En liten saga...

Det var en gång en man som uttryckte sig lite underligt om sig själv. "Jag är vägen", sa han. Och ingen fattade vad han menade. Även om de inte ville låtsas om nåt. "Följ mig", sa han. Och människorna följde efter mannen. Var och en på sitt sätt, och det var ju precis det mannen menade. Nu var det så att vissa av människorna som promenerade där, tyckte det var roligare att gå i klunga, än att gå ensamma (fast att mannen själv var ensam), och det kanske inte spelade så stor roll. Mannen sneglade bakom sig och höjde lite på ögonbrynet, men lät det vara som det var.

Snart började en klunga av människor som gick lika snabbt, med samma gångstil, att växa sig stor, där på landsvägen, där de gick. Mannen såg lite oroad ut. Han försökte säga till dem att inte bry sig om hur de andra i klungan gick, utan vara fokuserade på sitt eget tempo, sin egen gångrytm. "Det är ingen tävling..." försökte han säga, gång på gång, men det var svårt för honom att göra sin röst hörd bland de skräniga människorna.
Klungan växte, och växte. Snart började den knuffa bort andra från landsvägen. De som inte tillhörde klungan. "Hallå, där..du, ja just du..du GÅR FEL! Fattar´u de´? Du kan inte gå här, du stör OSS, VI SOM GÅR RÄTT!" Den stora klungan blev skränigare och högljuddare, och tog större och större plats av vägen. Många var de som handlöst föll vid sidan om landsvägen, ibland ner i djupa raviner. Somliga skadade sig illa. Klungan blev större och större, snart blev det alltför svårt att hålla den samman, och den splittrades i mindre klungor. Var och en lika skräniga och gapiga i attityden. Allt fler föll av landsvägen, ner bland tistlar, i raviner, i diken. Ibland kunde de ta sig upp själva. Ibland inte.

Mannen vände sig om. Det var tyst. Långt därborta kunde han se hur den stora klungan skränade och gapade, samt irrade omkring som yra höns på den landsväg, som råkat bli hans val av väg just idag. Han tog sig om huvudet och suckade "Det enda jag bad dem var att följa mig. Hur svårt kan det bli? De hade kunnat välja vilket tempo, vilken gångstil de velat, men kolla på dem. HERREGUD ALLTSÅ!"

"Ok, var e han nu då? Nån som vet?" "Ja, han är där borta nånstans, men titta inte på de andra i DEN klungan, de går i helt fel riktning. Det var DEN HÄR VÄGEN han bad oss följa..", "Hallå, du där..vet du vilken klunga du tillhör egentligen? Är du med oss eller mot oss? Va? Svara!" "Ska du va me oss får du allt ta och skynda på lite, vi ska gå närmast honom förstår´u" Rösterna var högljudda och ibland upprörda. Försökte överrösta varandra när de frenetiskt försökte armbåga sig fram på landsvägen i den riktining där de hade sett mannen försvinna bortom kullen.

Så vart hade han tagit vägen nu då, mannen? Ja, han stod ju inte direkt och beundrade sina "anhängare". Sanning att säga hade han vänt tillbaka, smugit förbi den stora skräniga klungan, vid sidan av landsvägen, ner bland tistlar och raviner där de skadade låg. De som blivit avknuffade från stigen. Han mumlade mellan tänderna "Det är ju jag som är vägen. MIG som jag bad dem att följa. Jag skiter väl i den där dammiga gamla landsvägen".

Han satt inne med en del hemliga kunskaper, vår käre man. Han tog hand om de skadade, en efter en. Fick hjälp från en del som befann sig i utkanterna av klungan, en del som inte ens vågat sig upp på vägen, eftersom den stora klungan fått dem att tro att det var så himla svårt. Tillsammans hjälpte de varandra, de sjuka fick tillbaka sina krafter och de började vandra på en stig vid sidan av landsvägen istället. En stig som tog dem över gröna ängar, till vita sandstränder och under svajande palmträd. De hade det trevligt tillsammans. På kvällarna stannade de och hade partaj, spelade Dylansånger och snackade till långt in på småtimmarna. "Det här är livet!" sa en av de fd avknuffade. "Ja, sannerligen, det här är livet" sa mannen, tog en klunk av sin Budweisser och drog ett Gsus på gitarren.