, Ron McKernan från Greatful Dead...och en del fler.

Kevin fyllde 33 häromdan. Jesus dog när han var 33.

Shit.

Tur att jag inte är rockstjärna och tur att inte Kevin är världens frälsare. Dessutom dog de flesta av dem jag räknat upp av överdos eller korsfästelse. Varken jag eller Kevin ligger särskilt mycket i riskszonen där...

Nej, jag tror att det blir bra det här. 27. En bra ålder. Känner redan att jag kan identifiera mig med den. Livet blir bara bätte och bättre. Eftersom jag fortfarande får visa leg vid 18 årsgräns, och för inte alltför många månader sedan blev tillfrågad om jag skulle åka för vuxenpris eller barnpris på t-banan i Stockholm, känner jag absolut ingen åldersnoja.

Avslutar med några nostalgiska ord från Frank Sinatra, samt en sista vers av framåtblickar från mig själv:

When I was seventeen
It was a very good year
It was a very good year for small town girls
And soft summer nights
We’d hide from the lights
On the village green
When I was seventeen

When I was twenty-one
It was a very good year
It was a very good year for city girls
Who lived up the stair
With all that perfumed hair
And it came undone
When I was twenty-one

I´m twentyseven this year
it will be an awesome time
I live in the city I love, i´m living the dream
that I´ve always had
Sometimes, though, it makes me sad
that life is a fear
But I´m twentyseven this year

Its a crazy world, right?

Jag älskar New York, för här funkar det att folk "Michael Jackson-dansar" gatan fram, till musiken i sina hörlurar. Eller varför inte, Boomchackalack sjunger reaggae högt och ljudligt till sin dito i tunnelbanan, eller helt enkelt rappar som man känner när man går gatan fram.

Har sett massor med människor som pratar med sig själva.

Det är helt normalt.

Människor gör det när de inte behöver bry sig om ifall nån tittar konstigt på dem eller ej.

Så prata på med er själva. Jag pratar med mig själv lite nu å då. Ibland får man ju det vettigaste svaret på det sättet. Come on people, let´s stop pretending we´re normal. We´re all crazy. Just need to admit it!

Stunden, nuet.

Jag tror på att leva i nuet. Inte leva i tankarna om vad som ska hända ett halvår från nu, eller "då, när jag är klar med vad jag gör just nu". Jag tror inte heller på nostalgi i bemärkelsen att inte vilja släppa taget om det förflutna.

Tror att det näst viktigaste, eller kanske är det precis samma sak som att leva i nuet, är just att våga släppa taget. Våga kasta sig ut, våga chansa, våga lita på magkänslan. Ibland, våga gå vidare.


(Jo, jag vet solnedgångar är rätt kitchiga, men rätt snygga när allt kommer omkring)


Därmed inte sagt att jag tycker drömmar är oviktiga. Drömmar är viktiga. Drömmarna är själva drivkraften i handlandet i sökandet efter riktning i livet. Inte heller sagt att jag tycker all planering är av ondo. Drömmar och planering kan hjälpa oss att släppa taget, och därmed leva i nuet. Men stunden, nuet måste vara viktigare än både drömmarna och planeringen.

Att leva i nuet, att leva i stunden innebär att se de små tingen omkring sig för vad de är. Se det vackra i livet mitt i vardagen. Lite av att gräva efter den stora skatten där vi står. Det är där de stora rikedomarna finns.

Smart ass

I´m a smart ass in my second language. Jag kan vara ironisk och sarkastisk på mitt andraspråk. Det är kul. Och bra, för det skulle vara så jobbigt om jag skulle vara tvungen att leva utan sarkasmen och ironin.

Som om en dimension av verkligheten skulle saknas.

Då.

Liksom. ;-I´


Sarkastisk, ironisk, generation X.

Coffeeeee

Jag kan sluta med kaffe om jag bara vill...jag kan sluta med kaffe om jag bara vill...jag KAN sluta med kaffe om jag bara vill...det är bara en illusion att ögonen känns tunga som bly, att jag inte kan koncentrera mig på vad jag ska, att jag är så rastlös så jag måste ta en promenad runt Times Square mitt i natten...jag vet att jag kan klara mig utan det...

Jag bestämmer helt och hållet själv vad som ska påverka mig negativt i livet...

Kaffe, eller avsaknaden av det ska deffinitivt inte få göra det...Finns ju värre saker att vara beroende av för den delen.

Olika sammanhang, va..

38 år sedan Martin Luther King mördades idag. Lyssnade till Jesse Jackson och några andra medborgarrättsmänniskor som talade på NYTS ikväll. Vi avslutade vårt meeting med att stå i ring och hålla varandras händer samt sjunga "We shall overcome". Trots en alldeles för hög tonart, funkade det tydligen bättre i detta sammanhang än när Birgit Friggebo gjorde det i Rinkeby på 90talet.

Ett typexempel på hur saker kan fungera som uppmuntrande och stöttande i ett sammanhang, medan de kan vara hånfulla och stötande i ett annat.

Naturligtvis beroende på människors olika historia och upplevelser, samt vem som säger vad till vem. Är ni med mig?

(Om någon skulle ha glömt vad Friggebohistorian handlade om, eller kanske inte ens var född då, läs Lasermannen! Mycket bra och informativ bok om ett Sverige vi helst inte vill kännas vid,)

April, april..

Blommande fruktträd som vita moln, på gatan här utanför. Varma dagar och kvällar så ljumma att det går att gå ute utan jacka till sent. Soldis över Manhattan. En roadtrip med Irene, som hälsar på upstate ifrån, upp till the Cloisters i Washington Heights, via the Bronx, upp längs Hudson River genom städer och vacker natur. Cheesecake och Fried dough på ett hak i West Point. Tillbaka mot Manhattan igen, fast på New Jerseysidan den här gången. Vi åker över George Washingtonbridge, och Manhattans skyline skymtar åter igen. Hemma på 40th/ 9th, där de spelar livejazz på bottenvåningen ikväll igen. Middag med Irene, mamma, pappa och gänget på Thairestaurangen runt hörnet. Luften är fortfarande ljummen. Imorgon blir det picknick-brunch i Central Park.

April, apil. Det är faktiskt vår och inget skämt!

From a roof in Manhattan...

Var vid Union Square med Jällbyiterna, när jag mötte en människa som jag kände igen jätteväl. Man i femtioårsåldern, långt grått hår och runda glasögon, cool...musikerlook. Han tittade också till, som om han kände igen mig.

Det tog några minuter innan jag kom på var jag sett honom. Han och hans band checkade före mig, på flygplatsen i Florida för några veckor sen, och vi stod i kön till säkerhetskontrollen, och typ möttes varje gång kön svängde...Konstigt att jag kände igen honom.

Är inte det konstigt det där när man stöter på folk sådär? Konstigt om det är nån man känner, ännu konstigare när det är nån man INTE känner, som man bara sett EN gång tidigare. Jag menar, New York är en RÄTT stor stad...Det lustiga var också att just det här, med olika såna här sammanträffanden, pratade vi om i bilen, innan de släppte av mig vid flygplatsen i Florida....hmmm....it has to be a sign...

...kanske är han en askänd rockstjärna, som vill ha med mig i sitt ascoola rockband..eftersom mitt andra kall troligtvis är att bli rockgitarrist. Tyvärr missade jag det kallet och började spela gitarr alldeles för sent...började istället spela...flöjt. Och hur rock är det??? (Ärligt talat kan det vara ganska rockigt...men ändå)

Troligtvis är det nåt sånt här det hela betyder. Så bli inte förvånade om jag blir en stor Gitarrguru snart. ;-)

Änywäy. Det där händer mig rätt ofta, med sammanträffanden. Särskilt i utlandet. Tycker det är kul. Eller cool. Ska nog skriva en bok om´et. "Spännande sammanträffanden som Superwoman", tror jag boken ska heta.

Här bor jag förresten...I den här stan. Cool va? Lika cool än, efter tre månader. Börjar få blåa armar, för jag måste nypa mig lite då och då för att se att jag inte drömmer...




Vi gillar tak i det här landet. Visar mamma och pappa vårt tak. Vi har ett sånt här tak som man kan hoppa från till nästa hustak och jaga varandra (som i filmer. Med eller utan pistol). Cool.

Salta Malacofiskar från hemlandet

Har besök från hemlandet!

Tjohoo!!!

Hade lite svårt att komma på vad jag ville att mamma och pappa skulle ta med sig hit från Sverige. Jag menar, herregud, har ju knappt varit borta två och en halv månad än. Saknar inget särskilt tror jag. Ett nytt Labello "pearl & shine" var det enda jag kom på.

Så tog de med lite (en kasse!) salta malacofiskar och dumlekolor också. För att bjuda mina trettonåringar och mina bo-kompisar på. Fast jag har kassen här på mitt rum. He..he...kanske hade jag saknat Malacofiskar lite ändå. Så gott det var...de hade nog...hrrm....inte uppskattat saltlakrits ändå, amerikanerna...eller hur...?

Krokodiltårar för en brusten (rutten?) värld...

Ok. Ni har läst om förtryck och fördommar förr, men vad jag vet har vi inte löst det hela än, så här kommer ännu en blogg om det hela. håll till godo:

Ser ni mig som förtryckare och kolonisatör? Frågade jag mina klasskompisar (alla svarta, utom jag).

Ja. Svarade de.

Tårarna vällde fram ur mina ögon, på vägen hem från skolan.

Varför?

Hade jag förväntat mig att de tacksamt skulle svara nej, därför att de vet att jag vill kämpa för svartas (såväl som alla människors) rättigheter?
-Jag tror inte det. Förväntade mig faktiskt att de skulle svara ja. Men man kan ju aldrig veta. Jag är ju ändå född in i en kultur där vi anser oss vara "goda" då vi ser svarta (andra kulturer, andra sexualiteter, andra olikheter i allmänhet, samt skänker pengar till behövande) som jämlika, istället för att se det som en fullkomlig självklarhet. Kan inte svära på att jag helt och hållet lyckats göra mig fri från det tankemönstret, även om jag vill. Kanske lika bra att erkänna att jag kommer att ha spår av det i mig så länge jag lever.

Eller, blev jag helt enkelt stött, ledsen och sårad över svaret, eftersom jag inte vill identifiera mig med förtryckare etc?
-Nej, jag tror faktiskt inte det heller. Däremot tror jag att jag MÅSTE identifiera mig med att vara vit, och därmed i viss mån förtryckare.

Tror att tårarna handlade om att det ännu en gång blev så fullkomligt klart för mig hur rätt de har. Hur sant det är med dessa klyftor och hur hopplöst det tycks vara att göra nåt åt det! Sverige är inte ett så rasistiskt land som USA...Bullshit. Tror visst att det är det, men vi är inte lika medvetna om det och det ser ut på olika sätt. Och nu ska jag skriva nåt som min vän Björn kommer jubla över: Vår politiska korrekthet i Sverige hindrar oss från att erkänna våra egna fördomar, och istället får de frodas i lugn och ro under ytan. Vår konflikträdsla och försiktighet hindrar oss från att ta i dessa frågor, av rädsla för att såra. Därmed blir det heller aldrig löst. Säger inte att jag uppmanar till att rasistiska åsikter ska få skrikas ut vitt och brett, men ta bort vår himla försiktighet och låt oss ha en öppen debatt. Och rasistiska åsikter kan i så fall få mothugg.

Kanhända dök också minnet upp av de rasistiska åsikter jag stött på hemma i Sverige (i Stockhom, ja. Men på landsbygen...uj, uj, uj..). Har fått ont i magen när jag hört dem. Nu kopplades de samman till mina afroamerikanska vänner, och genast blev jag, som vit, den som representerar de rasistiska orden...Jag vill inte att det ska vara så här...jag vill ändra...jag vill, jag vill....men hur??? Suck!!!!!

Vårens andra dag...

Igår började våren. Officiellt
Teencenter 17.08, Eric 13 år till Jenny:
E: "´Ey, Jenny...what is Swedish meatballs actually made from?"
J: " Eeehhh....meat..."
E: "´E, a´rigth, but wha´kinda meat?"
J: "Well, like, eh...you know...from cows, kinda.."
E: " ya´mean like beef?"
J: "Oh, yes, beef, yes, that´s right..."
E: "But, ´ey, Jenny, i´ve hear people in ma schoo, tellin it´s made from polarbears...isn´t that true?"
J: "-----" Asflabb...

Jo, det är sant. Sa jag till honom. På måndag ska mamma och pappa bli intervjuade på teencentret. Kanske kommer de att sticka hål på myten jag byggt upp om mitt hemland...

Hade en tvättäkta rappare bakom mig idag, hela vägen till tunnelbanan. Tänk, on beat: "I´m ganna f-ck-n choose ya gonna loose ya, ya, ya m-fck-r, m-fck-r ganna shoot ya, ey ey...f-ck, sh-....." och där tog censuren vid (visste inte att jag hade en sån, men där ser man). Lite paff blir man när nån dansar fram till sin egen rap-sång bakom en...som i en Eminemvideo ungefär...Han hade en del aggression inom sig, grabben. Jag hoppas han kan få ut den genom rapmusiken...

Det har börjat slå ut nu, såg jag idag när jag sprang i Central Park! Påskliljor, Krokus, Blåsippor och såna där gula blommor som växer massor på en buske, vet inte vad de heter. Pilträden var sådär gröna som de är just innan löven spricker ut, och när jag tittade närmare var det knoppar på massor av träd! Men tänk, i Sverige kommer det bli en härlig vår. Med takdropp!

En liten saga...

Det var en gång en man som uttryckte sig lite underligt om sig själv. "Jag är vägen", sa han. Och ingen fattade vad han menade. Även om de inte ville låtsas om nåt. "Följ mig", sa han. Och människorna följde efter mannen. Var och en på sitt sätt, och det var ju precis det mannen menade. Nu var det så att vissa av människorna som promenerade där, tyckte det var roligare att gå i klunga, än att gå ensamma (fast att mannen själv var ensam), och det kanske inte spelade så stor roll. Mannen sneglade bakom sig och höjde lite på ögonbrynet, men lät det vara som det var.

Snart började en klunga av människor som gick lika snabbt, med samma gångstil, att växa sig stor, där på landsvägen, där de gick. Mannen såg lite oroad ut. Han försökte säga till dem att inte bry sig om hur de andra i klungan gick, utan vara fokuserade på sitt eget tempo, sin egen gångrytm. "Det är ingen tävling..." försökte han säga, gång på gång, men det var svårt för honom att göra sin röst hörd bland de skräniga människorna.
Klungan växte, och växte. Snart började den knuffa bort andra från landsvägen. De som inte tillhörde klungan. "Hallå, där..du, ja just du..du GÅR FEL! Fattar´u de´? Du kan inte gå här, du stör OSS, VI SOM GÅR RÄTT!" Den stora klungan blev skränigare och högljuddare, och tog större och större plats av vägen. Många var de som handlöst föll vid sidan om landsvägen, ibland ner i djupa raviner. Somliga skadade sig illa. Klungan blev större och större, snart blev det alltför svårt att hålla den samman, och den splittrades i mindre klungor. Var och en lika skräniga och gapiga i attityden. Allt fler föll av landsvägen, ner bland tistlar, i raviner, i diken. Ibland kunde de ta sig upp själva. Ibland inte.

Mannen vände sig om. Det var tyst. Långt därborta kunde han se hur den stora klungan skränade och gapade, samt irrade omkring som yra höns på den landsväg, som råkat bli hans val av väg just idag. Han tog sig om huvudet och suckade "Det enda jag bad dem var att följa mig. Hur svårt kan det bli? De hade kunnat välja vilket tempo, vilken gångstil de velat, men kolla på dem. HERREGUD ALLTSÅ!"

"Ok, var e han nu då? Nån som vet?" "Ja, han är där borta nånstans, men titta inte på de andra i DEN klungan, de går i helt fel riktning. Det var DEN HÄR VÄGEN han bad oss följa..", "Hallå, du där..vet du vilken klunga du tillhör egentligen? Är du med oss eller mot oss? Va? Svara!" "Ska du va me oss får du allt ta och skynda på lite, vi ska gå närmast honom förstår´u" Rösterna var högljudda och ibland upprörda. Försökte överrösta varandra när de frenetiskt försökte armbåga sig fram på landsvägen i den riktining där de hade sett mannen försvinna bortom kullen.

Så vart hade han tagit vägen nu då, mannen? Ja, han stod ju inte direkt och beundrade sina "anhängare". Sanning att säga hade han vänt tillbaka, smugit förbi den stora skräniga klungan, vid sidan av landsvägen, ner bland tistlar och raviner där de skadade låg. De som blivit avknuffade från stigen. Han mumlade mellan tänderna "Det är ju jag som är vägen. MIG som jag bad dem att följa. Jag skiter väl i den där dammiga gamla landsvägen".

Han satt inne med en del hemliga kunskaper, vår käre man. Han tog hand om de skadade, en efter en. Fick hjälp från en del som befann sig i utkanterna av klungan, en del som inte ens vågat sig upp på vägen, eftersom den stora klungan fått dem att tro att det var så himla svårt. Tillsammans hjälpte de varandra, de sjuka fick tillbaka sina krafter och de började vandra på en stig vid sidan av landsvägen istället. En stig som tog dem över gröna ängar, till vita sandstränder och under svajande palmträd. De hade det trevligt tillsammans. På kvällarna stannade de och hade partaj, spelade Dylansånger och snackade till långt in på småtimmarna. "Det här är livet!" sa en av de fd avknuffade. "Ja, sannerligen, det här är livet" sa mannen, tog en klunk av sin Budweisser och drog ett Gsus på gitarren.

Att ha tråkigt mitt i spänningen

Jag har tråkigt idag...vet att det är absurbt. Hela stan finns ju därutanför. Bara att gå ut och hitta på nåt. Hela mitt liv är ju händelserikt och spännande ju, så jag borde inte ha tråkigt. Men idag har jag lite tråkigt ändå. Jag är trött och orkar inte hitta på nåt, fast att jag vill (dessutom har jag redan varit på en Broadwayshow idag). Därför har jag tråkigt. Igår hade vi skoj däremot. Drack Marguaritas och firade S:t Patricksday. Det är därför allt är grönt på bilderna. Det är det på S:t Patricks day. Då ska man dricka grön öl, fast vi hittade ingen, så vi köpte Marguaritas och färgade dem själva. Ja, ni ser ju hur skoj det blir.

En del säger att man måste ha tråkigt ibland för att uppskatta när det är roligt. Precis som att det måste finnas ondska för att vi ska kunna uppfatta godhet, mörker för att vi ska kunna uppfatta ljus och så vidare. Tycker det är en vansinnig (och tråkig) filosofi. Fast det kanske är sant.

Grönt gör det hela lite kul, ändå...






Om jag fick bestämma helt och hållet vad jag skulle göra exakt nu, för att bli av med tråkighetskänslan, så skulle det vara....hmmm..att köra bil genom USA nedåt sydvästra delen av landet, Texas, Californien mm. Fast jag har ingen bil, så jag får göra det en annan dag. Kanske ska sätta mig och meditera över filosofin om att tråkighet behövs ändå...

Bilderna föreställer: Tiffany, Jag och Tiffany, Jag, Leighanne och Adam, Leighanne.

Autumn in New York...

...why does it seems so inviting?"

Kanske därför att:
Jag har ett gäng fantastiska vänner här, som bidrar till att New York blir en precis så underbar stad som jag upplever att den är just nu. -Fast fantastiska vänner har jag ju hemma med, så det kan ju inte vara enbart det..

Eller för att mina fantastiska vänner säger till mig "Åh, vänta bara till sommaren och hösten kommer!" Sommaren sägs vara underbar i New York. Gratiskonserter i Central Park, liv och rörelse på gatorna dygnet runt (än mer än vad det är nu), sol och bad i Long Island. Hösten med varma dagar, kyliga kvällar med kristallklar luft, kanske en tur till Vermont för att njuta av de skiftande sprakande färgerna på träden, om man inte nöjer sig med färgprakten i parkerna -Fast ändå...vad går det upp mot sol och bad i Stockholms skärgård, för att inte tala om ett kvällsdopp i Ornungasjön? Eller en höstpromenad i Jällbyskogarna?

Så

Kanhända handlar det helt enkelt om att jag är på rätt plats, på rätt tid i livet just nu, och jag vill inte att det ska ta slut redan i maj...


...några av mina vänner, som bidrar till att göra New York till en underbar stad...


...så jag har helt enkelt bestämt mig för att inte komma hem i Maj, utan stanna året ut. Hela jag blir helt lycklig när jag tänker på att jag ska få uppleva våren, sommaren och hösten här. Vintern är den värsta månaden, sägs det, och jag har tyckt att dessa två vintermånader varit helt underbara, så jag ser fram emot kommande tio...

Dessutom håller jag med R.E.M: "Leaving New York never easy..."

Parfym eller konservburk?

Måste bara berätta om min kväll, igår...

Nu vet jag hur de ser ut, de där som bor i de flashiga lägenheterna, åker i baksätet på de flashiga bilarna och allt det, här på Manhattan. De är plastikoperereade, mödrarna ser yngre ut än sina döttrar, har en massa blänkande smycken och VÄLDIGT stela leenden, samt lagom otrevliga mot dem som kan tänkas ha mindre pengar än de själva och inställsamma till dem som har mer...

Jag voulonteerade igår på en välgörenhetsgala. Alltså, en tillställning dit rika, rika människor går för att ösa ur sina fabulösa tillgångar, för att få känna sig som bättre människor för ett tag. Framför allt också för att deras vänner ska se dem som bättre människor. Ok. Det billigaste kuvertet på middagen vid denna lilla tillställning, belägen i Chelseapierområdet (nära Hudson river, och med fantastisk utsikt mot New Jersey och Manhattan) kostade 750 dollar! Före middagen var det en auktion. Jag hjälpte till vid juvelerna. Ett halsband gick för den nätta lilla summan av 9000 dollar. Och då är det ju inte så att den som köpte det lilla smycket hade lagt undan pengar i flera månader för att kunna köpa enbart detta halsband den här månaden...

Jag stod där bakom juvelerna och försökte ha ett lika stelt leende jag. Efter ett tag fick jag istället anstränga mig för att hålla hånflinet borta...ok, jag vill verkligen respektera dessa människor också, men jag kände deffinitivt hur det vände sig i magen på mig. Och helt ärligt kände jag, JAG VILL ALDRIG BLI RIK!! ( Rikare, än jag är nu, däremot, skulle jag inte säga nej till)...All right, man ska inte döma hunden efter håren...rik behöver kanske inte vara synonymt med denna personlighet...

Hur som helst, vi fick i alla fall gratis isvatten...fast jag tiggde till mig dietCoke, och passade på att dricka riktigt många glas. Gick hem vid halvelva tiden, och det roliga var att när jag tog av mig min tältliknande vita t-shirt (som jag också fick gratis), såg jag tydligen rätt representativ ut. Simsalabim förvandlades voulonteeren till en respektabel gäst. Plöstligt sträcktes pralinbrickorna och vinglasen fram mot mig..jag grabbade åt mig ett gäng praliner...sen delade de ut väskor till de rika människorna. Fick med mig en sån med. När jag kom hem öppnade jag den. Den innehöll parfym, dyr choklad, en duschradio(?), och lite annat trevligt.

I den här staden får de fattiga påsar med konservburkar, medan de rika får påsar med parfym och choklad. Är det inte en fantastisk värld vi lever i!!!

Själv surfar jag mellan världarna och plockar åt mig konservburkar och parfymflaskor, beroende på var jag är...(jag tar bara de buckliga konservburkarna, de som the government inte tillåter oss att dela ut i foodpantryn...Men parfymflaskorna, de tar jag bara om de är hela...)

Ett utbrott i livseufori...

"MAN, livet är så fantastiskt vackert, spännande och underbart...tänk vad mycket det finns att göra, som jag inte har gjort än!" Livseuforiutbrottet kom när planet lyfte från Tampa, och jag såg hur palmer och träskmarker blandades med turkosblått vatten, där någonstans inunder mig där jag satt och tittade ut genom fönstret...

Kanske uppstår såna euforiska känslor efter en fantastisk helg med sol, värme. beach, solfaktor 45...


...lugn och ro...jag hoppas ingen mår dåligt av att se min vältrimmade mage Ni behöver inte titta i så fall...:-I´

...palmer...

...grymma jamsessions....det var rock (eller inte så mycket rock den här gången heller, mer folk, alltså amerikansk, inte svensk. D e nåt helt annat d...), det var stämning, det var Dylan...(mmm...just loooovveee musik!!!)




...solnedgångar...

...och framförallt: ett gäng härliga, underbara släktingar!

Trots allt kände jag mig rätt nöjd då flygbussen kom upp ur Lincoln tunnel, mitt bland Manhattans skyskrapor. Jag bor ju här, tänkte jag...hi, hi, hi...Har jag sagt att jag gillar New York, eller? :) men ändå..saknar faktiskt Florida en hel del nu...

Å, jag har en grym solbränna...

The sunshine state

Sa har borde livet alltid vara den elfte mars...

Solen som skiner ikapp med apelsinerna fran apelsintraden, skuggan fran palmtraden som nastan inte ger tillracklig svalka fran den tropiska varmen. Som tur ar kommer en flaktande vind in fran Mexikanska golfen, pa en av vars sandstander jag befinner mig pa en filt och jobbar hart pa min solbranna. Lyckas ganska bra, om jag far saga det. Det ar en solbrand manniska som skriver dessa rader. Efter en fantastisk solnedgang (smog gor solnedgangar valdigt vackra...) ar kvallarna morka men ljumma och ljudet fran cicadorna ar sovande. Luften ar fuktig och luktar gott av tropiska blommor...

Pa mandag aker jag hem till varen i New York. Mitt liv ar inte sa dumt just nu.

Metrofriends...

Jag vill gärna att vi ska vara lite som "Vänner" här (alltså tv-serien om 6 kompisar som delar lägenhet i New York). Jag är deffinitivt Phoebe i så fall. Inte för att jag vill, men för att jag har en gitarr, tycker om rökelse och klär i batik, Leighanne är Rachel för hon är typisk ameriknsk tjej och jobbar på en Coffee shop runt hörnet, (där vi inte börjat hänga än, men jag tänkte att vi kunde göra det snart för att det hela ska bli mer autentiskt). Jesse är helt klart Ross. Den som är mest akademiker och korrekt. Dessutom har han samma hårfärg som Ross. Fast Jesse ville inte vara Ross. Ross är för töntig tyckte han. Frågade Kevin om han ville vara snygg men dum (Joey), och så länge han får säga till folk som kommer hit och hälsar på, att han är från Sverige (Göteborg närmare bestämt, fast det kan han inte säga, så jag talar för honom), så är han ok med det. Shooney= Monica. Tävlingsinriktad och målmedveten. Dock blivande advokat och inte kock. Men vi saknar en Chandler!!! Thala, som flyttar på måndag, skulle kunna få hoppa in...hon är visserligen tillsammans med Jesse (Ross), men då har vi ju fixat intrigerna, eftersom det inte finns några övriga intriger att ta av...Vi har en soffa också. Det har de i vänner också. Ok. Det är kanske lite krystat...fast ändå, jag tycker det är en bra idé...Metrofriends. Äh, borde berättat om min dag vid Ground Zero istället..va fasen..

Can you feel the beat sister...

Har du också haft mardrömmen, att du befinner dig i en folksamling, och så ber någon dig att ställa dig upp och säga nåt, eller spela nåt, och du är inte förberedd ett dugg? Det hände mig igår. Ok, nu blir det långt, så den som vill kan sluta läsa nu.

Klockan tio i går förmiddag hämtade min klasskompis Fred upp mig i sin bil för att ta mig med till kyrkan där han är pastor, en Hebrew Pentecostal church i Brooklyn. Att de är Hebrew Pentecostal, betyder att det är en pingstförsamling med anden och hela den biten, men de firar Sabbath, Passover och alla andra judiska högtider. Jul, Påsk och gudstjänst på söndagar har man tagit avstånd från av politiska skäl. De är också mycket strikta med att kvinnorna måste bära kjol (som slutar nedanför knät), han predikar också starkt att kvinnor inte får bära smink eller örhängen. Sneglade ner på mina rödmålade naglar och min turkosglittrande ring, som matchade väl mina örhängen för dagen. Kjol hade jag lyckats låna en i alla fall...

Församlingen bestod av en liten, tapper, men o så trevlig skara, och de droppade in en efter en. Gudstjänsten, som starade omkring tolv, började med sång, vända åt öster läste vi sedan budorden och sjöng den hebreiska Shamah, först på hebreiska, sedan i översättning: "Hear o Israel, the eternal one is our God..." Därefter satte bibelstudiet igång. "Är vi (tror i och för sig inte att jag räknas dit, enligt dem), som är räddade, fria från synd, eller syndar också vi..." Jag satt där och lyssnade, iaktog med stort intresse, svarade när "sister Jenny" ombads att ha en åsikt, men till största delen satt jag bara och höll INTE med om särskilt mycket..KLOCKAN FYRA var bibelstudiet slut. Tio minuters rast, sedan var det dags för Gudstjänst. Den RIKTIGA gudstjänsten. Nu hade det droppat in mer folk. Kanske ett tjugotal. Vi började återigen med sång, shamah mm. Och JEEEZZZ vilken sång det vart nu. Vi snackar gospel, vi snackar äkta pingsttanter som hoppar i bänkarna så svetten rinner och som har "andliga ryckningar" i hela kroppen. Vi snackar drag! Livets ord, släng er i väggen...och detta var tjugo pers...jag log och kunde faktiskt inte annat än att sjunga med och "feel the beat". Plötsligt ombads "sister Jenny" att "säga nåt". Oups. Talade om att jag kommit ända från Swiiideeen och att jag var så glad och tacksam för att få vara här, och att jag studerar "Emerging issues in world Christianity" med Pastor Fred, och att jag "hopefully will be a pastor in the Lutheran church one day". "Amen!, Bless her lord!, amen! Hallelujahhh!", sa dom.

Efter en riktig gospelpredikan (som handlade än mer om skuld, skam och andra "trevligheter"), som hölls av Fred, nu iklädd en fantastiskt snygg svart kaftan med guldbroderier, gick assosiate pastor, hans fru iklädd en näst intill lika vacker kaftan, fram till predikstolen: "Nu ser vi fram emot att få höra vår gäst, sister Jenny, spela flöjt för oss..." What? Jag..eller vem? hann jag tänka...men det var inte så mycket annat att göra. Tog min flöjt och spelade första bästa "psalm" jag kom på. Det blev "Uti vår hage...", kom på efter tre toner att "oj då, det här är ju ingen psalm..." "This is a very old Swedish hym... i mean piece of music..." Tur att de inte frågade efter vad den handlar om...

Efter gudstjänstens slut och efter att en kvinna, ursprungligen från Ghana, berättat om hur viktigt det är att behålla sin identitet som svart (vilket jag lyssnade på med stort intresse, och återigen fick ett sting av det den där obehagliga känslan av att vara vit europé, samlat ihop ett dussin frågor i mitt huvud som jag inte ska ta nu men som ledde till en varm inbjudan till Ghana), var klockan sex. Vi gick upp en trappa och åt middag. Sedan, så fort som möjligt, var det dags för körrep, som Freds son Jeremy höll i. Värsta gospelkören (åtta pers), och värsta coola souliga bandet. Och jag spelade flöjt!! Har alltid drömt om att få spela jazz/ improvisationsflöjt, men har liksom aldrig fått bra tillfällen. Nu hade jag det. SHIT vad vi rockade!! Eller, ja soulade, funkade, gosplade, jazzade kanske. Inte så mycket rock...I´m a jazzflutist...Oh, yes, sister you are! Inget "svenskt övervakande ont öga" som säger att "du kan inte", bara tillåtande afroamerikansk SOUL...och ja, jag kunde..I could feel the soul, I could feel the beat...Klockan var halv tolv i går kväll när Jeremy släppte av mig här hemma på 40th/ 9th. Jag är trött idag.

Det var en så märklig känsla. En lång, lång dag. Massa människor som står för saker som jag bara mår illa av när jag tänker på. Så mycket som handlade om lydnad, diciplin, synd, skam och skuld...ja allt det där som jag anser många gånger förminskar oss. Hur kvinnor ska och framför allt INTE ska klä sig och bete sig...ja, jag hade ju kunnat gå igång som bara den. Ändå upplevde jag dessa människor som så varma och öppna och välkomnande, att jag verkligen genuint tyckte om dem. Ändå var det här jag upplevde en såpass tillåtande atmosfär att jag helt oförberedd kunde ställa mig och säga nåt, spela ett flöjtstycke, och improvisera på min flöjt. Sådant jag alltför ofta känner mig alltför blockerad för att göra. Insåg ännu en gång att vi människor är så olika, att det kanske inte finns en minsta liten chans att vi någonsin ska kunna komma att kunna leva helt sida vid sida...jag vet inte...Jag vill aldrig upprepa historiens misstag genom att komma som den "upplysta europén" och tala om för andra att de har fel...men ändå, hur ska jag kunna acceptera detta i mina ögon människoförminskande, skuld och skambeläggande...Trots denna till synes omöjliga ekvation, så fashineras jag av alla dessa olikheter, alla dessa olika kulturer och åsikter och livsfilosofier. Tror vi på samma Gud, jag och Fred...? Hmmm...

Kyla

Kallt idag. Kallt kallt kallt..Avenyerna är riktiga vindhål..Vinden får fart ända långt upp på Manhattan och blåser hela vägen ner, och fortsätter garanterat blåsa en bra bit till..Inget vidare att gå där då. Promenerade ändå med Pia runt i the Village hela eftermiddagen i vindpinan (och pratade Svenska första gången på en vecka, konstigt). Tog en fika på ett café bredivid några italiensktalande herrar...Gosh vad snyggt det är med italienska ( och en del italienare, kanske...). Hittade en massa butiker där jag ska shoppa när jag får en stabil inkomst...Middag på Little Bombay sen. Tänk vad mycket gemensamt man kan ha med nån som man lär känna av en tillfällighet, i en te-butik i Stockholm...Hem i vindpinan. Varm dush, stor kopp te, sängen. Tre filtar, tack. Zzzzzzz....Älskar Manhattan ändå, trots att det nu råkar va kallt idag. Och så åker jag till Florida om ...fem dagar!

Ashwednesday

Vad tänker du om du möter någon med en grå, suddig fläck i pannan? "Oj, då..mekat med bilen och glömt tvätta dig innan du kliade dig i pannan..", kan man tänka. Vad tänker du när du möter en andra person, också med en grå fläck i pannan? "Oups, du också...", kanske? Men idag sprang alla människor på stan omkring med en grå fläck i pannan. Efter att ha mött ett halvt dussin "gråfläckiga människor", och det innan jag ens kommit fram till 7th avenue, slog det mig att det är askonsdag. Första dagen i fastan. Man går till kyrkan och får aska struket i pannan för att påminnas om att vi kommer från jord och en gång "ska till jord åter varrda". Ashes to ashes...Kind of serious days, theese days. Kanske inte är så dumt att tänka på livets allvar ibland ändå. Livet är ju inte bara oseriöst och okomplicerat. Har nog aldrig ens reflekterat över askonsdagen förut. Men uppenbarligen gör många New Yorkers det, upptäckte jag idag.

Welcome to my place

All right, nu har jag städat lite. Så här bor en kosmopolitisk teolog, som extraknäcker som Superwoman, i New York

En läshörna, en ikon och en ljusslinga...









...är allt vad en... ...superwomanteolog behöver. Gärna också en bakgård, med Empire State som skymtar till vänster... Bilden längst ned visar bilarna och bussarna utanför mitt fönster, vars oväsen jag numera sover gott till på nätterna.

Med taxi genom Manhattan...

Hamnade på fest i Brooklyn i helgen igen, fast en annan typ av fest än förra veckan. Mer av det flottare slaget än det galna (beroende på hur man räknar förstås). Flott lägenhet, flotta människor och flotta drinkar den här gången...Taxifärd hem, över Brooklyn Bridge, genom Manhattan i natten...Nöp mig i armen för att se om jag verkligen var här, eller om jag skulle vakna upp nånannanstans. Fast jag var kvar i caben. Taxifärden fortsatte ända hem till 40th and 9th.

Kosmopolitisk teolog...

...är nog vad jag är...



I dessa byggnader låter jag mig inspireras, utmanas och törsta efter teologisk kunskap. Här, på samma plats där Paul Tillich och Dietrich Bonhoeffer en gång verkade, på flykt undan Nazitidens tyskland, tar jag min tillflykt in i teologins värld. Suger in kunskapen från mina 27 böcker och känner hur visheten växer och frodas inom mig...





...som tur är finns det så mycket att uppleva även utanför denna vackra byggnad, att det krävs ganska mycket för att bli "teolog utan verklighetsanknytning" i denna kosmopolitiska stad...

För er som inte vet vilka Tillich och Bonhoeffer var kan jag säga att det inte gör så mycket om ni inte är teologer. Är ni teologer däremot säger jag: Gå genast hem och läs på er systematiska teologi...Båda gubbarna hade dessutom mycket bra att säga...

Förresten är jag kanske nästan superwoman ändå...mitt sår har nästan läkt. Och jag lovar det var DJUPT! Måste varit väteperoxiden... Så den som hade hoppats på en rapport från amerikanskt sjukhus får göra den erfarenheten själv för jag tänker då inte ge den...däremot kommer jag snart rapportera från amerikanskt fängelse...Nu blev ni nyfikna va? Visste ni förresten att jag har åkt fransk polisbil, när jag bodde i Paris...ha, ha, ha....nu säger jag inte mer...

Superwoman

Pröva aldrig att bända upp en halvöppnad konservburk med händerna. Jag gjorde det. Fick ett djupt otäckt sår i handen. Ser det inte bättre ut imorgon kan jag snart berika er med ännu en av mina USA-erfarenheter. Nämligen den att besöka amerikansk läkare...to be continued...

A piece of the big apple...

Måndag och jag är heeeelt slut...hmm..funderar över vad jag gjort i helgen...

Hade inget att göra i fredags, så jag tog en tur med Staten Island färjan. Olyckligtvis tog mina kamerabatterier slut precis när jag skulle fota Statue of Liberty. Köpte nya på Staten Island, men de funkade inte. Så jag får fota henne en annan dag. Gick förbi Ground Zero på vägen hem. För tio år sen stod jag där, fast några hundra meter upp i luften...läskigt...faktiskt. Det tog tag i mig...

Gick med Jesse för att kolla på Darwin på Naturhistoriska i lördags, men det var tre timmars väntetid, så vi gick och drack rävgift istället (amerikanskt kaffe). Sen åt vi hamburgare med Kevin. Sverige vann visst hockeyn. Kollade inte på det. Borde man kanske gjort.

Spelade spelet "Would you rather..." med en galen familj på deras släktmiddag i Coney Island igår (alltså, de var inte motorsågsmassaker-galna, utan mer amerikansk-komedi-typ-eddiemurphy-stuk-galna). Kom därifrån ca tio timmar senare än vad jag hade tänkt mig. Coney Island ligger dessutom låååångt bort. Sista utposten innan Atlanten..och det blåser och är snorkallt. Fast havet var fint! Innan dess var jag med Linda (vars släkt det var som hade middagen), i hennes kyrka i Brooklyn. En karismatisk afroamerikans baptistkyrka. Mycke gospel och såna där svar/hejapå-utrop, som "oh yes", "yes lord!", hela tiden. Inte mitt stuk riktigt. Fast en störd grej är att jag är mycket mer öppen för såna sammanhang här än jag är i Sverige. Är det inte konstigt hur man funkar, så säj...

"Would you rather have a foot long eyelash you can never pluck, or an earlobe the size of a basketball?" Fundera på d ni...

Måste va coney island som tröttade ut mig...

Jenny goes preaching

Att vistas i ett annat land ger perspektiv. Kanske handlar det inte så mycket om att lära sig om en annan kultur (för det tar lång tid, oerhört lång tid), som att lära sig om sin egen. Att höra talas om sin egen kultur på ett sätt man inte är van med. Att förfasas över det, för att sedan närma sig och förhoppningsvis våga omfamna den igen är kanske till och med en del av processen att närma sig den andra kulturen.

Har skämts över att tillhöra en världsdel som koloniserat och förtryckt, många gånger under min vistelse här (drar en lättnads suck ibland över att Sverige ändå aldrig hade några kolonier att tala om..men det hjälps inte alltid..). Min uppfattning är att såren från denna tid, sitter djupare i människor, än vad jag någonsin märkt att minnet av den gör i Europa. Men jag kan ju ha missat nåt..Påminns om hur min egen okunnighet så lätt skulle kunna få mig att agera och säga saker som är nedsättande och förtryckande. Utan att jag menar nåt illa. Okunskap och omedvetenhet om sina egna fördomar är farligare än medvetet förtryck. Jag har ton av okunskap och omedvetna fördomar.

Man märker sånt som ensam blåögd och vit på en middag i Harlem, med sju svarta, politiskt medvetna kvinnor. Man märker det i en klass om världskristendom, som ensam vit bland sju svarta män.

Men jag hjälper ingen med att skämmas över att vara europé. Jag måste erkänna mitt arv, och de fördomar som min kultur fört med sig och jobba mot dem. Med stolthet hoppas jag sen att jag kan vara med i kampen MOT förtryck och fördomar. Precis som JAG är. Trots att det nu råkar vara vit, europé, medelklass och kristen!

Carpe Diem

En liten kort resumé av första månaden i min drömstad på jorden:

Under denna månad har jag samlat på mig 27 nya telefonnummer i min nya mobil, vilket betyder att jag har lärt känna MINST 27 nya människor, och då har jag deffinitivt inte tagit numret från alla...Har blivit bjuden på middag av säkert tio av dem, har insett hur lätt det är att förväxla Sverige med Schweiz, eller varför inte med Nederländerna, och hur litet, obetydligt och okänt Sverige faktiskt är bland en stor del av världens befolkning (eller så är det bara bland de 23 som jag känner, och de vet ju vad Sverige är nu)..varit ute och sprungit tolv gånger, varav de flesta gångerna i central park, sett fem filmer, läst fem böcker, har hunnit irriterats över min egen "svenskhet" fler gånger än över amerikanarnas "amerikanskhet", känt mig glad och stolt över att vara svensk, frustrerats femtioelva gånger över att jag inte kan uttrycka mig exakt, precis som jag vill på grund av att jag inte pratar engelska lika bra som jag pratar svenska, för jag vill prata som en "nativeamerican" NU!!! Lärt mig manhattans t-banesystem, dvs hur man tar sig fram med express och local train på snabbast möjliga sätt, skaffat bankkonto, skaffat mobiltelefon, gått och klippt mig och blivit nöjd, kännt att jag är på rätt plats på jorden och känt meningsfullhet över det när jag vaknat på morgonen, typ 31 gånger, köpt digitalkamera som jag ännu inte riktigt orkat koppla ihop med min dator för att jag faktiskt AVSKYR att lära mig tekniska saker, insett att jag älskar att plugga teologi, stört mig på att Duane Read (som 7eleven ungefär) inte har nåt att köpa som INTE innehåller socker, insett hur många likheter man kan ha med någon som är född på andra sidan jorden, insett hur många olikheter man kan ha med nån som är född på andra sidan jorden, insett hur värdefullt det är att ha en massa fina vänner i Sverige som man kan tänka på när man ibland känner sig som en outsider i ett annat land (och som läser och kommenterar ens blogg! i mail eller på bloggsiten..).

Sammanfattningsvis kan jag säga att min känsla just nu är att världen är full av underbara, fantastiska, intressanta och spännande människor! Ju fler jag träffar, desto mer fashinerad blir jag! Behöver kanske inte ens påpeka att min första månad här varit rätt "busy", om man säger så. Och med mina planer och beräkningar kommer det att fortsätta så ett tag tilll..Resumén blev visst inte så kort...men i proportion till allt som hänt så är den väl det...Carpe Diem må vara ett välanvänt uttryck, men jag tror att det finns en orsak till det...

Lamslaget...what?

När jag vaknade i gryningen den här morgonen var det till åska och blixtar, samt ljudet av plogbilar! Mycket märklig kombination...Ni har väl läst och hört om det redan, men vi har snö! Massor av snö!! Och New Yorkarna är lyckliga!!! Hela Central Park var fylld av lyckliga New Yorkers med pulkor och kameror idag. Parken, som är sagolik annars, var något av en Narniavärld idag med sina snötäckta gatulyktor. Svenska tidningar skriver dock som om vi skulle befinna oss i katastrofområde, läste jag...inte vad jag har märkt..."Livsfarlig snöstorm"...möjligt, men jag lever i alla fall, trots att jag inte hållt mig inomhus. T-banan gick som vanligt, mer än vad den skulle gjort i Stockholm med så här mycket snö..Livsfaran låg väl i och för sig i den oskottade trappan ner till t-banan, som var fylld av packad snö, som man lätt kan halka och slå sig på...Livsfarliga är också alla de amerikanare som handlöst kastar sig raklånga så fort de hittar en orörd snöplätt...Herregud....jag menar, det är SNÖ, fruset vatten...kristalliserat h2o...Hallå??




På väg till BBQ-middagen...Brett, Tiffany, Ernesto, Marc och jag (bakom kameran, alltså)... ja, ni ser ju genast hur farligt det verkar...

Snow Square

Narnia...mmm...

New Yorkarna tog med sig kameran till parken idag...


Snökrig...





...and defeated...








All right, jag började väl kanske också tycka om snön lite grann sen...fast jag kastade mig aldrig HANDLÖST i den. Ok?

"...she went to Florida..."

Ibland lyssnar på musik och så hör man textrader..."Can you hear the hellicopters? I´m in New York...the city sunsets over me.." "Watching the ligts flush in Manhattan, I see the five bridges, the Empire State building.." (PJ Harvey: The mess we´re in (feaut Thom Yorke(!!), resp. You said something). Mmmm...Jag ser dem också, broarna och Empire State building (fast ser bara Empire State från mitt fönster, broarna ligger på east side. För många skyskrapor ivägen för att jag ska se dem)

Var i Harlem idag med Thaala och Jesse. Vi kollade in African American art (afroamerikansk konst lät så beige, så därför skrev jag på engelska) på The Studio Museum. Februari månad är Black History Month, då uppmärksamhet riktas åt afroamerikaner som gjort framsteg på olika sätt. Var på en utställning om slaveriet sen på NY public library i Harlem. Kände mig som den lilla svensken som just klättrat upp ur ankdammen när jag kom in där och såg de gamla dokumenten som listade dessa människor som kreatur, hur dokumenten hade en linjerad rad där "slavens namn och ålder" skulle fyllas i, samt säljarens namnteckning där han garanterade att "slaven var arbetsduglig". Han kunde nämligen få böta annars (ja, inte slaven utan säljaren), järnkättingarna som faktiskt suttit runt dessa människors halsar osv. Det var som att jag fattade först då att det hela verkligen har skett, att det inte bara var Patrick Swayze som var snygg i en tv-serie för väldigt, väldigt längesen (ja, inte så länge sen som slaveriet ägde rum, men åttiotalet börjar väl ändå bli ganska längesen nu?) Det var en ganska ruggig upplevelse faktiskt. Också för att jag själv kände mig så himla naiv och skyddad från världen...och, ja, så himla.....svensk...lite präktig, så där, jag vet inte...

"These are the hands that built America, yhe Irish, the Blacks, the Chinese, the Jews, Korean, Hispanic, Muslim, Indian...There's a cloud on the New York skyline, innocence dragged across a yellow line" (U2- The hands that built America")

"...she went to Florida.." (Joni Mitchell- Rainy night house), ja, ja.. resten av texten passade inte, men hur som helst beställde jag biljetter idag för att åka till Florida om en månad. För att: "see my folks, down there!" Tänkte få lite sol också på min bleka hud...gött!

Lika men ändå olika

Även i New York snuvar skolans godisautomat dig på pengar. Även här försvinner mat från det gemensamma kylksåpsutrymmet (fast det var av misstag visade det sig sen)...Börjar inse att New York och Stockholm inte är helt olika, trots allt. Men New York ÄR coolare. Mycket coolare...Stockholm är kallare...och vackrare tror jag. Eller jag vet inte, det är ju liksom lite svårt att jämföra i det avseendet...vackra på olika sätt kanske man kan säga. Jag tycker det är fint med skyskrapor. Och neon som jag skrev i en kommentar härromdan. Fast rent vatten och broar och, ja ni vet ju hur Stockholm ser ut..det är ju också fint, fast på ett annat sätt...

Tänkte på en sak idag, på t-banan hem. Så ofta man tänker att det finns så många farliga, oärliga människor i en sån stor stad som denna och så håller man hårt i sin plånbok och litar på ingen. Och jag menar, det är ju klokt, så mycket människor på så liten yta, klart att de oärliga och potentiellt "farliga", också blir fler! Men tänk vad många ärliga, snälla och på alla sätt fantastiska människor, det också finns på denna yta, som man möter på gatorna, i tunnelbanan, i mataffären...oftast utan att man vet det. Kanske möter man på fler under en dag än vad man gör under en hel vecka i, säg Alingsås. Och då menar jag inget ont om Alingsås, bara tog det som ett exempel för att det bor ungefär lika många där som det gör i mitt kvarter...

Bar hem en TUNG kasse med kurslitteratur idag. Avsevärt mycket tyngre än någon kasse med kurslitteratur jag någonsin burit hem tidigare. Tredje dagen i skolan. Kommer bli bra det här.

Peter Pan och jag

Min skola är en klosterliknande stenbyggnad, långt upp på Broadway, mitt emot Colombia universitetet. Och jag har Peter Pan som lärare. Här i Disneys sagoland kan nämligen allt hända!

Stjärnstofftet frasade omkring mig i morse då jag skyndade fram genom långa gångar, uppför vindlande stentrappor via det höga, borgliknande tornet och fram till sal 303, där jag skulle möta Peter Pan. Där, vid det kvadratiska träbordet, framför fönstergluggen, satt han. Men det var inte någon grönklädd älvliknande syrsa. Till min besvikelse var han en helt vanlig, skallig och korpulent man, med glasögon och född i Sydkorea. Uttalet av hans namn var dock identiskt med sagans Peter. Min besvikelse byttes snart ut i förundran. I stället för sjörövaräventyr och skattjakter, tillbringade jag och mina studiekamrater förmiddagen med att lyssna på Phan som introducerade oss i kursen om Asiatiska perspektiv på Kristologi. Gosh, vilken intressant kurs det verkar att bli! Den store vite mannens ensamrätt på Kristus har tack och lov upphört för länge sen. Fast ändå så undrar man ju ibland...

...det hade ju varit kul med lite sjörövarmyteri och så också, förstås...får väl ta mig till Harlem i stället, och se om jag hittar några "wild guys" där...ha..ha...

(Ok, mamma..jag skoja..ok!)

Superbowl, stjärnklara nätter och mångfald

Pittsburgh vann Superbowl. Jag vet inte ett dugg mer om amerikansk fotboll nu än jag gjorde innan att ha sett mitt livs första superbowlgame. Ärligt talat gick jag efter det att Rolling Stones spelat i pausen. Känns skönt att kunna stryka amerikansk fotboll från listan över saker jag skulle kunna bli passionerat förälskad i. Sen har jag förstått att Superbowl handlar mer om att käka junkfood och kolla på alla nya reklamfilmer som visas i pausen än om själva fotbollen.

I helgen kunde jag se stjärnorna på natthimlen (vilket inte går på Manhattan. Om man ser nåt som blinkar på himlen är det flygplan) och sova utan att störas av tung traffik utanför fönstret. Befann mig på retreat med min skola, näst intill på landet, upstate New York (inte New Jersey som jag skrev tidigare. Ber om ursäkt för dålig kunskap i geografi. Å andra sidan tror folk här att jag kommer från Schweiz, så det står 1-1 i dålig geografikunskap mellan mig och amerikanarna). Faktum är att jag sov mycket sämre där än jag numera gör här, så denna kväll ser jag med glädje fram emot den godnattsång som långtradarna ska ge mig...

Mångfald bland människor var vad jag upplevde i helgen när jag mötte folk från min skola. Jag blir så glad när jag ser allt annat än likriktadhet. Olikheter och mångfald berikar!!! Olika kulturer, etniciteter, religioner, trosinriktningar, åldrar, sexualiteter, social status...självklart kan det vara slitigt och provocerande, men ack så utmanande och utvecklande! Dessutom speglar det vår verklighet! Fram för mångfalden och modet hos oss att våga möta annorlunda människor med öppna armar istället för att vilja göra dem till kopior av oss själva!

Ps...om man klickar på bilderna i förra inlägget, så blir de större...om ni inte har märkt det. Ds.
Ps 2....jag börjar skolan imorgon. Borde jag va nervös???? Hmmm....Ds2.

Softardag

Soft dag idag. Sprang i Central Park på morgonen. JAG FULLKOMLIGT ÄLSKAR DEN PARKEN!! Min favvoplats på jorden just nu! Hängde i Bryantpark sen med ett People-magazine. För att träna engelskan. Som bonus fick jag information om huruvida Aniston har kommit över Pitt, eller folkets åsikt angående om Jolie och Pitt ska gifta sig eller ej (65% ja, 35% nej).

Gick till bibblan sen och läste lite Augustinus. Klockan sex stängde de, så då var vi tvugna att gå ut. Hade ju tänkt sitta där några timmar till. Istället råkade jag hamna i ett trevligt shoppingstråk när jag var på väg hem. Mmm...tänk vad mycket saker det finns som jag behöver, som jag inte har. Än...Jo jag vet. Jag är väl medveten om min dubbelmoral. Upprörs-över-de-ekonomiska-orättvisorna-men-skulle-mycket-väl-kunna-bli-shopoholic-om-hon-hade-pengar: C´est moi! Är själv mycket väl medveten om det. Får se vad jag ska göra åt saken. Shoppar så länge...SUCK...antar att det väl är där en del av problemen i världen ligger...usch ja...


I alla fall så är det slut på softarlivet nu. På måndag börjar skolan! Imorgon åker jag på retreat med folk från skolan, över helgen. Blir nog nice tror jag. Ska bli varmt i helgen, 55 grader F, vad det nu är i celsius. Typ, rätt varmt.

Bilderna föreställer från ovan: Bryant Park, Ett av de två marmorlejonen utanför New York Publik Library samt Taxibilar en onsdagkväll på Manhattan.

State of the Union

Det har regnat idag. Ok, nöjda nu? Ingen vårvärme mer... Bush höll sitt "State of the Union"- tal på tv, och jag har tvättat. När jag var inne i en affär, på stan idag, kom det fram en kvinna och undrade om jag bodde i New York. Ja, svarade jag, för det gör jag ju. Hon undrade sedan om jag var intresserad av att börja jobba på hennes företag om det gav mig MASSOR med mer pengar än vad jag får idag. Tänkte att jag skulle i princip kunna ta vilket jobb som helst, och jag skulle tjäna mer än vad jag gör nu, fast det sa jag inte. Nej tack, sa jag. Nähe, sa hon, eller nåt liknande på engelska. Vem vet, kanske missade jag min chans till ett rikt och framgångsrikt liv...Eller så inte.

Bra sak: Jag har vant mig vid ljudet från alla stora lastbilar med tomma flak som kör förbi på gatan utanför, och sover gott, utan jetlag! Bra sak 2: Mina roomies skrattar också rått åt Bushs "onda mot goda" snack. Bra sak 3: Jag gillar att vara ute och springa när det regnar. Särskilt i Central Park.