Jenny goes preaching

Att vistas i ett annat land ger perspektiv. Kanske handlar det inte så mycket om att lära sig om en annan kultur (för det tar lång tid, oerhört lång tid), som att lära sig om sin egen. Att höra talas om sin egen kultur på ett sätt man inte är van med. Att förfasas över det, för att sedan närma sig och förhoppningsvis våga omfamna den igen är kanske till och med en del av processen att närma sig den andra kulturen.

Har skämts över att tillhöra en världsdel som koloniserat och förtryckt, många gånger under min vistelse här (drar en lättnads suck ibland över att Sverige ändå aldrig hade några kolonier att tala om..men det hjälps inte alltid..). Min uppfattning är att såren från denna tid, sitter djupare i människor, än vad jag någonsin märkt att minnet av den gör i Europa. Men jag kan ju ha missat nåt..Påminns om hur min egen okunnighet så lätt skulle kunna få mig att agera och säga saker som är nedsättande och förtryckande. Utan att jag menar nåt illa. Okunskap och omedvetenhet om sina egna fördomar är farligare än medvetet förtryck. Jag har ton av okunskap och omedvetna fördomar.

Man märker sånt som ensam blåögd och vit på en middag i Harlem, med sju svarta, politiskt medvetna kvinnor. Man märker det i en klass om världskristendom, som ensam vit bland sju svarta män.

Men jag hjälper ingen med att skämmas över att vara europé. Jag måste erkänna mitt arv, och de fördomar som min kultur fört med sig och jobba mot dem. Med stolthet hoppas jag sen att jag kan vara med i kampen MOT förtryck och fördomar. Precis som JAG är. Trots att det nu råkar vara vit, europé, medelklass och kristen!