Skräck..

Ibland drabbas jag av skräck över att ingen förstår mig. Tror att det är min största skräck i livet faktiskt, att inte bli förstådd. Tänker att jag aldrig kan va säker på att det jag menar verkligen går fram genom det jag säger. Ingen kan ju vara i min hjärna och se hur jag tänker. Jag menar, hur mycket kan jag egenligen lita på att den jag pratar med verkligen hör vad jag menar när jag pratar? Klassiska filosofiska tankar, jag vet, men jag tänker dem och känner mig rädd för dem ibland ändå.

Och det är ju så sant. Allas våra olika upplevelser och livshistorier gör att vi uppfattar och tolkar ord olika. AAaAAAAaaahhhh. Otäckt!! Får mig att se svart ibland.

Fast så mitt i skräcken, så upptäcker jag att förståelse inte har med språk att göra. Ett par dagar med mina kusiner påminner mig om det, långa promenader och samtal med besökande vänner påminner mig om det, middag med en av mina närmsta amerikanska tjejkompisar på ninth avenue påminner mig om det, sitta hemma och prata med mina "bröder" påminner mig om det, e-mail från nya och gamla kompisar påminner mig om det.

Förståelse handlar inte om språk. Det handlar inte om nationalitet heller. Det är något mer, något annat. En slags kontakt som ger känslan av att befinna sig på samma våglängd och modet att våga visa för varandra vad som finns bakom ytan.

Och jag vet inte exakt hur, men jag tror att den där kontakten på nåt sätt har med meningen med livet att göra, och skräck är dess motsats...