Ok. Ni har läst om förtryck och fördommar förr, men vad jag vet har vi inte löst det hela än, så här kommer ännu en blogg om det hela. håll till godo:
Ser ni mig som förtryckare och kolonisatör? Frågade jag mina klasskompisar (alla svarta, utom jag).
Ja. Svarade de.
Tårarna vällde fram ur mina ögon, på vägen hem från skolan.
Varför?
Hade jag förväntat mig att de tacksamt skulle svara nej, därför att de vet att jag vill kämpa för svartas (såväl som alla människors) rättigheter?
-Jag tror inte det. Förväntade mig faktiskt att de skulle svara ja. Men man kan ju aldrig veta. Jag är ju ändå född in i en kultur där vi anser oss vara "goda" då vi ser svarta (andra kulturer, andra sexualiteter, andra olikheter i allmänhet, samt skänker pengar till behövande) som jämlika, istället för att se det som en fullkomlig självklarhet. Kan inte svära på att jag helt och hållet lyckats göra mig fri från det tankemönstret, även om jag vill. Kanske lika bra att erkänna att jag kommer att ha spår av det i mig så länge jag lever.
Eller, blev jag helt enkelt stött, ledsen och sårad över svaret, eftersom jag inte vill identifiera mig med förtryckare etc?
-Nej, jag tror faktiskt inte det heller. Däremot tror jag att jag MÅSTE identifiera mig med att vara vit, och därmed i viss mån förtryckare.
Tror att tårarna handlade om att det ännu en gång blev så fullkomligt klart för mig hur rätt de har. Hur sant det är med dessa klyftor och hur hopplöst det tycks vara att göra nåt åt det! Sverige är inte ett så rasistiskt land som USA...Bullshit. Tror visst att det är det, men vi är inte lika medvetna om det och det ser ut på olika sätt. Och nu ska jag skriva nåt som min vän Björn kommer jubla över: Vår politiska korrekthet i Sverige hindrar oss från att erkänna våra egna fördomar, och istället får de frodas i lugn och ro under ytan. Vår konflikträdsla och försiktighet hindrar oss från att ta i dessa frågor, av rädsla för att såra. Därmed blir det heller aldrig löst. Säger inte att jag uppmanar till att rasistiska åsikter ska få skrikas ut vitt och brett, men ta bort vår himla försiktighet och låt oss ha en öppen debatt. Och rasistiska åsikter kan i så fall få mothugg.
Kanhända dök också minnet upp av de rasistiska åsikter jag stött på hemma i Sverige (i Stockhom, ja. Men på landsbygen...uj, uj, uj..). Har fått ont i magen när jag hört dem. Nu kopplades de samman till mina afroamerikanska vänner, och genast blev jag, som vit, den som representerar de rasistiska orden...Jag vill inte att det ska vara så här...jag vill ändra...jag vill, jag vill....men hur??? Suck!!!!!
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
8 comments:
Tycker att du är bra och tänker fina saker, men också att du är väl hård mot dig själv. Är det verkligen så enkelt att bara för att man är vit är man förtryckare och kolonisatör? Visst har vi ett ansvar som vita europeer, men jag skulle inte säga till en man att han är förtryckare bara för att vi lever i ett patriarkat. Det är så mycket mer komplicerat än så. Olika förtryckarsystem länkar in i varandra. Fast jag vet heller inte om jag kan sätta mig in i hela problematiken och min uppfattning är att i USA är man så mycket mer medveten om rasism och liknande saker. Jag är rädd att jag också har det där i mig som du skriver om, att jag tenderar att tycka att jag är bra för att jag menar att alla har lika värde, trots att det ju bara är en självklarhet. Tycker att det är intressant det du skriver, för tyvärr tänker man inte så mycket på det när man inte möter de här frågorna dagligen. Där tycker jag att vår politiska korrekthet spelar en viss roll. Vi pratar inte om problemen, säger bara att "jag tycker om alla människor" och sopar alla problem under mattan som om de inte fanns.
Förklara mer för mig hur du tänker kring att vara vit och vilket ansvar vi har! Jag vill ju tänka mer på sånt här...
Kram!
Ok. Ska försöka förtydliga. Ja, det hela är mycket komplext. Mycket. Först önskar jag att jag kunde skriva under på det du säger. Jag önskar jag kunde säga att, "Nej det där var nåt som hände för längesen, vi som lever nu har inget mer än en viss skuld att ta hand om". Sedan är det inte jag själv i första hand som dömer mig, detta är helt enkelt dagens sanning hur en stor del av USA´s svarta befolkning ser på dig som vit. Om inte som förtryckare, så tillhör vi ändå en grupp som är enormt mycket mer priviligierad än de. Jag behöver inte oroa mig över om jag ska få ett jobb/ bli antagen till en skola eller ej på grund av mina blå ögon t ex.
Jag blir också frustrerad när jag, som verkligen brinner för att arbeta för människors lika värde, blir dragen över en kam och ansedd som förtryckare. Tycker att även de måste ändra inställning och se mig som människa bakom min hudfärg (vilket de ju gör när vi umgås som vänner), på samma sätt som jag inte vill tycka om en människa bara "för att han är svart", eller "för att han är homosexuell". Men min postmoderna ståndpunkt funkar tyvärr inte i praktiken. Än. Dessutom, vem är jag att kräva det i från dem? Vi har alla blivit förtryckta på ett eller annat sätt, och jag tror eller vet, att vi har gemensamma nämnare där vi faktiskt kan mötas och jobba mot detta förtryck. Men verkligheten är också den att såren är så enormt djupa hos denna del av befolkningen. Jag har massor av teoretiska lösningar på det hela. Men jag måste också ta hänsyn till dessa sår som faktiskt är oerhört djupa.
Sedan är jag ledsen att behöva säga det, men jag ser också hur rätt de har. Hur mycket av dessa imperialistiska drag vi har i oss, i vår kultur. Vi är del av detta förtryckarsystem. Vi ser oss fortfarande som "de lite mer intelligenta", de som kommer med lösningarna, de som kommer "för att hjälpa". Det är inget fel att hjälpa, det är sättet, inställningen som är fel, precis som varit uppe till diskussion tidigare. Nu är jag en person som gillar resor, och tycker att vi ska resa för att skaffa oss kunskap om andra kulturer (och vår egen), men vi kan se tendensen även där. Rika västerländningar reser till fattigt land, lapar sol och låter senig svart man bära väska, samt går på guidade utflykter till den "exotiska" befolkningen på ön (tänk sällskapsresan). Tänk på Tsunamin, vilka räddades först, tursisterna så klart. Se på Hollywood, där om något är det övertydligt. Machomanlig vit hjälte ger sig ut i djungeln, anammar infödingarnas språk och kunskap och räddar världen från onda infödingar. Det var inte bara i Rambos och Indiana Jones dagar, utan fimer görs än idag på detta tema. Nån som såg Den siste samurajen...oj, oj, oj...Visst vi ser detta som "typiskt amerikanskt", och det kanske det är (och då förstår ni). Men vi påverkas av det. Enbart det faktum att jag kommer att fortsätta resa (ja, jag kommer säkerlligen göra nån solsemester), fortsätta köpa Nikeskor, fortsätta kolla på Hollywoodfilmer (gillar dem inte nu heller, men ändå, händer väl att man ser nån), är bara ett tecken på hur fast vi är i detta mönster. Jag säger bara att så länge vi inte erkänner att vi är del av detta, så är vi "stuck in the situation". Vi måste erkänna det innan vi kan komma någon vart!
Anna, du vet ju hur medveten man blir om patriarkatet efter en kurs i feminism. Jag tror att det handlar lite om samma sak här. Nu vill jag verkligen inte moralisera över någon annans liv. Jag är inte av den åsikten att jag tror att jag kan pracka på någon en livsstil. Jag kan bara tala för mig själv, och jag erkänner på en gång att jag inte klarar av att leva som jag lär. Jag tror att varje förändring måste ske innifrån varje enskild människa. Inte som ett (politiskt korrekt) system som läggs på någon. Det enda jag kan göra är att fortsätta erfara, tycka, skriva, diskutera kanske influera nån...Jag vill väcka tankar, inte tvinga nån till förändring.
Hoppas jag gjort det lite klarare. Om inte, fråga. Svarar gärna.
Kan ju också passa på att säga att det inte var så att jag sökte mig till något slags martyrskap på något sätt, utan att frågan till mina vänner kom som del i en diskussion om ämnet, i klassen "Emerging issues in worldchristianity".
Jag kan inte fatta att rasismen existerar fortfarande. Alltså är det inte bara patetiskt att dömma folk efter hudfärgen. Den säger inte ett jota. Inte för mig.
Detta gäller svarta så väl som vita.
Jag säger som en kär gammal vän: Röd & gul & vit & svart gör detsamma har han sagt...
Däremot kan jag tycka att det är lättare att ha fördommar emot t ex fattiga människor, ensamma människor m.m. jo det förstås skåningar också...hi hi.
Hälsa värsta feta rappar´n
bak på bussen
O.M.
´Ey, good to hear from ya´again bro´! Jo, visst är det galet att rasismen fortfarande finns. Men jag tror att vi måste vara försiktiga med att säga att vi själva inte bär på rasistiska drag.
Fördomarna finns hos oss och visar sig kanske inte på det sätt vi förväntar oss, utan i en form som vi minst av allt anar (någon berättade en liknelse en gång om en orm i en lustgård...). Vad som är en artighetsfras för oss, som vi skulle vilja bli bemötta, kan vara ytterst särskiljande för någon med en annan bakgrund, och med andra erfarenheter. Därför kanske "den gyllene regeln" måste modifieras något, eller åtminstone även den tänkas på i ett nytt perspektiv.
Våra fördomar är fördomar, just därför att vi inte är medvetna om dem. De är helt enkelt så cementerade att de tycks "naturliga" för oss. När vi blir medvetna däremot, då kan vi göra nåt åt dem.
Tillvaron är tyvärr mer komplex än vad de flesta av oss önskar att den vore. Och vi kan välja: Luta oss tillbaka och leva ett bekvämt liv, och blunda för de problem som inte tycks påverka oss själva (i första hand, i slutändan tror jag de påverkar oss också), eller faktiskt ta i tu med oss själva som individer och därmed kunna vara med och förändra från grunden.
"Röd och gul och.." jag tror inte att vi är där än. Tror till och med att det är ganska långt kvar. Är medveten om att jag låter ganska pessimistisk, och det är ett hårt jobb innan vi når total jämstäldhet (om sådan finns), det krävs uppoffringar. Men, att vi har viljan till förändring, DET är en mycket bra start, och det är i den vi måste ta vårt avstamp. Därifrån kan vi bara lyssna, lära och därefter förändra.
Vi måste börja där vi står, så att säga. Men först måste vi ta reda på VAR vi står.
Jag tror i ju för sig inte att man kan bli av med sina fördommar helt och hållet. Det skulle innebära att jag måste vara expert på alla de folkgrupper jag bemödar mig att ha kunskap om.
Har jag då lite halvkass kunskap om en stam i nord östra slovobogania så måste jag beräkna att min kunskap är väldigt "generell" och innehåller fördommar. Skall man bekämpa alla sina fördomar tror jag att man utplånar sig själv. Däremot måste jag ta itu med de fördommar som hindrar mig att möta människan ifråga och det är skillnad det. Man får skilja på fördomar och fördomar. Men nu ska jag hem och sova. BOOOOOMSCHAAAKALACKK! /Your Bro
Tror inte heller att rasism och fördomar är något som kan "bekämpas" på bred front,(och hur skulle det gå till? genom att odemokratiskt hindra individer från att ha den människosyn de själv vill? -nej tack. Och vem skulle bestämma vems världssyn som är riktig?). Att kategorisera och sätta in i fack hör till människans natur. Fördomar underlättar vårt sätt att ta in uttryck från vår omvärld.
Det vi kan göra för att inte handla på ett människonedlåtande sätt utifrån våra fördomar, är att medvetandegöra de problem de kan medföra och ransaka oss själva. Hur kan mina fördomar påverka hur jag agerar mot och behandlar en medmänniska? I vilka situationer kommer mina fördomar till uttryck?
Alltså, utrota inget som är basalt hos människan utan medvetandegör, fördomar är inget fel så länge man inte är låst av dem.
btw, haha!! Skåningar FÅR man lov att ha fördomar om *ler*
Kramar, kusinen i trelleborg
Jag vet inte om jag varit otydlig, men min poäng är just det, att vi kan inte utrota fördomarna. De ÄR en del av oss. När vi tror att vi utrotat dem (vilket jag ibland upplever att vi ibland tycker att vi har i Sverige) är vi i farozonen. Det är ju just att MEDVETANDEGÖRA som jag säger att vi måste göra för att i mesta möjliga mån hindra dem att göra skada. Fördomar är precis som ni säger (och som jag menat tidigare, men uppenbarligen otydligt), en del av oss. (Läs det jag skrivit noga, så ser ni att det är just det jag menar). Och just genom att lyfta upp våra OLIKA åsikter till diskussion, kan vi ventilera tankarna och lyssna och ta till oss olika perspektiv på problemet.
Men bara för att vi inte kan utrota fördomarna betyder det ju inte att vi kan luta oss tillbaka och säga "det är ändå som det är, ingen idé att göra nåt". Vi måste ju ändå kämpa MOT dem. I alla fall vill jag det.
Kan också säga att det jag upplever här är ett samhälle där orättvisorna är SÅ HIMLA TYDLIGA. Och att befinna sig, som del av en prioriterad grupp, bland människor som är idel diskriminerade, idel orättvist behandlade väcker känslor och åsikter inom mig...det är starkt. Kanske kan jag inte förklara tillräckligt hur jag upplever det. Kanske måste det upplevas för att förstås, men jag gör så gott jag kan med att försöka beskriva.
Jag känner det just nu som om jag vaknat upp ur min sköna törnrosasömn, för att kastas rakt in i den vidriga verkligheten, som den ser ut. Inte för dig och mig, men för en stor del av världens befolkning. Jag kan åka hem till Sverige, sitta i min lägenhet på Tegnérgatan, ni kan sitta i Helsingbort eller Lidköping, eller var som helst, och vi behöver inte låtsas om som den andra verkligheten existerar. Men Fred, Linda, Hortenzia, Cynthia, Jeremy...ja, och alla de andra, för dem kommer det fortsätta att vara den sanna verkligheten. De kan inte ta sig ur den. De kan inte dra sig tillbaka och vila sig från det ett tag, för dem betyder "luta sig tillbaka och säga att det ändå är som det är", att utrota sin identitet och ge upp sina rättigheter som människa.
Människan är inte bara fördomsfull. Hon är bekväm också. Kanhända kommer kulturchockens hetta svalna snart. Kanhända (o hemska tanke) kommer jag av bekvämlighet då att luta mig tillbaka och säga, det är ändå ingen idé att göra nåt. Men jag hoppas inte det. Jag hoppas INTE det!!
Post a Comment