Il pleut [il plö]

Varje måndagkväll samlas människor i Bryant Park med filtar och picknickkorgar. Efter solnedgången visas sedan gamla filmer på en stor bioduk. Det är en trevlig och mysig stämning att sitta där och se gamla svart-vita filmer.



Tydligen befinner sig dock samma problem här som överallt, att fast att det finns miljoner roliga saker att göra så är det så himla bekvämt hemma ibland...så hiiimmmlllaa lååååångt att gå 3 kvarter t Bryant Park. Lixom. Elle hur??

Det har regnat här en vecka nu. Undrar om det är för att det var midsommar i fredags. Eller också för att Sverige åkte ur VM. Grymt varmt är det i alla fall ändå.

100°

New York är...rätt...varmt just nu... Särskilt för en Swede...

Flykten till New York/ Klassfesten

Tre kreativa människor funderar lite från Manhattantaket sent en kväll:

Filmscenariot fortsätter. Tänk actionfilm/ feelgood-komedi med framtids scenario:

Tänk att hela Europa måste utrymmas och flyttas till en stad i USA, säg New York. Alla städer och samhällen skulle kunna få var sin skyskrapa. Herrljunga kommun skulle få en, Vårgårda en, Stockholm skulle ju behöva en hel stadsdel, medan Jällby skulle klara sig med en eller två våningar i Herrljunga skrapan.

Och så skulle alla vara tvugna att flytta tillbaka till den staden/ byn där de kom ifrån. Vilken kul återträff det skulle kunna bli. Så skulle man kunna hälsa på varandra i skyskraporna, ta hissen till grannbyn, ses nere i kvartersbutiken och ha grillfester på innergården tillsammans med människor från andra städer. Det skulle kunna bli ganska så trevligt tror jag...

USA....

...hänger sig kvar i VM trots blod och röda kort...Så härligt med lite äkta hjältar...

Dödligt vapen...8?

Kolla här då...Vardagsaction i NYC.





Nej, ingen filminspelning av dödligt vapen 8 utan torsdag eftermiddag utanför 410 w 40th, där jag satt och läste på trappan. Nu vet jag hur äckligt snabbt det går för en bil att ta eld och bli helt övertänd med flera meter höga lågor. FDNY kom precis i tid innan bensinen på gatan började brinna sådär hotfullt som den alltid gör i filmer innan bilen exploderar.

Ingen skadad, ingen explosion och jag har sett en bil brinna, på riktigt.

SVEA

Sverige..sverige..sverige.. SVERIGE SVERIGE SVERIGE SVERIGE....!!!!!! UIIIIHHIIUUUUUUUUU!!!!!!!! YES Asså!!! Fasen va snyggt! SVÄÄÄÄÄÄRRIIIIIJJJÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ!!!!

89e minuten!! Ljungberg...

Så spöa skiten ur England nu då!!



Sällan har jag känt mig så SVENSK!

Grrryyymmmt...

...är vad det är att sitta på taket, dricka sitt morgonkaffe och kolla ut över Manhattan.

Skräck..

Ibland drabbas jag av skräck över att ingen förstår mig. Tror att det är min största skräck i livet faktiskt, att inte bli förstådd. Tänker att jag aldrig kan va säker på att det jag menar verkligen går fram genom det jag säger. Ingen kan ju vara i min hjärna och se hur jag tänker. Jag menar, hur mycket kan jag egenligen lita på att den jag pratar med verkligen hör vad jag menar när jag pratar? Klassiska filosofiska tankar, jag vet, men jag tänker dem och känner mig rädd för dem ibland ändå.

Och det är ju så sant. Allas våra olika upplevelser och livshistorier gör att vi uppfattar och tolkar ord olika. AAaAAAAaaahhhh. Otäckt!! Får mig att se svart ibland.

Fast så mitt i skräcken, så upptäcker jag att förståelse inte har med språk att göra. Ett par dagar med mina kusiner påminner mig om det, långa promenader och samtal med besökande vänner påminner mig om det, middag med en av mina närmsta amerikanska tjejkompisar på ninth avenue påminner mig om det, sitta hemma och prata med mina "bröder" påminner mig om det, e-mail från nya och gamla kompisar påminner mig om det.

Förståelse handlar inte om språk. Det handlar inte om nationalitet heller. Det är något mer, något annat. En slags kontakt som ger känslan av att befinna sig på samma våglängd och modet att våga visa för varandra vad som finns bakom ytan.

Och jag vet inte exakt hur, men jag tror att den där kontakten på nåt sätt har med meningen med livet att göra, och skräck är dess motsats...

VEEEÄÄÄMMMM

Idag satt Metros två Jn gulklädda framför TVn och glodde på fotbolls VM. Närmsta månaden har Fotboll högsta prioritet på tvn här i huset. Amerikaner är inte så mycket för soccer. Inte denna Swede heller, förutom när det är VM. Då blir hon intresserad. Min gula tröja har svenska flaggan och SVERIGE skrivit över ryggen. Har fått förklara flera gånger att det inte är namnet på en spelare, utan namnet på mitt land. På Jesses tröja står det dock Brazil. För hur kul är det egentligen att hålla på USA när man är amerikan? Jag menar, vem 17 blir lycklig av att USA skulle vinna fotbolls VM? Amerikanerna bryr sig inte och resten av världen är ju van att USA alltid tar för sig. Så alltså, eftersom jag pratar Europeiska(?) håller jag på alla europeiska lag, och han pratar spanska, så håller han på alla spansktalande lag.

Följaktligen står det alltså 1-1 till oss efter dagens spelade matcher som vanns av Tyskland och Equador. Imorgon spelar SVÄRIGEEEE!!! Kan knappt bärga mig. Suger ju lite att alla matcherna spelas typ på förmiddagen här...

Happy Sweden

Happy Swedens independenceday that is not an independenceday, but a day when Gustav Vasa, sort of our first King, gave us some kind of law or whatever...

The American: "How do you celebrate Swedens Independenceday in Sweden? Do you have any special traditions and so?"
The Swede; "No".

666 number of the beast. Maidenlåt? Nähe, Sveriges nationaldag. Elle? Jag har gått runt i Sverigelinne hela dan. Och flätor. What? Varför då för? Har jag gått och blivit svensk eller?

I två dagar...

...har jag vandrat runt i New York med en av mina bästa vänner, som är på väg tillbaka till Sverige efter ett år i Chicago, och pratat om livet och meningen med det.

Kanske var vi ganska nära den, meningen, alltså ikväll när vi var på väg över Brooklyn bridge i solnedgången, eller när vi satte oss på uteserveringen i Little Italy, eller under valven i den gigantiska Riverside Church, eller när vi stod och lyssnade på bandet, med sångaren vars röst jag förälskade mig i, på den lilla scenen vid Washington Square igår, eller nyss när vi stod uppe på vårt tak och tittade in i de tusentals fönster bakom vars glas lika många liv pågår samtidigt som våra...

Att vandra runt planlöst i New York, sätta sig och ta en drink eller en kopp kaffe när det känns som en bra idé, och fortsätta prata.

Jo, det är nog meningen med livet. Vänner. Människor att vara nära, människor att förstå och att bli förstådd av.

Jag minns en dag då jag kände att människor är robotar och jag levde i en bubbla. En otäck känsla. Idag har jag levt nästan hela dagen utanför bubblan och där mitt bland robotarna finns det faktiskt människor! Levande, med känslor, liv och bakgrund. Det är sant. De är bara så svåra att se inifrån glaset på min bubbla...

En veranda i Montreal?

Tog tåget från Penn Station i onsdags morse och reste sju timmar upstate längs Hudson river. Vacker natur och lång tid för att tänka fick mig att känna att min själ faktiskt längtat efter lugn och ro ett tag. Vaknade torsdag morgon till fågelkvitter istället för till ljudet av trafik och sirener.

Irene har ett hus mitt bland gröna träd och löv utanför Plattsburgh, NY. Fem miles till Canada. En timma till Montreal. Vi var där igår jag, hon och Rob.

Lugna dagar. Tid att tänka. Bara ta bilen och åka ett tag, genom bergen förbi vattenfall och sjöar. Sitta på verandan med en kopp kaffe och titta ut över fälten och skogen, spela gitarr och prata med dem, mina kusiner.

Jag trodde att min rastlöshet inte gällde i New York, men uppenbarligen är det inte så. Trodde också att min uppväxt i lugn och sömnig Svensk landsbygd gjort mig, med mina tendenser av ytterligheter, till en obotlig citygirl. Men en dag kommer jag kanske att ha ett hus med veranda och en katt. Någonstans. Nära en skog. Vem vet?

Fast inte än. Det kändes så bra att komma tillbaka till New York. Det är ju här jag bor. Just nu.