...Mrs Peaches just wanna say hello...
(Hon blev hämtad av fem polisbilar sen, efter att ha hotat att slänga whiskeyflaskan i huvet på servitrisen. Fem polisbilar. Med sirener. Och cops m pilotbrillor. Det var visst en daglig procedur i sömniga Jackson, Mississippi)
Har precis kommit hem från "The Deep South". Känns som jag varit borta i veckor. Den djupa södern är verkligen djup. Under en veckas tid har vi rest, 9 New Yorkers, i en van, från Montgommery, Alabama, via Jackson och Vicksburg, Mississippi upp till Memphis, Tennesee, och sen tillbaka igen. Resan har inte enbart varit geografisk, utan även historisk, andlig, medmänsklig...och tja, kulinarisk kanske, o en massa annat...
Rasism är komplext. Förståelse för olika kulturer är också komplext och jag har bara börjat nosa på förståelsen för det hela. Jag tror att jag i och med denna resas slut just påbörjat en annan resa, som jag inte riktigt vet var den ska sluta...vi får se. Jag snackar om nån slags livsresa tror jag. Jag är fylld av spänning i alla fall. Måste bearbeta det här nu...
5 comments:
Halloj! Tänker inte komma med någon fyndig kommentar mer än att jag avvundas dig som reser och "reser"......ja du fattar antar jag. Hoppas du hittar hem till slut på livsresan du åker med och på!!
Åh, vad glad jag blir att höra från min fina vän i Svärje att jag är saknad!!! Människan mår bra av att höra att hon är saknad. Eller...tja, det där har jag inga belägg för. Talar bara utifrån mig själv :-) Fast jag tror att det är rätt allmängiltigt. Saknar dig med!!!
Du, jag ska apselut kolla in er blogg. Jag är nog oxå kvar i amerikanska södern lite. Trots att det var rätt schysst att komma tebax t NY. Som vanligt. Gillar att åka bil genom Manhattan på kvällen, och det gjorde jag i natt när jag kom hem. Det är vid såna tillfällen jag nyper mig hårt i armen för att se om jag är på riktigt. Och ja. Jag är på riktigt. Än så länge.
Hörru Madison, ska du säga! Nyss hemkommen från NY...Ni verkar ju haft skoj! Synd att vi missade varann. Vad gäller livsresan, så njuter jag av den i fulla drag. Lite läskigt är det förståss, för man vet ju aldrig var man hamnar...Tror att "hitta hem", för mig är just att luta mig tillbaka och känna mig lugn över att våga släppa taget och sen bara följa med. Djupt va?
Och ja, hösten lär vara fin i New York. Särskilt Central Park..
Hmm...enligt min mening kan det aldrig bli för djupt!
Och att våga släppa taget och bara följa med är stort, hur många vågar låta sig göra det, egentligen?!.....
Nej, det är väl så att både djup och att släppa taget skrämmer många. Båda hamnar ju lite out of control, och det kan ju vara läskigt. Och I don´t blame them...
Post a Comment