En annan nykar...

Teencentret 4.15pm:

Dorrklockan ringer, vi trycker pa knappen for att slappa in vad vi tror ar en tonaring. Istallet for bullrande springande steg ar det hasande steg som hors fran trappan och in genom dorren kommer en till synes gammal kvinna med slitna klader, ihalig och dimmig blick, krycka under hoger arm och haltande gang.

"Hej, ar det har for tonaringar?" frar hon Katie och mig, som ser med formodligen ganska sa forvanad min fragande pa varandra och pa henne.
"Ohh...jaaa"
Kvinnan berattar att hon ar konstnar och har sett ungdomar ga in genom dorren. Sa hon ville komma hit och kolla laget. Hon ber om en bit papper for att kunna rita nagot. Katie och jag ar fortfarande oforstaende och vara hjarnor gar pa hogvarv for att fa koll pa situationen samtidigt som vi ser ut som fagelholkar...

Hon berattar for oss att hon ar fran Virginia, har varit i NY i fem dagar och ska ta bussen tillbaka nu, narsom helst. Tydligen var New Yorkvistelsen lyckad, for igar hade hon mott en man, Robert Dixon, i ett gathorn och de hade blivit stortforalskade och gatt och gift sig. Nu skulle han folja med henne till Virginia, fast han ville inte folja med till teencentret eftersom han tyckte att det var for tonaringar och inte for fyrtioaringar som de. "Men han ser ut som 20", forsakrade kvinnan vars namn vi inte visste, och menade att han visst skulle passa har. Sjalv, menade hon att folk alltid tog henne for 22, trots sina 40 ar. "Well, that´s great", nickade Katie och jag instammande, fortfarande med fagelholsklooken pa vara ansikten. Efter att ha berattat for oss om Robert som nu, trots att de bara kant varandra en dag, ar mannen i hennes liv, foreslar vi att Katie ska hjalpa henne ut, och ocksa traffa Robert.

Nu finns inte Robert pa gatan utanfor. Kanske ar han runt hornet, som kvinnan sager eller sa finns han bara i hennes huvud men Katie far ut henne i alla fall. Efter sig lamnar hon sin teckning. En streckgubbeteckning med en jordglob och en "glad sol" dar det star: " God´s focus is all around u". Av signaturen att doma heter denna markliga kvinna "Faith, hope & Charity".

Vi fick oss ett rejalt asgarv, Katie och jag da hon kom tillbaka. Vi var tvugna att satta upp teckningen pa vaggen som minne av denna nyfunna van fran Virginia.

Numera gar vi alltid ner och oppnar for dem som ringer pa. "En saker plats for tonaringar att vara pa efter skolan", ar vad vi erbjuder. I skenet av dodsskjutningarna i Pennsylvania far den har lite lustiga historian ratt otacka undertoner. Men anda, Faith Hope & Charity, visst ar det ett underbart namn?