Envis bland andra envisa

På coffe shopen, dag II:

Plötsligt rycktes stolen, där jag lagt min väska och stödde min fot på, undan bredvid mig där jag satt vid fönsterbrädsbordet och skrev. En himla tönt med bakåtkammat hår och glasögon som fick honom att se smart ut, var det, som hade bestämt sig för att han skulle sitta och äta sina två chokladkex där.

"You can always ask, first", sa jag och tittade med en lätt irriterad min upp från min dagbok.
"You shouldn´t have put your bag on the chair you´re not sitting on", sa han och demonstrerade för mig hur han HÄNGDE sin väska bakom sig på stolen han satt.
"I don´t see any problem with that, as long as there are other chairs that not are occupied", sa jag och visade på de 25 andra tomma stolarna, varav tre av dem var på andra sidan om mig.
"I think that´s a problem, ´cause I want to sit on that chair" sa han och öppnade plastförpackningen på sitt ena chokladkex.
"Well, i don´t have a problem with you sitting there, but you could have asked..." sa jag och fortsatte skriva.
"But you shouldn´t keep your stuff on the chair beside you. ´Cause if you keep your stuff there, you´ll be interrupted all the time, as people are asking to sit there", sa han och tuggade frenetiskt på sitt kex, med antydan till ett leende i mungipan.
"It doesn´t bother me at all. If it would, then I should have stayed home" sa jag stirrandes ner i boken, med uppenbara besvär att hålla leendet borta.
Han suckade djupt...
"If people stayed in their homes, we wouldn´t have to deal with war and that kind of stuff..."
Han åt upp sina två chokladkex. Samlade ihop smulorna, reste sig och sa med dramatisk röst:
"I hate to leave, but I must!"

Vi skiljdes som vänner. Han försvann leende ut i folkvimlet på gatan. Jag avslutade min is te och satte punkt för dagens funderingar och tankar. Med ett, vid det här laget, ganska så stort leende, gick jag ut i folkvimlet jag med. Fast åt andra hållet.