From a roof in Manhattan...

Var vid Union Square med Jällbyiterna, när jag mötte en människa som jag kände igen jätteväl. Man i femtioårsåldern, långt grått hår och runda glasögon, cool...musikerlook. Han tittade också till, som om han kände igen mig.

Det tog några minuter innan jag kom på var jag sett honom. Han och hans band checkade före mig, på flygplatsen i Florida för några veckor sen, och vi stod i kön till säkerhetskontrollen, och typ möttes varje gång kön svängde...Konstigt att jag kände igen honom.

Är inte det konstigt det där när man stöter på folk sådär? Konstigt om det är nån man känner, ännu konstigare när det är nån man INTE känner, som man bara sett EN gång tidigare. Jag menar, New York är en RÄTT stor stad...Det lustiga var också att just det här, med olika såna här sammanträffanden, pratade vi om i bilen, innan de släppte av mig vid flygplatsen i Florida....hmmm....it has to be a sign...

...kanske är han en askänd rockstjärna, som vill ha med mig i sitt ascoola rockband..eftersom mitt andra kall troligtvis är att bli rockgitarrist. Tyvärr missade jag det kallet och började spela gitarr alldeles för sent...började istället spela...flöjt. Och hur rock är det??? (Ärligt talat kan det vara ganska rockigt...men ändå)

Troligtvis är det nåt sånt här det hela betyder. Så bli inte förvånade om jag blir en stor Gitarrguru snart. ;-)

Änywäy. Det där händer mig rätt ofta, med sammanträffanden. Särskilt i utlandet. Tycker det är kul. Eller cool. Ska nog skriva en bok om´et. "Spännande sammanträffanden som Superwoman", tror jag boken ska heta.

Här bor jag förresten...I den här stan. Cool va? Lika cool än, efter tre månader. Börjar få blåa armar, för jag måste nypa mig lite då och då för att se att jag inte drömmer...




Vi gillar tak i det här landet. Visar mamma och pappa vårt tak. Vi har ett sånt här tak som man kan hoppa från till nästa hustak och jaga varandra (som i filmer. Med eller utan pistol). Cool.

Salta Malacofiskar från hemlandet

Har besök från hemlandet!

Tjohoo!!!

Hade lite svårt att komma på vad jag ville att mamma och pappa skulle ta med sig hit från Sverige. Jag menar, herregud, har ju knappt varit borta två och en halv månad än. Saknar inget särskilt tror jag. Ett nytt Labello "pearl & shine" var det enda jag kom på.

Så tog de med lite (en kasse!) salta malacofiskar och dumlekolor också. För att bjuda mina trettonåringar och mina bo-kompisar på. Fast jag har kassen här på mitt rum. He..he...kanske hade jag saknat Malacofiskar lite ändå. Så gott det var...de hade nog...hrrm....inte uppskattat saltlakrits ändå, amerikanerna...eller hur...?

Krokodiltårar för en brusten (rutten?) värld...

Ok. Ni har läst om förtryck och fördommar förr, men vad jag vet har vi inte löst det hela än, så här kommer ännu en blogg om det hela. håll till godo:

Ser ni mig som förtryckare och kolonisatör? Frågade jag mina klasskompisar (alla svarta, utom jag).

Ja. Svarade de.

Tårarna vällde fram ur mina ögon, på vägen hem från skolan.

Varför?

Hade jag förväntat mig att de tacksamt skulle svara nej, därför att de vet att jag vill kämpa för svartas (såväl som alla människors) rättigheter?
-Jag tror inte det. Förväntade mig faktiskt att de skulle svara ja. Men man kan ju aldrig veta. Jag är ju ändå född in i en kultur där vi anser oss vara "goda" då vi ser svarta (andra kulturer, andra sexualiteter, andra olikheter i allmänhet, samt skänker pengar till behövande) som jämlika, istället för att se det som en fullkomlig självklarhet. Kan inte svära på att jag helt och hållet lyckats göra mig fri från det tankemönstret, även om jag vill. Kanske lika bra att erkänna att jag kommer att ha spår av det i mig så länge jag lever.

Eller, blev jag helt enkelt stött, ledsen och sårad över svaret, eftersom jag inte vill identifiera mig med förtryckare etc?
-Nej, jag tror faktiskt inte det heller. Däremot tror jag att jag MÅSTE identifiera mig med att vara vit, och därmed i viss mån förtryckare.

Tror att tårarna handlade om att det ännu en gång blev så fullkomligt klart för mig hur rätt de har. Hur sant det är med dessa klyftor och hur hopplöst det tycks vara att göra nåt åt det! Sverige är inte ett så rasistiskt land som USA...Bullshit. Tror visst att det är det, men vi är inte lika medvetna om det och det ser ut på olika sätt. Och nu ska jag skriva nåt som min vän Björn kommer jubla över: Vår politiska korrekthet i Sverige hindrar oss från att erkänna våra egna fördomar, och istället får de frodas i lugn och ro under ytan. Vår konflikträdsla och försiktighet hindrar oss från att ta i dessa frågor, av rädsla för att såra. Därmed blir det heller aldrig löst. Säger inte att jag uppmanar till att rasistiska åsikter ska få skrikas ut vitt och brett, men ta bort vår himla försiktighet och låt oss ha en öppen debatt. Och rasistiska åsikter kan i så fall få mothugg.

Kanhända dök också minnet upp av de rasistiska åsikter jag stött på hemma i Sverige (i Stockhom, ja. Men på landsbygen...uj, uj, uj..). Har fått ont i magen när jag hört dem. Nu kopplades de samman till mina afroamerikanska vänner, och genast blev jag, som vit, den som representerar de rasistiska orden...Jag vill inte att det ska vara så här...jag vill ändra...jag vill, jag vill....men hur??? Suck!!!!!

Vårens andra dag...

Igår började våren. Officiellt
Teencenter 17.08, Eric 13 år till Jenny:
E: "´Ey, Jenny...what is Swedish meatballs actually made from?"
J: " Eeehhh....meat..."
E: "´E, a´rigth, but wha´kinda meat?"
J: "Well, like, eh...you know...from cows, kinda.."
E: " ya´mean like beef?"
J: "Oh, yes, beef, yes, that´s right..."
E: "But, ´ey, Jenny, i´ve hear people in ma schoo, tellin it´s made from polarbears...isn´t that true?"
J: "-----" Asflabb...

Jo, det är sant. Sa jag till honom. På måndag ska mamma och pappa bli intervjuade på teencentret. Kanske kommer de att sticka hål på myten jag byggt upp om mitt hemland...

Hade en tvättäkta rappare bakom mig idag, hela vägen till tunnelbanan. Tänk, on beat: "I´m ganna f-ck-n choose ya gonna loose ya, ya, ya m-fck-r, m-fck-r ganna shoot ya, ey ey...f-ck, sh-....." och där tog censuren vid (visste inte att jag hade en sån, men där ser man). Lite paff blir man när nån dansar fram till sin egen rap-sång bakom en...som i en Eminemvideo ungefär...Han hade en del aggression inom sig, grabben. Jag hoppas han kan få ut den genom rapmusiken...

Det har börjat slå ut nu, såg jag idag när jag sprang i Central Park! Påskliljor, Krokus, Blåsippor och såna där gula blommor som växer massor på en buske, vet inte vad de heter. Pilträden var sådär gröna som de är just innan löven spricker ut, och när jag tittade närmare var det knoppar på massor av träd! Men tänk, i Sverige kommer det bli en härlig vår. Med takdropp!

En liten saga...

Det var en gång en man som uttryckte sig lite underligt om sig själv. "Jag är vägen", sa han. Och ingen fattade vad han menade. Även om de inte ville låtsas om nåt. "Följ mig", sa han. Och människorna följde efter mannen. Var och en på sitt sätt, och det var ju precis det mannen menade. Nu var det så att vissa av människorna som promenerade där, tyckte det var roligare att gå i klunga, än att gå ensamma (fast att mannen själv var ensam), och det kanske inte spelade så stor roll. Mannen sneglade bakom sig och höjde lite på ögonbrynet, men lät det vara som det var.

Snart började en klunga av människor som gick lika snabbt, med samma gångstil, att växa sig stor, där på landsvägen, där de gick. Mannen såg lite oroad ut. Han försökte säga till dem att inte bry sig om hur de andra i klungan gick, utan vara fokuserade på sitt eget tempo, sin egen gångrytm. "Det är ingen tävling..." försökte han säga, gång på gång, men det var svårt för honom att göra sin röst hörd bland de skräniga människorna.
Klungan växte, och växte. Snart började den knuffa bort andra från landsvägen. De som inte tillhörde klungan. "Hallå, där..du, ja just du..du GÅR FEL! Fattar´u de´? Du kan inte gå här, du stör OSS, VI SOM GÅR RÄTT!" Den stora klungan blev skränigare och högljuddare, och tog större och större plats av vägen. Många var de som handlöst föll vid sidan om landsvägen, ibland ner i djupa raviner. Somliga skadade sig illa. Klungan blev större och större, snart blev det alltför svårt att hålla den samman, och den splittrades i mindre klungor. Var och en lika skräniga och gapiga i attityden. Allt fler föll av landsvägen, ner bland tistlar, i raviner, i diken. Ibland kunde de ta sig upp själva. Ibland inte.

Mannen vände sig om. Det var tyst. Långt därborta kunde han se hur den stora klungan skränade och gapade, samt irrade omkring som yra höns på den landsväg, som råkat bli hans val av väg just idag. Han tog sig om huvudet och suckade "Det enda jag bad dem var att följa mig. Hur svårt kan det bli? De hade kunnat välja vilket tempo, vilken gångstil de velat, men kolla på dem. HERREGUD ALLTSÅ!"

"Ok, var e han nu då? Nån som vet?" "Ja, han är där borta nånstans, men titta inte på de andra i DEN klungan, de går i helt fel riktning. Det var DEN HÄR VÄGEN han bad oss följa..", "Hallå, du där..vet du vilken klunga du tillhör egentligen? Är du med oss eller mot oss? Va? Svara!" "Ska du va me oss får du allt ta och skynda på lite, vi ska gå närmast honom förstår´u" Rösterna var högljudda och ibland upprörda. Försökte överrösta varandra när de frenetiskt försökte armbåga sig fram på landsvägen i den riktining där de hade sett mannen försvinna bortom kullen.

Så vart hade han tagit vägen nu då, mannen? Ja, han stod ju inte direkt och beundrade sina "anhängare". Sanning att säga hade han vänt tillbaka, smugit förbi den stora skräniga klungan, vid sidan av landsvägen, ner bland tistlar och raviner där de skadade låg. De som blivit avknuffade från stigen. Han mumlade mellan tänderna "Det är ju jag som är vägen. MIG som jag bad dem att följa. Jag skiter väl i den där dammiga gamla landsvägen".

Han satt inne med en del hemliga kunskaper, vår käre man. Han tog hand om de skadade, en efter en. Fick hjälp från en del som befann sig i utkanterna av klungan, en del som inte ens vågat sig upp på vägen, eftersom den stora klungan fått dem att tro att det var så himla svårt. Tillsammans hjälpte de varandra, de sjuka fick tillbaka sina krafter och de började vandra på en stig vid sidan av landsvägen istället. En stig som tog dem över gröna ängar, till vita sandstränder och under svajande palmträd. De hade det trevligt tillsammans. På kvällarna stannade de och hade partaj, spelade Dylansånger och snackade till långt in på småtimmarna. "Det här är livet!" sa en av de fd avknuffade. "Ja, sannerligen, det här är livet" sa mannen, tog en klunk av sin Budweisser och drog ett Gsus på gitarren.

Att ha tråkigt mitt i spänningen

Jag har tråkigt idag...vet att det är absurbt. Hela stan finns ju därutanför. Bara att gå ut och hitta på nåt. Hela mitt liv är ju händelserikt och spännande ju, så jag borde inte ha tråkigt. Men idag har jag lite tråkigt ändå. Jag är trött och orkar inte hitta på nåt, fast att jag vill (dessutom har jag redan varit på en Broadwayshow idag). Därför har jag tråkigt. Igår hade vi skoj däremot. Drack Marguaritas och firade S:t Patricksday. Det är därför allt är grönt på bilderna. Det är det på S:t Patricks day. Då ska man dricka grön öl, fast vi hittade ingen, så vi köpte Marguaritas och färgade dem själva. Ja, ni ser ju hur skoj det blir.

En del säger att man måste ha tråkigt ibland för att uppskatta när det är roligt. Precis som att det måste finnas ondska för att vi ska kunna uppfatta godhet, mörker för att vi ska kunna uppfatta ljus och så vidare. Tycker det är en vansinnig (och tråkig) filosofi. Fast det kanske är sant.

Grönt gör det hela lite kul, ändå...






Om jag fick bestämma helt och hållet vad jag skulle göra exakt nu, för att bli av med tråkighetskänslan, så skulle det vara....hmmm..att köra bil genom USA nedåt sydvästra delen av landet, Texas, Californien mm. Fast jag har ingen bil, så jag får göra det en annan dag. Kanske ska sätta mig och meditera över filosofin om att tråkighet behövs ändå...

Bilderna föreställer: Tiffany, Jag och Tiffany, Jag, Leighanne och Adam, Leighanne.

Autumn in New York...

...why does it seems so inviting?"

Kanske därför att:
Jag har ett gäng fantastiska vänner här, som bidrar till att New York blir en precis så underbar stad som jag upplever att den är just nu. -Fast fantastiska vänner har jag ju hemma med, så det kan ju inte vara enbart det..

Eller för att mina fantastiska vänner säger till mig "Åh, vänta bara till sommaren och hösten kommer!" Sommaren sägs vara underbar i New York. Gratiskonserter i Central Park, liv och rörelse på gatorna dygnet runt (än mer än vad det är nu), sol och bad i Long Island. Hösten med varma dagar, kyliga kvällar med kristallklar luft, kanske en tur till Vermont för att njuta av de skiftande sprakande färgerna på träden, om man inte nöjer sig med färgprakten i parkerna -Fast ändå...vad går det upp mot sol och bad i Stockholms skärgård, för att inte tala om ett kvällsdopp i Ornungasjön? Eller en höstpromenad i Jällbyskogarna?

Så

Kanhända handlar det helt enkelt om att jag är på rätt plats, på rätt tid i livet just nu, och jag vill inte att det ska ta slut redan i maj...


...några av mina vänner, som bidrar till att göra New York till en underbar stad...


...så jag har helt enkelt bestämt mig för att inte komma hem i Maj, utan stanna året ut. Hela jag blir helt lycklig när jag tänker på att jag ska få uppleva våren, sommaren och hösten här. Vintern är den värsta månaden, sägs det, och jag har tyckt att dessa två vintermånader varit helt underbara, så jag ser fram emot kommande tio...

Dessutom håller jag med R.E.M: "Leaving New York never easy..."

Parfym eller konservburk?

Måste bara berätta om min kväll, igår...

Nu vet jag hur de ser ut, de där som bor i de flashiga lägenheterna, åker i baksätet på de flashiga bilarna och allt det, här på Manhattan. De är plastikoperereade, mödrarna ser yngre ut än sina döttrar, har en massa blänkande smycken och VÄLDIGT stela leenden, samt lagom otrevliga mot dem som kan tänkas ha mindre pengar än de själva och inställsamma till dem som har mer...

Jag voulonteerade igår på en välgörenhetsgala. Alltså, en tillställning dit rika, rika människor går för att ösa ur sina fabulösa tillgångar, för att få känna sig som bättre människor för ett tag. Framför allt också för att deras vänner ska se dem som bättre människor. Ok. Det billigaste kuvertet på middagen vid denna lilla tillställning, belägen i Chelseapierområdet (nära Hudson river, och med fantastisk utsikt mot New Jersey och Manhattan) kostade 750 dollar! Före middagen var det en auktion. Jag hjälpte till vid juvelerna. Ett halsband gick för den nätta lilla summan av 9000 dollar. Och då är det ju inte så att den som köpte det lilla smycket hade lagt undan pengar i flera månader för att kunna köpa enbart detta halsband den här månaden...

Jag stod där bakom juvelerna och försökte ha ett lika stelt leende jag. Efter ett tag fick jag istället anstränga mig för att hålla hånflinet borta...ok, jag vill verkligen respektera dessa människor också, men jag kände deffinitivt hur det vände sig i magen på mig. Och helt ärligt kände jag, JAG VILL ALDRIG BLI RIK!! ( Rikare, än jag är nu, däremot, skulle jag inte säga nej till)...All right, man ska inte döma hunden efter håren...rik behöver kanske inte vara synonymt med denna personlighet...

Hur som helst, vi fick i alla fall gratis isvatten...fast jag tiggde till mig dietCoke, och passade på att dricka riktigt många glas. Gick hem vid halvelva tiden, och det roliga var att när jag tog av mig min tältliknande vita t-shirt (som jag också fick gratis), såg jag tydligen rätt representativ ut. Simsalabim förvandlades voulonteeren till en respektabel gäst. Plöstligt sträcktes pralinbrickorna och vinglasen fram mot mig..jag grabbade åt mig ett gäng praliner...sen delade de ut väskor till de rika människorna. Fick med mig en sån med. När jag kom hem öppnade jag den. Den innehöll parfym, dyr choklad, en duschradio(?), och lite annat trevligt.

I den här staden får de fattiga påsar med konservburkar, medan de rika får påsar med parfym och choklad. Är det inte en fantastisk värld vi lever i!!!

Själv surfar jag mellan världarna och plockar åt mig konservburkar och parfymflaskor, beroende på var jag är...(jag tar bara de buckliga konservburkarna, de som the government inte tillåter oss att dela ut i foodpantryn...Men parfymflaskorna, de tar jag bara om de är hela...)

Ett utbrott i livseufori...

"MAN, livet är så fantastiskt vackert, spännande och underbart...tänk vad mycket det finns att göra, som jag inte har gjort än!" Livseuforiutbrottet kom när planet lyfte från Tampa, och jag såg hur palmer och träskmarker blandades med turkosblått vatten, där någonstans inunder mig där jag satt och tittade ut genom fönstret...

Kanske uppstår såna euforiska känslor efter en fantastisk helg med sol, värme. beach, solfaktor 45...


...lugn och ro...jag hoppas ingen mår dåligt av att se min vältrimmade mage Ni behöver inte titta i så fall...:-I´

...palmer...

...grymma jamsessions....det var rock (eller inte så mycket rock den här gången heller, mer folk, alltså amerikansk, inte svensk. D e nåt helt annat d...), det var stämning, det var Dylan...(mmm...just loooovveee musik!!!)




...solnedgångar...

...och framförallt: ett gäng härliga, underbara släktingar!

Trots allt kände jag mig rätt nöjd då flygbussen kom upp ur Lincoln tunnel, mitt bland Manhattans skyskrapor. Jag bor ju här, tänkte jag...hi, hi, hi...Har jag sagt att jag gillar New York, eller? :) men ändå..saknar faktiskt Florida en hel del nu...

Å, jag har en grym solbränna...

The sunshine state

Sa har borde livet alltid vara den elfte mars...

Solen som skiner ikapp med apelsinerna fran apelsintraden, skuggan fran palmtraden som nastan inte ger tillracklig svalka fran den tropiska varmen. Som tur ar kommer en flaktande vind in fran Mexikanska golfen, pa en av vars sandstander jag befinner mig pa en filt och jobbar hart pa min solbranna. Lyckas ganska bra, om jag far saga det. Det ar en solbrand manniska som skriver dessa rader. Efter en fantastisk solnedgang (smog gor solnedgangar valdigt vackra...) ar kvallarna morka men ljumma och ljudet fran cicadorna ar sovande. Luften ar fuktig och luktar gott av tropiska blommor...

Pa mandag aker jag hem till varen i New York. Mitt liv ar inte sa dumt just nu.

Metrofriends...

Jag vill gärna att vi ska vara lite som "Vänner" här (alltså tv-serien om 6 kompisar som delar lägenhet i New York). Jag är deffinitivt Phoebe i så fall. Inte för att jag vill, men för att jag har en gitarr, tycker om rökelse och klär i batik, Leighanne är Rachel för hon är typisk ameriknsk tjej och jobbar på en Coffee shop runt hörnet, (där vi inte börjat hänga än, men jag tänkte att vi kunde göra det snart för att det hela ska bli mer autentiskt). Jesse är helt klart Ross. Den som är mest akademiker och korrekt. Dessutom har han samma hårfärg som Ross. Fast Jesse ville inte vara Ross. Ross är för töntig tyckte han. Frågade Kevin om han ville vara snygg men dum (Joey), och så länge han får säga till folk som kommer hit och hälsar på, att han är från Sverige (Göteborg närmare bestämt, fast det kan han inte säga, så jag talar för honom), så är han ok med det. Shooney= Monica. Tävlingsinriktad och målmedveten. Dock blivande advokat och inte kock. Men vi saknar en Chandler!!! Thala, som flyttar på måndag, skulle kunna få hoppa in...hon är visserligen tillsammans med Jesse (Ross), men då har vi ju fixat intrigerna, eftersom det inte finns några övriga intriger att ta av...Vi har en soffa också. Det har de i vänner också. Ok. Det är kanske lite krystat...fast ändå, jag tycker det är en bra idé...Metrofriends. Äh, borde berättat om min dag vid Ground Zero istället..va fasen..

Can you feel the beat sister...

Har du också haft mardrömmen, att du befinner dig i en folksamling, och så ber någon dig att ställa dig upp och säga nåt, eller spela nåt, och du är inte förberedd ett dugg? Det hände mig igår. Ok, nu blir det långt, så den som vill kan sluta läsa nu.

Klockan tio i går förmiddag hämtade min klasskompis Fred upp mig i sin bil för att ta mig med till kyrkan där han är pastor, en Hebrew Pentecostal church i Brooklyn. Att de är Hebrew Pentecostal, betyder att det är en pingstförsamling med anden och hela den biten, men de firar Sabbath, Passover och alla andra judiska högtider. Jul, Påsk och gudstjänst på söndagar har man tagit avstånd från av politiska skäl. De är också mycket strikta med att kvinnorna måste bära kjol (som slutar nedanför knät), han predikar också starkt att kvinnor inte får bära smink eller örhängen. Sneglade ner på mina rödmålade naglar och min turkosglittrande ring, som matchade väl mina örhängen för dagen. Kjol hade jag lyckats låna en i alla fall...

Församlingen bestod av en liten, tapper, men o så trevlig skara, och de droppade in en efter en. Gudstjänsten, som starade omkring tolv, började med sång, vända åt öster läste vi sedan budorden och sjöng den hebreiska Shamah, först på hebreiska, sedan i översättning: "Hear o Israel, the eternal one is our God..." Därefter satte bibelstudiet igång. "Är vi (tror i och för sig inte att jag räknas dit, enligt dem), som är räddade, fria från synd, eller syndar också vi..." Jag satt där och lyssnade, iaktog med stort intresse, svarade när "sister Jenny" ombads att ha en åsikt, men till största delen satt jag bara och höll INTE med om särskilt mycket..KLOCKAN FYRA var bibelstudiet slut. Tio minuters rast, sedan var det dags för Gudstjänst. Den RIKTIGA gudstjänsten. Nu hade det droppat in mer folk. Kanske ett tjugotal. Vi började återigen med sång, shamah mm. Och JEEEZZZ vilken sång det vart nu. Vi snackar gospel, vi snackar äkta pingsttanter som hoppar i bänkarna så svetten rinner och som har "andliga ryckningar" i hela kroppen. Vi snackar drag! Livets ord, släng er i väggen...och detta var tjugo pers...jag log och kunde faktiskt inte annat än att sjunga med och "feel the beat". Plötsligt ombads "sister Jenny" att "säga nåt". Oups. Talade om att jag kommit ända från Swiiideeen och att jag var så glad och tacksam för att få vara här, och att jag studerar "Emerging issues in world Christianity" med Pastor Fred, och att jag "hopefully will be a pastor in the Lutheran church one day". "Amen!, Bless her lord!, amen! Hallelujahhh!", sa dom.

Efter en riktig gospelpredikan (som handlade än mer om skuld, skam och andra "trevligheter"), som hölls av Fred, nu iklädd en fantastiskt snygg svart kaftan med guldbroderier, gick assosiate pastor, hans fru iklädd en näst intill lika vacker kaftan, fram till predikstolen: "Nu ser vi fram emot att få höra vår gäst, sister Jenny, spela flöjt för oss..." What? Jag..eller vem? hann jag tänka...men det var inte så mycket annat att göra. Tog min flöjt och spelade första bästa "psalm" jag kom på. Det blev "Uti vår hage...", kom på efter tre toner att "oj då, det här är ju ingen psalm..." "This is a very old Swedish hym... i mean piece of music..." Tur att de inte frågade efter vad den handlar om...

Efter gudstjänstens slut och efter att en kvinna, ursprungligen från Ghana, berättat om hur viktigt det är att behålla sin identitet som svart (vilket jag lyssnade på med stort intresse, och återigen fick ett sting av det den där obehagliga känslan av att vara vit europé, samlat ihop ett dussin frågor i mitt huvud som jag inte ska ta nu men som ledde till en varm inbjudan till Ghana), var klockan sex. Vi gick upp en trappa och åt middag. Sedan, så fort som möjligt, var det dags för körrep, som Freds son Jeremy höll i. Värsta gospelkören (åtta pers), och värsta coola souliga bandet. Och jag spelade flöjt!! Har alltid drömt om att få spela jazz/ improvisationsflöjt, men har liksom aldrig fått bra tillfällen. Nu hade jag det. SHIT vad vi rockade!! Eller, ja soulade, funkade, gosplade, jazzade kanske. Inte så mycket rock...I´m a jazzflutist...Oh, yes, sister you are! Inget "svenskt övervakande ont öga" som säger att "du kan inte", bara tillåtande afroamerikansk SOUL...och ja, jag kunde..I could feel the soul, I could feel the beat...Klockan var halv tolv i går kväll när Jeremy släppte av mig här hemma på 40th/ 9th. Jag är trött idag.

Det var en så märklig känsla. En lång, lång dag. Massa människor som står för saker som jag bara mår illa av när jag tänker på. Så mycket som handlade om lydnad, diciplin, synd, skam och skuld...ja allt det där som jag anser många gånger förminskar oss. Hur kvinnor ska och framför allt INTE ska klä sig och bete sig...ja, jag hade ju kunnat gå igång som bara den. Ändå upplevde jag dessa människor som så varma och öppna och välkomnande, att jag verkligen genuint tyckte om dem. Ändå var det här jag upplevde en såpass tillåtande atmosfär att jag helt oförberedd kunde ställa mig och säga nåt, spela ett flöjtstycke, och improvisera på min flöjt. Sådant jag alltför ofta känner mig alltför blockerad för att göra. Insåg ännu en gång att vi människor är så olika, att det kanske inte finns en minsta liten chans att vi någonsin ska kunna komma att kunna leva helt sida vid sida...jag vet inte...Jag vill aldrig upprepa historiens misstag genom att komma som den "upplysta europén" och tala om för andra att de har fel...men ändå, hur ska jag kunna acceptera detta i mina ögon människoförminskande, skuld och skambeläggande...Trots denna till synes omöjliga ekvation, så fashineras jag av alla dessa olikheter, alla dessa olika kulturer och åsikter och livsfilosofier. Tror vi på samma Gud, jag och Fred...? Hmmm...

Kyla

Kallt idag. Kallt kallt kallt..Avenyerna är riktiga vindhål..Vinden får fart ända långt upp på Manhattan och blåser hela vägen ner, och fortsätter garanterat blåsa en bra bit till..Inget vidare att gå där då. Promenerade ändå med Pia runt i the Village hela eftermiddagen i vindpinan (och pratade Svenska första gången på en vecka, konstigt). Tog en fika på ett café bredivid några italiensktalande herrar...Gosh vad snyggt det är med italienska ( och en del italienare, kanske...). Hittade en massa butiker där jag ska shoppa när jag får en stabil inkomst...Middag på Little Bombay sen. Tänk vad mycket gemensamt man kan ha med nån som man lär känna av en tillfällighet, i en te-butik i Stockholm...Hem i vindpinan. Varm dush, stor kopp te, sängen. Tre filtar, tack. Zzzzzzz....Älskar Manhattan ändå, trots att det nu råkar va kallt idag. Och så åker jag till Florida om ...fem dagar!

Ashwednesday

Vad tänker du om du möter någon med en grå, suddig fläck i pannan? "Oj, då..mekat med bilen och glömt tvätta dig innan du kliade dig i pannan..", kan man tänka. Vad tänker du när du möter en andra person, också med en grå fläck i pannan? "Oups, du också...", kanske? Men idag sprang alla människor på stan omkring med en grå fläck i pannan. Efter att ha mött ett halvt dussin "gråfläckiga människor", och det innan jag ens kommit fram till 7th avenue, slog det mig att det är askonsdag. Första dagen i fastan. Man går till kyrkan och får aska struket i pannan för att påminnas om att vi kommer från jord och en gång "ska till jord åter varrda". Ashes to ashes...Kind of serious days, theese days. Kanske inte är så dumt att tänka på livets allvar ibland ändå. Livet är ju inte bara oseriöst och okomplicerat. Har nog aldrig ens reflekterat över askonsdagen förut. Men uppenbarligen gör många New Yorkers det, upptäckte jag idag.