Hon heter Anna och är 15 år. Söt men skitjobbig. Tjejer är ofta det i tonåren. Hon har en röst som skär sönder mina trumhinnor och är uppkäftig och provocerande. Grabbarna i teencentret, däremot är enkla att ha att göra med. De är roliga, schyssta. Vi spelar dodgeball och foosball. Anna tycker inte om sport. Hon tycker inte om några av de grejer vi gör på teencentret. Tycker det mesta är löjligt. Killarna är enkla. Inte så hiiiimmlla komplicerade som ju tjejer är!
Jag tror att Anna bara vill att någon ger henne en kram, fast att hon hatar kroppskontakt. Tror att hon bara vill känna sig älskad och sedd. Som hon är. Fast hon vet nog inte riktig hur hon är. Det finns ju så många som säger att hon ska vara på så många olika sätt. Tror att hon bara vill slippa att bli jämförd med José, Angelo och Steve som är så mycket roligare och "enklare". Borde inte hon, som är tjej ändå kunna ta lite mer ansvar? Veta bättre, inte bete sig sådär?
15 år. Det är ingen kul ålder. Jag tror bestämt att fenomenet "jobbiga tonårstjejer" har en given koppling till högre krav på 15 åriga tjejer än på killar i samma ålder. Hur många tidningar med lättklädda snygga män finns det t ex, som talar om hur män "borde" se ut? Inte en bråkdel av så många som finns där det kvinliga idealet exponeras. Vara snygg, men inte för utmanande. Vara duktig men fortfarande inte utgöra ett hot vare sig mot killarna eller de andra tjejerna.
Det verkar vara ett universellt drag det där. Oavsett var i världen vi växer upp. Kanske är det också ett universellt drag oberoende vilken ålder vi befinner oss i. Inget som försvinner för att vi passerar 15. Men vi lär oss väl att leva med det. Och sen kommer nästa generation...
About Me
- Söderstories
- är glad och sprudlande, allvarsam och eftertänksam. Med skrivandet som uttryck för glädje, längtan, sökande, finnande och ibland må hända en å annan liten frustration, men med vilja och önskan om kärlek och liv, frid och hopp för oss alla.
6 comments:
ja, pojkarna har sina femtonproblem och flickorna sina. det är synd att tjejer måste vara bitchar för att deras problem ska uppmärksammas. ibland känns det som om en flicka som skär sig i armen och drar sig tillbaka ändå inte har lika stor rätt till uppmärksamhet som den kaxiga lilla jäntan med stor käft. de har ju rätt båda två, men... jag undrar.
kärlek.
Och den kaxiga jäntan verkar i sin tur inte ha inte lika stor rätt till uppmärksamhet som pojkarna...Alla har ju rätt till uppmärksamhet som du säger, var och en på sitt sätt. Och alla borde få känna sig älskade också...Villkorslös kärlek är väl nåt vi alla längtar efter, men kanske är behovet av den som alllra störst i tonåren...
Hyr en bil, ta en tur till Appalacherna och låt henne andas in lite bergsluft. Ligg på rygg och se upp mot en stjärnklar himmel och förklara hur det ligger till, på ditt vis. Säker på att hon lyssnar på dina ord och kommer tillbaka på teencentret som en, förmodligen fortfarande, förvirrad 15åring men kanske förstår att hon är älskad och sedd. Hon också.
Ja, Appalacherna kanske det är som gäller...Hon skulle nog behöva det. Tror du det funkar med North Carolina? Vi ska faktiskt hyra en bil och åka dit med kidsen i sommar....(öh, det där senaste lät som nån slags föräldrafras..)
North Carolina funkar oxå, naturligtvis. Grejen är ju att lyfta bort henne ur bubblan hon befinner sig i nu och ge henne lite inputs. Från dig, världen utanför....ja du fattar!
Japp. Det är nog en del av grejen med att vi tar med dem t North Carolina. Konstigt, en del behöver åka till New York för att komma ur sin bubbla, andra behöver komma därifrån för att komma ur den. Hmm...kanske har det inte att göra med den geografiska platsen, utan en plats inom en. Fast resa är ju kul, så om resor är ett bra sätt att hitta till den inre platsen, så är jag på!
Post a Comment