Down by Hudson river

Vattnet ligger näst intill spegelblankt. Krusningarna från båtarna som gungar i takt med varandra ute på floden är obefintliga. Asfalten, jag springer på, är täckt av miljontals små vita kronblad, nyss nedfallna ner från körsbärsträden.

Körsbärsträden sträcker ut sina kronor över mitt huvud.
Människor sträcker ut sina kroppar i mjuka chi-gongrörelser, på gräset mellan träd och blommor.

Det är varmt och fuktigt, trots att det är tidig morgon. Solens strålar anas bakom skyskraporna på Upper West Side. New Jersey på andra sidan floden, badar däremot redan i solljus. En stråle blänker till i en skyskrapas fönster och når min ögonpupill. George Washington Bridge skymtar borta i diset.

Jag vänder vid 96e.

Det är stilla. Det luktar asfalt, gräs och havsvatten mot gammalt trä. Bruset från motorvägen är ganska nära, men det är ett slags monotont ljud, som mest är behagligt, inte störande.

Henry Hudson parkway svävar på gröna pelare, i luften ovanför mig när jag kommer längre söderut. Snart närmar jag mig pierområdet. Här blir trafiken påtagligt bullrigare. Jag springer parallellt med West Side Highway nu. Till vänster om mig har solen nu stigit så högt att den blänker i skyskrapornas tak.

Jag korsar motorvägen, ger mig av in mot avenyerna. In mot livet, skyskraporna och rörelsen. Korsar mellan gator, avenyer, bilar och människor som skyndar till sina jobb.

Den lugna morgonen har just blivit dag, fredag den 5e Maj, på Manhattan.