Det bästa?

Vissa saker man gör i livet är bra saker, andra mindre bra. Att ge sig in i Mexico med hyrbil och utan alla giltiga papper som låter en komma tillbaka till USA var kanske inte det bästa jag gjort (ha, ha..så har jag gett lite hintar om min Mexicohistoria, då), även om det är en rätt bra story (som jag ska återkomma till) och rätt kul i efterhand.

Att ge mig ut på roadtrip genom USA är en sån där bra sak jag gjort. Bland det bästa tror jag. Mycket har hänt de senaste månaderna. Tvära kast och vändningar, fantastiska upplevelser, enorma kulturchockar och känslostormar etc. etc. har gjort att jag var jag ganska emotionellt utmattad när jag gav mig iväg till Salt Lake City den där kvällen för snart tre veckor sedan.

Så sitter jag ensam i en bil, mitt i den amerikanska ödemarken. Skräckscenariot spelas genast upp för många mammor och andra. En del undrade om jag verkligen skulle klara av en sån här sak, eller om jag visste hur hett det skulle bli i Arizona. Nej, jag visste inte hur 110 gradig hetta i Arizona känns. Men låt mig åka dit och se på egen hand, så kan jag svara på frågan sen. Nu har jag varit där, så nu vet jag. Andra var uppmuntrande och förstod äventyret i det hela. Vissa saker i livet bara måste man göra, och när den inre känslan talar, då stänger jag öronen för vad de yttre rösterna säger. Ge mig ut på roadtrip var en sådan sak.

Och jag lovar, att tidigt en morgon vandra ner bland klippor och canyons och veta att man är den enda människan på mils avstånd är en känsla som är obeskrivbar. Att sedan sitta högt på ett berg och se ut över skogar och bergstrakter, där en korps ödsliga läte är det enda som hörs vid sidan om mina egna hjärtslag, måste vara högsta formen av själsligt läkande. Tanken på att all denna natur alltid finns här och har så gjort i många tusen år är mäktig. Hur stressigt och tufft livet än är på Manhattan, i Stockholm eller var som, så finns klipporna och bergen och floderna alltid där.

Jag är tillbaka i New York och jag är glad och nöjd över livet. Precis som de gånger jag körde vilse, jag fick ta ett djupt andetag, ta det lugnt och lokalisera platsen jag var på just DÅ, precis så får jag göra med livet då och då. Stanna upp, ta ett djupt andetag och lokalisera min position i livet. Lösa det som behöver lösas på bästa möjliga sätt, sedan kan jag gå vidare. Det är ingen idé att rusa på och tro att man lever i framtiden. Det är ingen idé att oroa sig över saker som faktiskt inte har hänt än. Jag är HÄR. Ingen annanstans.

N´a kinda´ like it....